Jag antar att alla pengar på aktiemarknaden egentligen tillhör Trump
Att handla när presidenten sover är bara ett sätt att skjuta upp hans oundvikliga expropriering av alla finansiella resurser.
Fredag
Räknas inte samer som människor längre? Det låter osannolikt. För bara några år sedan var det ett grovt övertramp att påstå att de inte var svenskar, vilket – ärligt talat – inte nödvändigtvis är en förolämpning i ett land där ”osvensk” är en komplimang. Men man kan aldrig vara säker i frågor av det här slaget.
Jag har svårt att orientera mig i det ständigt skiftande minfält som rör ursprungsbefolkningar. Ända sedan amerikaner hittade på begreppet – vissa av dåligt samvete för vad de ställde till med för indianerna, andra som ett praktiskt sätt att söndra och härska – har vi rört oss i en särskilt lömsk porslinsbutik. Man gör så gott man kan, men det är nästan omöjligt att inte då och då snudda vid ett gillrat fat eller två och ställa till med en faslig skräll. Ibland misstänker jag att det är hela poängen.
I dagens DN lamenteras det att 85 procent av marken i nordligaste Skandinavien ”är påverkad av exploatering”. ”Bara en bråkdel av svensk vildmark orörd”, är den braskande rubriken på förstasidan. Men när man sedan läser artikeln handlar den enbart om att rennäringen fått konkurrens. ”Vildmarken” tycks vara detsamma som samernas renbete.
Det är därför jag undrar om det korrekta numera är att samerna inte ska betraktas som exploaterande människor, utan som en del av zoologin i ”vildmarken”, ungefär som vargen och fjällripan. Jag har inget emot det, men det vore bra att vara säker på saken innan man låtsas att den är självklar.
Kanske kan Sametinget, Forum för levande historia eller någon annan normerande myndighet förbarma sig över oss som vill göra rätt och reda ut saken. Räknas ”vildmarken” som ”orörd” om de snöskotrar och helikoptrar som rör sig i den framförs av samer? Gäller detta alla samer eller bara den minoritet som ägnar sig åt renskötsel?
Vi försöker stå still i porslinsbutiken tills vi fått besked.
Lördag
Svenska Dagbladet rapporterar i dag om ännu ett tillskott till den omfattande katalogen av nyuppfunna övergrepp. I mer än ett år har unge John Öwre och hans mor Anita slagits mot företagsjätten Google, som utan lov har ”blurrat” hans lägenhet i kartfunktionens avbildning av gatumiljön.
Det är inte alldeles klart varför John och hans mamma lägger sådan vikt vid att det lilla parti på huslängans fasad som är hans lägenhet ska ha god skärpa. Det talas å ena sidan om att värdet på lägenheten skulle kunna minska om fasaden inte är skarp så att en potentiell köpare kan förtjusas av den. Å andra sidan talas om ”Streisandeffekten”, det vill säga risken att oskärpan tvärtom drar till sig extra och oönskad uppmärksamhet. Ett sätt att minimera risken för det senare skulle förstås kunna vara att inte engagera en av Sveriges största morgontidningar att skriva om saken, med bild och allt, men strunt i det. Kanske är det en fråga om principer.
”Det kanske inte är så utbrett att det drabbar hela riket”, säger Johns mamma och fortsätter: ”Men det kan drabba vem som helst. Och det kan få personliga och ekonomiska konsekvenser för människor”.
Allvaret är så djupt att jag inte kan låta bli att undra om jag missuppfattat det hela. Kan det verkligen vara så att Google fått Johns lägenhet att anta en oskarp, dimhöljd form, inte bara i kartfunktionen, utan även i verkligheten? Tvingas Johan dagligen famla sig fram i ett datorgenererat töcken? Vi har ju alla hört att AI kommer att få konsekvenser vi inte kan föreställa oss.
Om så är fallet är det lätt att instämma i mor och son Öwres skarpa protester och ödesdigra varningar. Någon måste göra något åt det här. Om så inte är fallet är artikeln ett bevis för att det trots allt finns en och annan i den yngre generationen reportrar som har sinne för humor.
Söndag
Inte nog med att jag missade Dansbandsveckan. Denna vecka, läser jag, missar jag Borderland, ett ”event” i granskogarna utanför Eksjö, öppet endast för de inbjudna.
Jag undrar om det är något att gräma sig över. Det ryktas om en ”knarkfest” med ”koffertar fulla av droger”, ”pisklekar” och sex utan hämningar. Kanske är det sant, men reportaget är i så fall anmärkningsvärt lojt. Det som verkligen får mig att tvivla är det skrattretande påståendet om ohämmad sex. Det gör det nästan helt säkert att den här historien är ytterligare ett inslag i den desperata desinformationskampanj som försöker få oss att tro att svenskar fortfarande har sex med varandra, trots att alla vet att de slutade med det för ett par decennier sedan. Inte ens när Svenskans reporter kommer på besök orkar någon av deltagarna göra det troligt att vi faktiskt har att göra med en ”nakenkoloni” i någon egentlig bemärkelse.
”Här och var syns någon enstaka naken kropp bland tälten och konstinstallationerna”, försöker den tappra reportern, men tvingas sedan erkänna att i stort sett alla är ordentligt påklädda.
Så vad gör dessa påklädda småländska campare?
De sitter och ”mediterar” vid brasor, ägnar sig åt yoga och framför kabaréer. Ordningen ombesörjs av ”clownpoliser”. En person av obestämt kön som kallar sig Grace, psykolog från Stockholm, berättar att hela syftet med festen är att ”utforska hur världen skulle kunna se ut om vi levde efter andra principer, till exempel om allt byggde på gifting och generositet i stället för pengar”.
Det låter, med andra ord, som en vanlig torsdagskväll på Kulturhuset, men utan vattentoaletter och fungerande servering. Men kanske är det sant att det förekommer koffertar med droger. Det är svårt att begripa hur deltagarna annars skulle stå ut.
Måndag
Alla som fördjupat sig det minsta i analytisk filosofi förstår varför alla ungkarlar är ogifta, trots att alla ogifta inte är ungkarlar. Är det en logisk övning av det slaget som Dagens Nyheters ledarsida ägnar sig åt när den påstår ”att vara ung är inte detsamma som att vara totalt dum i huvudet”? Alla som är totalt dumma i huvudet är inte unga, trots allt.
Kanske skulle jag få svar på frågan om jag läste artikeln, men innan jag samlat tillräcklig kraft för att tvinga mig till det, faller mina ögon på en annan och mycket mer intressant upplysning: att aktiespekulanter undviker finansmarknaden när president Trump är vaken.
”Jag köper nästan inget efter klockan 13. Då vaknar Trump – därefter kan allt hända”, säger en veteranhandlare som Dagens Nyheter talat med.
Man kan inte låta bli att tycka synd om de stackars spekulanterna, som fått en så stressande arbetsmiljö. Men samtidigt undrar jag om de inte underskattar problemet. Idén att de kan handla de timmar på dygnet som presidenten sover har ett starkt drag av självbedrägeri. Syftet med det kurskaos Donald Trump satt i verket är förstås att samla så stora resurser som möjligt hos Donald Trump, den ende som vet vad Donald Trump hittar på härnäst. Det går rätt bra. Presidentens förmögenhet har fördubblats till 60 miljarder kronor på bara ett år. Han är ännu långt efter kamrater som Elon Musk, men han har mer än två år på sig att rätta till den saken.
Ett rimligt antagande är därför att alla pengar på aktiemarknaden egentligen är president Trumps. Det är bara en fråga om när han bestämmer sig för att rent formellt hävda ägandet. Att handla när presidenten sover är som allra mest ett sätt att en aning skjuta upp den oundvikliga exproprieringen av alla finansiella resurser på öppna marknader.
Den enda rationella sparformen under dessa omständigheter är den levantinska, det vill säga att sälja alla värdepapper, köpa guld och ädelstenar och gräva ned dem i sin trädgård. Vi har själva haft omfattande arbeten i vår trädgård under det senaste halvåret.
Ekonomer kan säkert hitta på skäl att fnysa åt den här sparformen, men den är trots allt beprövad genom årtusendena, ofta just under perioder då bindgalna kleptokrater varit våra herrar. Dessutom är den en investering i kommande generationers glädje. Det är ofrånkomligt att vi bitvis glömmer var vi grävt ned alla våra safirer, opaler och guldtackor. Många hundra år efter att vi är borta kommer därför våra ättlingar att sätta sina spadar i jorden, höra ett märkligt ljud och upptäcka den ena skattkistan efter den andra. Vi kan inte veta om dessa, våra ättelägg, är ”totalt dumma i huvudet” eller inte, men vi kan vara säkra på den lycka vi bereder dem genom våra nedgrävda skatter.
Tisdag
Förra veckan noterade jag att Svenska Dagbladet meddelade sina läsare att de antagligen gått på fel sätt hela livet. Den här veckan får samma hårt ansatta grupp veta att de med all sannolikhet skött sina toalettbesök på fel sätt i alla år.
Jag undrar hur många av Svenskans läsare som börjar känna att de läst fel tidning i åratal.
Onsdag
Ett antal ekonomer lägger i dag pannorna i djupa veck och försöker förklara varför de svenska hushållen fortsätter att ”deppa” – en fackterm för lågt konsumentförtroende – trots att svensk ekonomi går bättre än väntat. Som nästan alltid när ekonomer ska förklara något går de förbi det uppenbara.
Sverige har en borgerlig regering, en socialdemokratisk opposition och det är val i september. Att svenskarna ”underskattar hur mycket den egna ekonomin har stärkts”, som Svenskan uttrycker saken, är förstås en ren etikettsfråga. Det är helt enkelt inte god ton för en svensk att ge borgerliga regeringar erkännanden för något om det inte är absolut ofrånkomligt, eller om den borgerliga regeringen hävdar att den i själva verket leds av ett arbetareparti, som under Fredrik Reinfeldts tid. Det är direkt stötande att göra det mindre än ett par månader före ett allmänt val.
Allt detta vet rimligen de tillfrågade ekonomerna, men som så ofta i Sverige vill ingen säga det offentligt. En annan oskriven men lika rigid svensk etikettsregel är trots allt att vi aldrig berättar hur svenskar förväntas bete sig. Skulle vi göra det kunde vem som helst passera som svensk och hur skulle vi då kunna upprätthålla Europas sämsta integration?
Torsdag
Bara runt 30 procent av utlandssvenskarna brukar rösta i allmänna val, läser jag, men jag antar att vi ändå borde anstränga oss att känna ett visst mått av högtid i dag, när denna väljargrupp tillåts börja göra det.
En statsvetare som uttalar sig för TT säger att de utlandssvenskar som faktiskt röstar, ungefär motsvarar antalet röster från Jämtlands län. Samtidigt får vi veta att Sverigedemokraterna åkt ner för att driva valkampanj på spanska solkusten, moderater och miljöpartister har gjort detsamma i London och andra partier har, med all säkerhet, gjort det på andra exklusiva orter.
Vad, undrar jag, säger de jämtländska väljarna om detta? Hur många delegationer från riksdagspartierna har skickats till Krokom, Ragunda eller Östersund?
Jag misstänker att det är få. Kanske har en deputation mellanlandat i något trächateau i Åre, men den entusiasm som partiarbetarna uppvisar när de får uppdraget att dela ut flygblad i Monaco och Saint-Tropez har i alla fall jag inte sett någon motsvarighet till vad gäller Jämtland.
Det skulle kunna göra jämtlänningarna, som redan av naturen är sura, riktigt ilskna. Men jag misstänker att de snarare känner lättnad. Våra utlandssvenskar vet vart de bör flytta, om de politiska partierna fortsätter trakassera dem i exilen.
***
