På ön möts hundra år av liv
"Jag var så livstrött i går", läser jag i brevet till Eyvind Johnson. Från klippan hörs en röst: "Jag har gjort valkompassen. Har du?"
Bild: Magnus Lejhall / TT
Solen simmar på himlen, i det mörka vattnet ringlar ormen. Såg du, ropar hon som kör. Båtmotorns ljud är dovt. Badplatsen stimmar. Barnens röster studsar mellan klipporna, över vattnet. Bryggorna är smockfulla. Hon vill se ormen igen.
Jag ser badklädda kroppar ta sig upp för hoppstegen. Hon vänder båten. Manövrerar oss ut ur hamnen. Du kommer aldrig se den, säger jag. Men det gör vi. Där rör den sig vid vattenytan. Under ett kort ögonblick är huvudet ovanför, nu sänker det sig igen. Den svarta långa kroppen kurvar sig, glittrar, rör sig mot snabbt mot klippan.
Det var farfadern till hon som kör båten som för hundra år sedan köpte ön två kilometer ut i fjorden. Vi har bara åkt ifrån den en liten stund. Farfadern jagade hare på ön och blev förälskad i den.
Hundra år sedan är långt borta. Men nära. Det finns, i en bok i en bokhylla här, ett brev från Rudolf Värnlund, adresserat till Eyvind Johnson, någon gång på 1920-talet. Dystra dagar i Rudolfs liv.
”Jag var så livstrött i går kväll”, skriver han, ”att hade jag haft tillräckligt med money så hade jag gått till en hora och hade jag burit min leksak på mig hade jag skjutit mig”.
Rudolfs leksak är en revolver, förklarar en fotnot. Revolvern har Rudolf köpt i Berlin året innan.
Livströtthet, skriver Rudolf, är vad översvämmande otillfredsställd livskraft visar sig som. ”Att vara lycklig är att tillfredsställa alla sina önskningar i allt snabbare takt för att sedan skaffa sig nyare i allt snabbare takt; olycka, känslan av lidande, är följden av dessa önskningars hämmande, det blir livsleda; begären sluter sig som skal omkring en, solljuset och alla glada toner.”
Jag ser den svarta ormen på ytan, den är stressad över det dova motorljudet från vår båt. Men vi följer den på vägen mot den branta klippan, ser den ta sig upp, halka, börja om. Sedan ser jag den inte längre, på ett ögonblick undangömd i det svarta djupet i hamnen.
Boken i bokhyllan innehåller också Eyvind Johnsons svar till Rudolf: ”Fick ditt brev idag. Ve den man som besegras av sitt öde. Jag kom att tänka på just detta. Om jag ej hatade medlidandet, så skulle jag ropa stackars, stackars vän. Men det vore äckel för mig själv och hån mot dig.”
Eyvind tillrättavisar sin alltså vän: ”Om du har mod att göra det för din egen skull – och det har du – är du dock en skurk! Skurk! Skurk! – Du måste bryta, du måste ur träsket.”
Boken är en brevväxling vänner emellan för hundra år sedan och uppriktighet är det enda tilltalet. Nu ligger vår båt stilla. Allt hörs. En röst på klippan säger. ”Jag har gjort valkompassen. Har du?”
Svaret: ”Ja, jag blev centerpartist”. Någon skrattar. ”Du då?”, frågar någon, och svaret blir tystnad, kanske en grimas. Den förste säger: ”Det är alltid den som gör minst väsen ifrån sig i ett hus som man ska vara mest rädd för.”
De skrattar. Solen eldar på. Hon som kör båten jag sitter i vill filma ormen, och där är den, och jag tittar ner i vattnet. Ibland ser man sitt eget ansikte i spegeln och blir osäker på var man befinner sig. Men inte nu. Det är ännu en varm sommar. Den bara pågår. Den får gärna fortsätta.
Eyvinds svar till Rudolf är också poetiskt: ”Och jag ropar: Kom!” Och så skäller han ut Rudolf efter noter, påminner honom om hur orättfärdig självmordshandlingen är, vilket hån det skulle vara mot deras vänskap, mot Eyvind.
Långa brev från vänner som terapi, en medkänsla som uttrycker sig i modet att ryta ifrån, tillrättavisa. På ön blir ett sekel ett sammanhang. Vi går förbi platsen från vilket trädet där hennes farfar föll stod, fallet blev döden och hennes elvaårige far blev faderlös.
Vi saktar in mot bryggan på ön. Ännu en motorbåt studsar fram över vattnet. Två koltrastar landar på gräset framför sanden, som hon klippt. Där står de, alldeles stilla. Hon som nyss körde båten simmar nu sakta mellan bryggorna, hennes kusiner på stranden pratar om skogen, jag tittar på koltrastarna, de tittar på mig.
***
