
Patienterna går också på knäna
Toppbild: TT
En lögn som upprepas tillräckligt ofta blir till sist en sanning, lär Göbbels ha sagt. Men vad händer med en sanning som ständigt repeteras? Den blir knappast en lögn, men risken finns att den mister sitt innehåll och blir en klyscha. Kanske var det på grund av utnötningseffekten jag aldrig kände någon riktig oro i våras när stormklockorna ringde som mest om att sjukvården hotades av kollaps.
Till saken hör att jag vid egna och anhörigas kontakter med vårdapparaten genom åren sällan har upplevt någon undergångsstämning. Lång väntetid? Har väl hänt. Feldiagnos? Kanske någon enstaka. Ointresserat eller rent av dåligt bemötande? Jodå, har förekommit. Men som regel har ändå vårdpersonalen varit vänlig, hjälpsam, kunnig och förmått bota, eller i varje fall lindra, de aktuella besvären. Det har sällan varit speciellt svårt att få tag på folk när man väl har krånglat sig in i systemet. Ofta har det till och med funnits gott om personal behändigt tillgänglig i fikarummet.
Det senaste året har förstås varit annorlunda. Jag har mött vårdanställda som periodvis har jobbat 15–16 timmar per dygn och som har kommit nära utmattningens gräns. De som har kämpat så är värda vårt varma tack. Men det finns en annan viktig skillnad den här gången: I senaste numret berättar vi om Fredrik Svedberg. Han drabbades av en ihållande hosta i januari förra året. Först nio månader senare, i slutet av oktober, fick han veta att han hade lungcancer i fjärde stadiet. Uppskattningsvis 5 000 andra svenskar skulle fått en cancerdiagnos under fjolåret, men fick ingen på grund av pandemin.
Personalen är inte längre ensam om att gå på knäna. Nu gör patienterna det också.