Klokt av SR att dra in tjänsten som klimatkorrespondent

Skadeglädjen över att kyrkan i Torekov rasade är stor. Vi vet vilka som bor där nere. Man behöver inte vara kommunist för att le åt katastrofen, inte ens gudsförnekare. Också de fromma kan glädjas åt minnet av kyrktornet som föll. Det drabbade ingen fattig. Händelsen blev tvärtom en vinstlott, åtminstone för de slugaste försäkringsbolagsdirektörerna. 

Jag ska berätta, men eftersom raset inträffade på 1940-talet får vi gå omvägen via Dagens Nyheters bevakning av klimatet. Det är ju samtiden som intresserar oss, inte historia, och förresten finns likheter mellan olyckan i Torekov och allt som just nu gör livet surt för de stackare som äger sjötomter på Österlen och nedåt Falsterbohalvön. Havet stiger, ni vet. Vem ska betala för ny sand på badstränderna? 

När Sveriges Radio nyligen meddelade att man drar in tjänsten som klimatkorrespondent blev det liv i luckan. En skandal! Beslutet var nog ändå klokt, inte för att frågan är oviktig (det är den inte) utan för att journalisten i fråga saknar kritisk udd. Nog för att lyssnarna gillar att höra om bränder och värmerekord, men i längden leder en alltför ensidig eländesrapportering bara till att man byter kanal. Bättre då att hänskjuta frågan till skarpare ekonomijournalister. 

ETC och DN gör dock rätt i att köra på som vanligt. Man känner sin publik. Särskilt den senare tidningen har en klimatreporter som är så förutsägbar att en gråsten kan framstå som ett äventyr. Häromåret flög han hela vägen till Bangladesh för att bevaka följderna av en efter lokala mått ganska beskedlig översvämning, som vi läsare påstods ha orsakat genom förbränning av olja. Han hittade till och med en fattig bonde som sa att klimatkrisen hade tvingat honom att gifta bort sin 13-åriga dotter. Det var nog inte sant. 

Osmakligare snyftreportage får man leta efter. Men visst, folk drunknade. Det är illa nog. Möjligen kunde korrespondenten ha påmint om Bhola, cyklonen som 1970 dränkte bortåt en halv miljon människor i samma område. Som jämförelse. Bangladesh är sedan länge överbefolkat. Platt också, ungefär som Skåne, där kommunchefer nu genom samme klimatreporter äskar statligt stöd sedan en sandstrand blivit stenig efter stormen Babet. 

Orkanerna i Östersjön är sällan av samma kaliber som i Bengaliska viken, men det händer, och då bör man vara beredd. Att befolkningen i Bangladesh bor för nära ständerna är väl en sak. Fattigdomen tvingar dem till dit. I Skåne är det däremot rikedomen som lockar spekulanter till sjölägena. Om till exempel Backafloden upprepades, alltså den stormflod som inträffade i november 1872, skulle garanterat många vinkällare i Skanör och Falsterbo drabbas av tråkigheter. 

Den gången dog hundratals människor utmed kusterna, framför allt i Pommern, Schleswig-Holstein och Danmark, där orkanen plötsligt höjde vattenståndet med gott och väl tre meter. Även Falsterbonäset översvämmades, men där bodde ännu inga golfspelare med hög svansföring och ännu högre taxeringsvärden, utan bara en ganska luttrad allmoge. Husen spolades bort förstås, men de flesta överlevde.  

Min poäng är att om en sådan kalldusch upprepades, vilket inte är alldeles osannolikt, skulle den officiella förklaringen säkerligen bli att vi har syndat (oljan). I värsta fall kan vi den dagen även vänta oss drakoniska undantagslagar motiverade av klimatnödläge. Helt säkert är i alla händelser att försäkringsbranschen skulle skära pipor i vassen och hitta på nya sätt att tjäna pengar, vilket leder oss åter till kyrkan i Torekov. För vad av det som fick den på fall? 

Husbock i bärande bjälkar.  

Jag blir alltid lika glad när jag tänker på det. 

Som alla vet är husbock en skalbagge vars larver lever inuti trävirke; värmekrävande kryp som inte fanns på våra breddgrader innan man uppfann takstolar på stekheta vindar. Arten lär ha fått ett uppsving i Sverige under andra världskriget, när man högg upp gamla timmerhus till ved som sedan fraktades runt i landet. Spreds gjorde den i alla fall, och efter det famösa raset i Torekov flyttade försäkringsbolagen fram sina positioner. 

Inget är enklare att sälja än husbocksförsäkringar. Att arten är sällsynt numera är inget bolagen säger. Förutom längst i sydost är husbock en raritet. I Mälardalen finns den i stort sett bara i försäkringsbreven. Mitt enda exemplar hittade jag 1992, i grannens kök. Det om husbocken. Ett fint ord är det också, om än inte lika roligt som raggbock (en annan skalbagge). Nämner man den ler i synnerhet kvinnor ett roat leende, liksom sarkastiskt. Primitivt, ja, men begripligt. 

***

Läs även: Här gömmer du stålarna om kriget kommer

Läs även: Jag säger nej till könskorrigering av domherrar