Längtan efter Olof Johansson

Slow food blev ett begrepp i mitten på 80-talet, efter det att Carlo Petrini grundat rörelsen när MacDonald’s skulle öppna sin första restaurang i Italien, vid Spanska trappan i Rom. Slow food är alltså en reaktion på snabbmatskulturen.

Slow journalism har blivit mer efterfrågat – se bara på den här tidningen! – som reaktion på snabb, ytlig och likriktad journalistik i form av korta artiklar som ger ytlig information men inte sammanhang.

Slow living och slow communication är annat som vuxit fram i reaktion mot hyperventilerat liv och twittrande om navelns tillstånd.

När jag följt den inledande fasen av årets valrörelse inser jag att det finns behov av slow politics. Slow politics innebär samtal i stället för debatt i adhd-format. Slow politics ger tid att utveckla tankar i stället för att peppra åhöraren med oneliners. Slow politics kräver mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans.
Det kräver också att journalistiken mognar, att man inte tar varje tillfälle i akt att kasta sig över ett förfluget ord, utan tar en prövande ansats, ett resonemang där politikern vågar visa osäkerhet och insikt om att också den egna politiken har brister.

Men det kräver också att medborgarna tar politiken på allvar, att vi inte sitter vid köksbordet och gnäller över att »vi inte fått veta något« när vi själva valt bort kunskap för underhållning i form av aldrig sinande digital pubertets­humor eller av knäppgökar i lyxfällor och grannfejder.

Nu är det inte så lätt att samla sig. Vardagen snurrar allt fortare, klippen blir snabbare och kronprinsessan gifter sig och ska nog ha barn om nio månader. Medborgaren – burdust reducerad till konsument och kund – får allt mindre ork till långa tankar. Har man tid över gäller det att slå ihjäl den i någon kö i Ullared.

Och i kvällsblaskorna får vi hjälp att reducera politiken till underhållning. Partiledarna bedöms efter sitt utseende, sina kläder, sina väskor och sin slagvilja. Efter en partiledarintervju i mitten av 90-talet fick jag massor med getingar och plus, bland annat därför att jag bar en svindyr skjorta av rätt märke och att jag fått in några slag i form av oneliners. Vad gör man inte för en extra jävla geting?

Politikers rädsla för det goda samtalet beror nog främst på att intryck av stor skillnad mellan de två blocken bara kan upprätthållas med hjälp av retorik framförd i stackato. [[Thomas Östros]] som med låtsad upprördhet kör inövade fraser gång på gång. [[Anders Borg]] som kör sina fraser, smyckade med för årstiden lämpad naturromantik. Spela in en debatt mellan herrarna, frys bilden och du vet vad som skall komma i nästa prata.

En timmes långsamt samtal mellan [[Fredrik Reinfeldt]] och [[Mona Sahlin]] skulle förmodligen leda till att de uppfattades som så överens att de lika gärna kunde bilda regering tillsammans. Jag tror att man är rädd för långsamma samtal. Rädd för att avslöjas. Rädd för att stå naken med en ganska fattig politik fri från ansatser att bära en vision större än att vi ska arbeta mer, konsumera mer och producera mer. Har politiken någonsin varit så visionslös som i dag? Herregud, det har gått så långt att jag nästan desperat riktar mig mot kosmos och ropar efter [[Olof Johansson]].

I stackato.

Vi bör fundera över vad avsaknaden av politiskt samtal kan leda till. Vad blir resultatet för oss själva, för våra samhällen, för arten människa och för vår planet om vi inte förmår tänka långa tankar och ge oss in i de långa prövande svåra samtalen. Fan vet. Och hade han funnits hade nog han garvat hela vägen till eldstaden.