Min vinylback är hotad

Det doftar gammal källare. Sådär muggigt som det ofta gör när man rotat fram gammalt mög i gömmorna där hemma. Men det som döljer sig i vinyllådan är inte skräp. Tvärtom är det rent guld! Åtminstone sett till kilopris, och till värdet för någon som till äventyrs kan minnas när musik var något som pressades på ömtåliga svarta plattor, och inte strömmades i mobilen.

Jag är en av dem. Min första skiva var »Till havs« med Jussi Björling. På sten-kaka. Jag fick den av min pappa med en rad förmanande ord om hur ömtålig skivan var och hur viktigt det var att jag förvarade den i sin medföljande pappersficka. När 80-tal blev till 90-tal flyttade jag över mina inköp till kassettband och senare cd.

Men kärleken till, och respekten, för de svarta dyrgriparna fanns kvar.

Tillbaka till den där skivbacken. När jag står där i skivbutiken Petsounds i Stockholm och rotar runt bland Crosby Stills Nash & Young, John Lennon, och faktiskt en och annan ny platta av slackerrockaren Mac DeMarco, drabbas jag plötsligt av ett styng av ångest. Kommer dessa knastriga musikjuveler ha något värde i framtiden? Alltså när stofiler som jag själv dött och mina framtida barn förhoppningsvis ska få ärva de få dyrbarheter jag lämnar efter mig.

Det har visserligen hänt att jag har hittat ett och annat fynd, som en förstapress av Beatles »Abbey Road«, i precis den här backen. Men de flesta köp har väl kanske inte varit något som får onostalgiska ungar, uppvuxna med ettor och nollor i modersmjölken, att lätta på lädret.

Jag börjar ängsligt googla musikindustrins försäljningssiffror och möts av en samtidigt betryggande och skrämmande läsning: försäljningen av vinylskivor har globalt sett ökat sedan 2006, från drygt 3,1 miljoner sålda exemplar till 31,5 miljoner 2015. Trenden fortsatte 2016 och är enligt den senaste statistiken stark även i år. Folk älskar fortfarande fysiska skivor, so far so good!

Men det finns orosmoln. Fortfarande står vinylförsäljningen bara för en liten del av den totala musikkonsumtionen, och om man tycker att skiv-ökningen är imponerade så är den ingenting mot strömningen av musik.

När medieanalytikern Mark Mulligan dissekerade brittiska försäljningssiffror upptäckte han dessutom att bara en artist bland de tio bäst säljande vinyl-albumen 2016 inte var aktiv 1991, när den senaste vinyl-toppen noterades.

Övriga var alltså utdöende gamlingar, precis som sina kunder.

Med vissa undantag. Och det är dem jag hoppas på.

Mulligan skriver vidare att den yngre vinylköparen betraktar skivan som en cool pryl. Det är bra, det betyder att samlar-genen i de små liven kommer att fjättra dem vid vinylbackarna i många år framöver. Mindre bra att han i samma mening hävdar att många av dem inte ens äger en skivspelare.

Framtiden för mina arma barn ser plötsligt mörk ut igen!

Jag bläddrar vidare i backen och beslutar mig för att förlita mig på att antingen Spotifys ägare till slut ska tröttna på röda siffror, eller att jag själv ska tröttna på skivsamlandet innan mina kombattanter vid skivbackarna dör ut. Synd bara att även de, enligt samma förbenade statistik, lyssnar alltmer på strömmad musik.

Någon som vill fynda en förstapress av »Abbey Road« i mint condition?!