När föds den siste svensken?
Varken förmåner eller invandring vänder en vikande befolkningskurva. I Sverige blir inte barn gjorda, men i Israel är nya normen fyra barn per familj.
Bild: Christine Olsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den amerikanske ekonomen och demografen Nicholas Eberstadt var tidigt ute med att flagga för att en oväntad global befolkningsminskning är på väg. Det var inte länge sedan de flesta oroade sig över att vi blev för många, nu är man i stället bekymrad över att vi kommer att bli för få. Mänskligheten har helt enkelt slutat att föda barn. Runt om i
världen är födslarna nu färre än vad som behövs för att ersätta de människor som dör
bort och för att försörja de gamla och sjuka.
Bara för tio år sedan var barnafödandet i Sverige så högt att det i princip höll befolkningen på samma storlek, men nu är det på den historiskt låga nivån av 1,43 barn per kvinna. Det trots barnbidrag, föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg.
Globalt sett har man i länder som Indien på bara någon generation gått från upp till sex födslar per kvinna till under två. I Kina kom över 30 år av ettbarnspolitiken att straffa sig. Nu när varje familj får skaffa tre barn så gör de inte det, födelsetalet är nere på under ett barn per kvinna.
Det är i dag i Afrika söder om Sahara som ännu många barn sätts till världen. Ett sätt att försöka hålla liv i åldrande europeiska samhällen som Sverige är låta många människor söderifrån invandra hit.
Det är ingen god idé, hävdar Eberstadt. Ett skäl till den stora arbetslöshet, utanförskap och sociala problem som följd av invandringen är att dessa människor helt enkelt inte är rustade för att leva i våra kunskapsintensiva ekonomier. Enligt Eberstadt skulle samhällena i Afrika och Mellanöstern behöver tredubbla sina investeringar i utbildningssystemen för att kunna skola sin befolkning till en nivå som kommer i närheten av den europeiska.
Men varför har det blivit så här? Eberstadt vänder sig till den franske filosofen René Girard. Enligt denne är vi sociala varelser som utöver att vi behöver tillfredsställa våra fysiska behov som hunger och sömn, önskar bli sedda och respekterade. För att försöka få ett sådant erkännande eftersträvar vi det som andra begär och har.
Om vi ska vilja ha barn och leva familjeliv måste det därför också finnas sådana att betrakta och åtrå. Runt om i världen försvinner dessa förebilder nu, vi blir så att säga främmande inför föräldraskapet.
I Mellanöstern finner vi undantaget Israel. Här föds tre barn per kvinna och man talar om att “fyra är det nya två”, det vill säga att om normen för kärnfamiljen tidigare var två barn så är den nu fyra. Skälet till det är att de religiösa israelerna blivit tongivande, den sekulära befolkningen har nu vant sig vid att se riktigt stora familjer och att dessa är fungerande och kärleksfulla. Det gör att begäret att efterlikna väcks, “jag vill också ha
många barn!”.
Israelerna skaffar också barn av en högre orsak än sitt eget höga nöjes skull, det är ett religiöst eller patriotiskt kall att bli fler. Efter årtusenden av förföljelser, Förintelsen och att leva i ett ständigt hotat land behöver israelerna vara talrika.
I Sverige aborteras varje år omkring 35 000 blivande svenskar. Lösningen för landet tycks vara att återskapa en nationell gemenskap och en kultur som är livsbejakande och barnkär. Det är det enda sättet för oss att leva vidare.
Kulturtips
Film
One Battle After Another. Den ständigt nominerade, men aldrig Oscarsvinnande amerikanske regissören Paul Thomas Anderson är tillbaka med en vågad actionkomedi om samtidens USA fyllt av militanta vänsteraktivister, högerauktoritära poliser, vit makt-grupper, rasistiska poliser och liberala språkpoliser.
På bio
TV
Färjan. Mats Strandberg, Sveriges svar på Stephen King, skrev romanen 2015 och nu tio år senare har den blivit en tv-serie. Ett par vampyrer på flykt rullar in i en husbil på finlandsfärjan Baltic Charisma. Kolbjörn Skarsgård visar sig vara nästa lysande stjärna i familjen.
SVT Play
Musik
What’s the Story (Morning Glory)?. Det är 30 år sedan Oasis släppte plattan som kom att bli crescendot för den vurm för engelsk populärkultur som rådde under 1990-talet. Låtar som Wonderwall och Don’t Look Back In Anger definierade ett decennium.
Strömningstjänster
***
Läs även: Var människa är ett universum
Läs även: Lokaltidningen dör med ett fniss
