Lösningen på arbetslösheten är inte utländsk arbetskraft

Sedan november 2023 finns en bestämmelse om så kallat lönegolv för arbetstillstånd i Sverige för medborgare utanför EU/EES området (samt Schweiz). I enlighet med Tidöavtalet vill regeringen höja denna nivå till 100 procent av medianlönen, i dag strax över 37 000 kronor i månaden.

Den avsikten har föranlett en återupptagen kritik om lönegolv för arbetskraftsinvandring. I förra numret av Fokus (38/2025) framhöll Svenskt Näringslivs chefsekonom, Sven-Olov Daunfeldt: ”Att sätta ett lönegolv på det här sättet är helt idiotiskt. Det är företagen som vet vilken kompetens de behöver.”

För några månader sedan gick Fredrik Reinfeldt, ordförande för Visita, den svenska besöksnäringens arbetsgivarorganisation, ut på liknande sätt i Svenskt Näringslivs egen publikation,Tidningen Näringslivet (9/7): ”Vi tycker att det är helt fel väg att gå. Detta är människor som kommer till Sverige för att jobba, för att få en avtalsenlig lön och betala skatt. Det här förstärker redan det svåra kompetensförsörjningsproblem som vi har i vår bransch, och det kommer bli ännu värre om regeringen ytterligare höjer golvet.” 

I bedömningen av denna kritik bör man till att börja med notera följande: Sveriges arbetslöshet på närmare nio procent är inte bara den tredje högsta i EU. Den är därtill nästan tre gånger högre för utlandsfödda personer, relativt inrikes födda. För inrikes födda är arbetslösheten således under sex procent. För utlandsfödda drygt 16 procent. För födda i Asien (dit också Mellanöstern räknas) drygt 21 procent. För födda i Afrika närmare 29 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger i sin tur någonstans mellan 20–25 procent. Trots den höga arbetslösheten bland invandrare och ungdomar, behöver, säger Svenskt Näringsliv, svenska företag rekrytera arbetskraft utanför EU till lägre löner än medianlönen i Sverige.

Ty det lönegolv som här diskuteras gäller inte arbetskraftsrekrytering från EU plus EES-området samt Schweiz. I detta område finns närmare 300 miljoner människor i arbetsför ålder som kan arbeta i Sverige och till kollektivavtalsenliga löner (eller till och med utan kollektivavtal, eftersom det inte är ett lagkrav).

Självklart kan det vara gagneligt för svenska företag, trots hög arbetslöshet i Sverige och trots tillgång till arbetskraft från hela EU/EES-området, att till låglöneyrken ändå rekrytera utländsk arbetskraft från länder som Thailand, Turkiet, Pakistan eller Uzbekistan. Detta då dessa företag till avtalsenliga löner uppenbart inte kan locka arbetslösa unga eller invandrare till säsongsarbeten som bärplockning och skogsplantering, eller till städning och restaurangarbete.

Men vad som är gagneligt för enskilda branscher och företag är nödvändigtvis inte gagneligt för vare sig marknaden eller för landet.

I dessa sammanhang brukar man prata om att det är skillnad på att vara ”pro-business” respektive ”pro-market”. Att vara för den fria marknaden är inte samma sak som att vilja att regler eller lagar ska anpassas för de behov som vissa företag eller branscher har. När Svenskt Näringsliv argumenterar för att företagen bäst vet vilken kompetens de behöver och att de därmed också borde ha rätt att rekrytera som passar dem, kan det förefalla vara ett argument ”pro-market. Men det är ett argument ”pro-business”.

Ty vad man inte tar hänsyn till är att arbetsmarknaden inte fungerar i Sverige, på grund av ett mycket generöst bidragssystem som för många bidragstagare gör det olönsamt och därmed onödigt att arbeta för en inkomst. Och i stället för att kräva att marknaden ska fungera så att det ska löna sig att arbeta i stället för att vara bidragsförsörjd – det vill säga att bidragsnivåerna ska sänkas tydligt under de lägsta lönerna – agerar man för att ta sig förbi dessa svårigheter för just enskilda branscher och företag.

Bortom ”pro-market” står vi därmed inför ett tredje förhållningssätt som vi kan kalla för ”pro-society” – vad som är bäst för samhället. Ett system för arbetskraftsimport för låglöneyrken, som löser problem med flaskhalsar för enskilda branscher, men som konserverar en möjlighet att hellre leva på bidrag än på arbete och som därmed undergräver principen om självförsörjning, är inte bra för samhället. Också det bör arbetsgivarnas organisationer ta hänsyn till, eftersom ett samhälle med god arbetsmoral är gagneligt för alla, inklusive deras medlemsföretag.

Slutligen en anmärkning av kommunikativ karaktär: När han var statsminister dömde Fredrik Reinfeldt ut Svenskt Näringsliv som ett särintresse. Man kan med fog fråga sig hur trovärdig han är, när han numera framför Svenskt Näringslivs krav mot regeringen Kristersson, med argumentationen om att dessa krav skulle vara ett allmänintresse.

***

Läs även: Regeringens ogenomtänkta kovändningar

Läs även: Skadegörelse är inte civil olydnad