Skrattet fastnar i halsen när Putin kritiserar cancel-kulturen

När cancel-kulturens furste stormar mot väst kan det verka dråpligt. Men går inte att småle åt. Den ironiska grimasen räddar oss lika lite nu som tidigare.

En dag pratar krigsherren kultur. Hans förorättade stämma maler fram en ordström om cancel-kulturen i väst. Om författaren JK Rowling. Som trots att hon sålt så många miljoner barnböcker i hela världen – säger krigsherren och försöker låta konsternerad – har försetts med en bannbulla av de progressiva – för att hon skrivit något om transpersoner på Twitter. Och eliterna i väst har givit bannbullan sitt tysta bifall.

Säger krigsherren.

Han deltar i ett tv-sänt möte med ryska kulturpersonligheter, får vi veta. Tunga namn som bland andra Valerij Gergijev är på plats. Han är chefsdirigent för Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och vid Londons symfoniorkester. Han har fått Polarpriset och arbetat med Sveriges Radios symfoniorkester.

Men han har inte tagit avstånd från vare sig Rysslands anti-gay-lagar eller landets politik mot Ukraina eller annekteringen av Krim. Och han vägrade att säga något kritiskt mot invasionen den 24 februari och har fortsatt att vara tyst. För det senare fick han kicken från sitt uppdrag som chefsdirigent för Münchenfilharmonikerna, och uppdragen från Metropolitan och Carnegie Hall i New York ställdes in liksom engagemanget vid Östersjöfestivalen. Också hans manager slutade att samarbeta med honom.

Att bannlysa på det viset, säger Putin i sitt långa tal till Gergijev och de andra ryska konstnärerna, är typiskt för väst, och visar att man där vill förinta allt ryskt, all kultur, inte ens musiken och konsten ska få vara kvar. Putin nämner tre hotade musikskapare: Stravinskij, Sjostakovitj och Rachmaninov. Inte ens de.

Kanske vrider sig dessa i sina gravar. Eller så suckar de bara. Deras sätt att förhålla sig till sin tids ryska och sovjetiska despoter var ju sinsemellan ganska olika, med både beröringspunkter och stora skillnader.

Den som har läst Julian Barnes bok Tidens larm, om Sjostakovitj, möter en livrädd kompositör, ett mellanting mellan medlöpare och tyst dissident, som skrev symfonier som makten beställde, med en »ironisk grimas« som inte var hållbar i längden. Barnes skriver: »Det fanns gränser för ironin. Man kunde till exempel inte tortera med ironi, eller som offer möta tortyr med ironi. Lika lite som man med ironi kunde gå med i Partiet. Man kunde gå med av uppriktig vilja, eller av cyniska skäl: det var de enda alternativen.«

Gränsen för den ironiska grimasen bland oss levande är sannolikt passerad, tänker man, när vi nu hört Vladimir Putin – av alla – gå till storms mot cancel-kulturen i väst. Men ska man tro den brittiske filosofen Bernard Williams (1929–2003) är det demokratiska väst nästan lika sårbart för lögner och propaganda som det autokratiska öst.

I Truth and Truthfulness: An Essay in Genealogy (2002) skrev Williams att två idéströmningar dominerar den moderna tiden. Å ena sidan ett intensivt engagemang för sanningen, en genomträngande misstänksamhet mot att bli lurad och en iver att genomskåda budskap och skärskåda strukturerna och motiven bakom. Denna sannings- och granskningslidelse är alltid på sin vakt i politiken, samhällsvetenskaperna och till och med naturvetenskapen.

Men sida vid sida med kravet på sanningsenlighet finns, menar Williams, likväl en misstänksamhet mot sanningen i sig. Och dessa två tankeströmmar, hängivenheten till sanningsenlighet och misstänksamheten mot idén om sanning, är länkade till varandra: Längtan efter sanning driver fram en kritik mot den som försvagar tilliten; vi är så desperat rädda för att bli lurade, att vi blir misstänksamma mot alla budskap.

Den ironiska grimasen räddar oss med andra ord lika lite nu som då.

***

Text:

Toppbild: Claudio Bresciani / TT Mikhail Klimentyev