”Sossarna måste göra det svåra – tänka själva”

Bristen på eget tänkande kan göra Socialdemokraterna till ett rö för vinden. De måste våga tänka själva och vara långsiktiga i säkerhetspolitiken trots att opinionen kräver snabba svar.

Jag har alltid varit en anhängare av Olof Palmes strategi om gemensam säkerhet som presenterades i Palme-kommissionen. Säkerhet får man tillsammans. Den värld som bygger på terrorbalans med kärnvapen är inte en trygg värld.

Den socialdemokratiska doktrinen är en närmast perfekt skapelse för att hantera säkerhetsläget i ett Europa där två block står mot varandra. Coola ner en het situation. Vill man ha fred är detta utan tvekan en mycket bra strategi.

En orsak till det svenska tänkandet var det påtagliga kärnvapenhotet som världen på 1980-talet, och som Putins vedervärdiga hot de senaste månaderna åter har aktualiserats. Ett annat konkret skäl till vår svenska strategi var vårt geografiska läge. Stora delar av vår historia har vi varit i krig med ryssen. Vårt rikes galna stormaktskrig höll Sverige i träldom och armod under århundraden. Svenska kungar var under långa tider rätt mycket i samma form och modus som Vladimir Putin verkar vara i just nu. Det egna egot, storhetsvansinnet och imperiedrömmarna före landets och folkets väl.

Ett visst skikt av svensk överhetshöger har aldrig kommit över förlusten av Finland och senare förlusten av Norge 1905.

Respekten för detta storsvenska ressentiment i svensk borgerlighet har alltid varit det som gjort att socialdemokratin till slut vunnit alla strider om svensk säkerhetspolitik. Sossarna har en fördel. Partiets politiker har nästan alltid saknat passioner vad gäller säkerhetspolitiken. Den behöver inte vara snygg. Den ska bara funka. Under all neutralitet och alliansfrihet har funnits kanaler till USA under hela efterkrigstiden. Vi hörde västerut, men vårt läge gjorde att alliansfrihet var det säkraste för oss och andra. Passionslöst men effektivt.

Sverige hade under denna tid allmän värnplikt och kunde sätta mer än en halv miljon man i uniform vid allmän mobilisering. Vi la mellan tre och fyra procent av BNP på försvaret. Alliansfriheten backades upp av blankt stål. Vi var beredda på det värsta och arbetade aktivt för fred. Efter 1989 ersattes detta med ett annat förhållningssätt. Vi tog freden för given och hoppades på det bästa.

Vårt försvar är mer eller minder kvaddat av en nyliberal best-case-scenario-strategi som kändes igen under Corona. Krislagren avvecklade, skyddsrummen fyllda med skräp. Vi har gått med i EU och samarbetar så långt inne i NATO att vi verkar ha allt utom medlemskort och säkerhetsgarantier. Förmodligen har vi långtgående garantier från USA och Storbritannien. Men det ligger i den svenska strategin att detta är hemligt. Peter Hultqvist har snart bilaterala försvarssamarbeten med halva jorden, men det är mycket svårtolkat vad detta ger i en skarp situation.

När Ryssland gick in i Ukraina ställde sig därför helt enkelt många svenskar frågan hur vår säkerhet ser ut. NATO-högern har fördel av ett enkelt svar. Det socialdemokratiska svaret är oskarpt i konturerna. S-linjen är klokare, men risken är att den kan likna en strategi som består av en brist på strategi. Att snabbansluta oss till NATO är nog en dålig idé. Det tyckte även Ulf Kristersson, innan han skrev i DN och gjorde valfråga av militäralliansen. Men på sikt? Räcker dagens garantier?

Därför behövs dessa samtal om en ny säkerhetspolitisk analys. Det behövs också ett offentligt samtal som inte totalt övertas av den gamla storsvenska reflexen. En ny analys kan inte utesluta någonting, kräver täta samtal med Finland och att alla inblandade håller huvudet kallt. Kanske också att de håller munnen stängd och lägger valrörelsen utanför.

För socialdemokratin är risken att man låter omständigheterna leda. Då är risken att kriget i Ukraina blir för svensk säkerhetspolitik vad 90-talskrisen blev för välfärdsstaten. En storm där andra krafter tar över. Där bristen på eget tänkande gör partiet till ett rö för vinden och att den akuta krisbekämpningen blir ideologi. Därför måste partiet göra det svåra. Tänka själv. Våga vara långsiktigt, trots att opinionen kräver snabba svar. Hålla emot den gamla storsvenska impulsen hos högern och sätta svenskt oberoende och svensk och europeisk säkerhet främst. Som Finland. Helt utan passioner. Som Sverige var förr.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Anders Wiklund/TT