Stockholms vampyrhistoria
I dopböckerna var han Anders Chydenius. I samtiden kallades han fredsförstörare. I dag är han bortglömd.
Lång historia kort, därför. Chydenius var präst, kom från Finland, tillhörde mösspartiet. Han var kaplan och österbottning, alltså hierarkiskt handikappad. På sommaren 1766 slängdes han ut ur riksdagen. Han hade tagit öppen strid med ledarna i det egna prästeståndet. Så fick man inte göra, inte i frihetstidens Sverige.
Chydenius brann med Strindbergs eld. Eller, kanske var det tvärtom. Det gamla skulle i alla fall rensas ut, det nya kastas in, helst redan i går. Chydenius blev mannen bakom den svenska tryckfrihetsförordningen 1766. Den ersatte förhandscensur med efterhandsgranskning. Den introducerade också offentlighetsprincipen. I riksdagen sa finländaren om censuren, rätt briljant:
»En sönderdelt frihet är ingen frihet, och ett blandat tvång är fullkomligt«.
Tryckfrihetsförordningen 1766 var också, inte minst, en ekonomisk förordning. Den hängde samman med rikets ekonomiska kräftgång. Nya tankar behövdes, därför också frihet i tal och skrift. I pamfletten om »Den nationella vinsten« krävde Chydenius avreglerad ekonomi och utraderade monopolrättigheter. Adam Smith sa samma sak, men på engelska, tio år senare, i den mer berömda »The Wealth of Nations«. Censuren för Chydenius var bara ett annat statspåbud, ett motbjudande tankemonopol.
Femton år senare tog Chydenius strid för religionsfriheten, ivrigt uppbackad av Gustaf III. Också religionsfriheten hade en tydlig ekonomisk dimension. Katoliker och muslimer sågs som ett uppenbart problem. Men katoliker och muslimer som lovade be till Gud i slutna rum och samtidigt bidra till rikets välfärd och välmåga var inte ett problem.
Anders Chydenius kallade sig en martyr för friheten. Men han stred inte ensam. Peter Forsskåhls »Tankar om Borgerliga friheten« kom redan 1759. Där säger Forsskåhl att det som inte är bläck i dag är blod i morgon. Också Forsskåhl kom från Finland. Den svenska tryckfrihetsfrågan var inte bara ekonomiskt motiverad. Den var också periferins uppror mot maktens centrum.
Chydenius fick efterföljare. Vilhelm Moberg var en. De delade synen på staten som en nattväktare. Den skulle sköta ordning och säkerhet, okej, men i övrigt hålla sig borta. Chydenius nummer två i 1900-talets Sverige blev ändå Ludvig »Lubbe« Nordström. Han är mest känd för sin bok om Lort-Sverige. Både Chydenius och Nordström kvalificerar för epitetet populister, åtminstone med en nutida måttstock.
Låt mig förklara detta. 1935 tryckte Nordström en liten skrift eller pamflett som han kallade för »Bolsjeviken Stockholm«, publicerad första gången som följetong i Svenska Dagbladet. Där citerar han Chydenius på nästan varje sida. Chydenius behövde ingen presentation. Han var bara Chydenius. Vad allt har väl inte hänt med det svenska minnet sedan världskrigets slut?
Nordström kallade alltså Stockholm för en bolsjevik. Den var en växande vampyr i rikets mitt, blodmättad på regionernas bekostnad. Chydenius hade sagt samma sak redan 1765. Hans resonemang gick så här: i rikets huvudstad satt handelsmännen som råttor på det internationella fläsket, på utrikeshandeln. Men deras rikedom berodde också på informationsmonopol och på pengafifflande. I detta fick de flankeld av en bataljon lata tjänstemän som levde gott på det riktiga folkets slit och svett.
Med andra ord: Anders Chydenius Stockholm år 1765 är Marine Le Pens Bryssel av i dag, år 2016.
PS. Den 2 december är det 250 år sedan Tryckfrihetsförordningen 1766 stadfästes av kung Adolf Fredrik.
