Ta ditt ansvar på nätet

Sociala medier är snart liktydigt med bristande social kontroll. Yrkesgrupper som inte direkt är kända för att ha en lös och ledig attityd offentligt, som poliser och politiker, har inte utgjort några undantag.

»Lystring: Väskryckning vid Statoil Frescati kl 11.10. Man, 20–30 år, svart t-shirt, svarta shorts, svart hår. ›Romskt utseende‹ enligt vittne«, twittrade till exempel Stockholms Södermalmspolis i juli. Att det finns någonting sådant som ett romskt utseende vittnar de människorättsorganisationer som dokumenterar diskriminering av folkgruppen om. Men det var tveklöst en omdömeslös publicering, lika tveklöst som att det kommer att hända igen, från något annat av polisens Facebook- eller Twitter-konton.

De mer sofistikerade nätanvändarna, då? Det borde till exempel inte vara för mycket begärt att regeringspartiets egen sociala medier-ansvarige ska kunna hålla fingrarna i styr vid tangentbordet. Men det var det för moderaten Thomas Böhlmark. Liksom i fallet med Södermalmspolisen handlar det sannolikt om bristande (eller ingen) eftertänksamhet på grund av mediets snabbhet i kombination med skadligt grupptänkande, eller åtminstone en alltför tillåtande samtalston. Men det finns även en annan intressant aspekt av Böhlmarks Twitter-inlägg. För i samma sekund som han kallade Nalin Pekgul för skällsordet »klappturk«, vilket syftar på hennes ivriga applåderande av andra socialdemokrater, avslöjade han sina digitala läsvanor. Termen förekommer nämligen främst i den högerextrema sfär som tack vare internet har nått bortom sjaskiga organisationslokaler och rakt in i vanliga människors medvetande.

Hos sverigedemokraterna har övertrampen inom sociala medier avlöst varandra under de senaste månaderna. Många av inläggen – från folkvalda sd-politiker, inte sympatisörer – har till och med varit av en hotfull karaktär. I framtiden ska vänsterns blod flyta, mässade en lokalpolitiker, medan en annan önskade se statsministern och migrationsministern lynchade. Fler svenskar borde trakassera somalier, tyckte en tredje, apropå de skamliga händelserna i småländska Forserum.

Begreppet »digitalt ansvar«, som förekom i debatten för några år sedan, känns mycket långt borta. Men det är nu vi behöver det som mest. En ny undersökning gjord vid Göteborgs universitet visar att var sjätte svensk tioåring har drabbats av mobbning på nätet. Att så små barn är utsatta på internet förvånade forskarna, men ligger tyvärr i linje med resultat från liknande, EU-omfattande studier. Här i Sverige är internet öppet, vilket naturligtvis är positivt. Men det betyder också att det inte finns några virtuella spärrar mot vuxenvärlden. Den svenska studien ovan visar till exempel att de officiella åldersgränserna på nätet inte gäller. 60 procent av 10-åringarna använder sociala medier som Facebook. Barn och ungdomar kan alltså röra sig fritt i de vuxnas sfär, utan vägledning eller facit. Det verkar orimligt att de skulle undgå att påverkas av vår samtalston. Det är en ton som i kommentarsfälten blivit så grov och full av rasism och personangrepp att medierna fortsätter att stänga ned dem. Det är en ton som inte ens våra folkvalda lyckas hålla på en civiliserad nivå. Och om inte ens politikerna klarar av det, vilka signaler sänder det?

Vi måste föra en levande diskussion om nätets mörka sidor, från debattklimatet till extremhögerns starka nätnärvaro till den lättillgängliga internetpornografin. För att inte nämna nätmobbningen. Allt detta har potential att inverka negativt på unga svenskar och deras attityder till andra människor. Det handlar till stor del om komplexa samhällsproblem; hur bemöter vi till exempel främlingsfientliga gruppers propagandaspridning på nätet utan att inskränka yttrandefriheten? Men just samtalsklimatet är något som var och en av oss – inte minst de som är förebilder genom sina yrkesroller – kan bidra till att lösa. Det som krävs är att vi varje dag faktiskt anstränger oss för att ta vårt digitala ansvar.

***

För övrigt var det en lättnad att höra den första rättspsykiatriska undersökningen tillintetgöras så grundligt som under Breivik-rättegångens sista dag. Juryn gick på ideologiexperternas linje och bedömde de politiska motiven som centrala – vilket gör att debatten om extremhögern som samhällshot nu kan föras med större tyngd.