Trump, förlösaren
Under indignationen finns en lättnad över att Trump ger sig på universitet och muséer. Då slipper de senaste 20 årens ideologer konfronteras med sin egen propagandaverksamhet.
Toppbild: Alex Brandon / AP
Jag vill inte lägga sten på börda, men vi behöver ännu ett nyord. Något som beskriver den märkliga kombinationen av indignation och lättnad.
Harmsvalelse?
Befrielseilska?
Det är, som vanligt, Trumpens fel. Nu, när han slår ned på muséer och universitet, fylls offentligheten med den nya känslan. Indignationsdelen är lättförklarad: Trumpadministrationen, får vi veta, vill förvandla amerikanska kulturinstitutioner till propagandacentraler.
Slut på universitetens frihet, slut på kulturens frihet, kanske även slut på pressens frihet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Några tappra motståndskämpar, som Harvards rektor, vägrar att ge efter. Men de flesta viker sig. Det vi ser är en ”McCarthy-liknande spökjakt på en inbillad ’woke-vänster’”, som en skribent uttryckte det häromdagen.
Och i det citatet har vi en ledtråd till den mer svårförklarade delen, lättnaden, i den allt annat än inbillade woke-vänsterns nya, sammansatta känsla.
Det är tio år sedan Ola Wong drog i gång en debatt om hur statliga svenska muséer reducerats till propagandaorgan för normkritik och postkolonialism. Inte bara på så sätt att de här trendiga, djupt ideologiserade förklaringsverktygen hade blivit vanliga. De hade blivit dogmer. Inga andra synsätt var rumsrena, annat än som avskräckande exempel.
Wong fick mothugg av två slag. Det ena var att muséerna bara följde regeringsformens formuleringar om alla människors lika värde, jämlikhet, delaktighet och demokrati. Det andra var att det han observerat och gav otaliga exempel på var en hägring.
Det fanns ingen uppfostrande ideologisering från museernas sida. Det var just en ”spökjakt”.
Precis samma argument har på senare tid använts om ideologiseringen och cancelkulturen på svenska universitet. Det rör sig om ”en konspiratorisk och populistisk berättelse som underblåser vetenskapsmotstånd”, enligt akademiledamoten Åsa Wikforss, som tillade att ”berättelsen” kan ”användas för att legitimera verkliga inskränkningar av den akademiska friheten”. När lärosätena fick i uppgift att granska sig själva i de här avseendena kom de — surprise – fram till just detta.
Här finns inget att se. Cirkulera.
Kort sagt: lita inte på dina sinnen och dina erfarenheter. Att du faktiskt blivit politiskt uppfostrad så snart du satt din fot på ett museum de senaste 15 åren är bara en illusion. Att universiteten kantrat över i dogmatisk identitetsideologi och radikalt nyspråk, är en syn- och hörvilla. De postkolonialt uppeldade pöbelhoparna som trakasserar judar och sätter stopp för verklig debatt finns inte. Litar du på dina egna upplevelser bevisar det bara att du är en konspiratorisk populist.
Därav lättnaden: Trumps klumpiga maffiametoder mot universitet och kulturinstitutioner befriar wokeförnekarna från självkritik ytterligare en stund. De senaste tjugo åren av långtgående politisering och ideologisering av hela den här sektorn kan nu förbli en ickefråga, eftersom ett mycket mer konkret, orange och akut hot skymmer allt annat.
Donald Trump riskerar att göra stor skada på det här området, liksom på många andra. Och den största skadan han åsamkar oss är antagligen just att ge de senaste decenniernas dogmatiska ideologer på universitet, muséer och andra kulturinstitutioner frisedel. De behöver inte bekymras av att de inte hade minsta problem med statlig ideologisk styrning så länge de kunde hänvisa till regeringsformen, tolkad som ett wokemanifest, och Alice Bah Kuhnke stod för propositionerna. Nu kan de fortsätta låtsas att deras ideologiproduktion är overklig, medan Trumps motreaktion är verklig.
Den ena idiotin eldar på den andra. Institutioner som borde sprudla av fri och orädd diskussion sjunker ännu djupare ned i det ideologiserade träsket. Det påminner mig om ett av konceptkonstnären Jenny Holzers klassiska citat:
”If you behaved nicely, the communists wouldn't exist”.
***
Läs även: Offerskapet är Trump-regimens signum
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Jag vill inte lägga sten på börda, men vi behöver ännu ett nyord. Något som beskriver den märkliga kombinationen av indignation och lättnad.
Harmsvalelse?
Befrielseilska?
Det är, som vanligt, Trumpens fel. Nu, när han slår ned på muséer och universitet, fylls offentligheten med den nya känslan. Indignationsdelen är lättförklarad: Trumpadministrationen, får vi veta, vill förvandla amerikanska kulturinstitutioner till propagandacentraler.
Slut på universitetens frihet, slut på kulturens frihet, kanske även slut på pressens frihet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Några tappra motståndskämpar, som Harvards rektor, vägrar att ge efter. Men de flesta viker sig. Det vi ser är en ”McCarthy-liknande spökjakt på en inbillad ’woke-vänster’”, som en skribent uttryckte det häromdagen.
Och i det citatet har vi en ledtråd till den mer svårförklarade delen, lättnaden, i den allt annat än inbillade woke-vänsterns nya, sammansatta känsla.
Det är tio år sedan Ola Wong drog i gång en debatt om hur statliga svenska muséer reducerats till propagandaorgan för normkritik och postkolonialism. Inte bara på så sätt att de här trendiga, djupt ideologiserade förklaringsverktygen hade blivit vanliga. De hade blivit dogmer. Inga andra synsätt var rumsrena, annat än som avskräckande exempel.
Wong fick mothugg av två slag. Det ena var att muséerna bara följde regeringsformens formuleringar om alla människors lika värde, jämlikhet, delaktighet och demokrati. Det andra var att det han observerat och gav otaliga exempel på var en hägring.
Det fanns ingen uppfostrande ideologisering från museernas sida. Det var just en ”spökjakt”.
Precis samma argument har på senare tid använts om ideologiseringen och cancelkulturen på svenska universitet. Det rör sig om ”en konspiratorisk och populistisk berättelse som underblåser vetenskapsmotstånd”, enligt akademiledamoten Åsa Wikforss, som tillade att ”berättelsen” kan ”användas för att legitimera verkliga inskränkningar av den akademiska friheten”. När lärosätena fick i uppgift att granska sig själva i de här avseendena kom de — surprise – fram till just detta.
Här finns inget att se. Cirkulera.
Kort sagt: lita inte på dina sinnen och dina erfarenheter. Att du faktiskt blivit politiskt uppfostrad så snart du satt din fot på ett museum de senaste 15 åren är bara en illusion. Att universiteten kantrat över i dogmatisk identitetsideologi och radikalt nyspråk, är en syn- och hörvilla. De postkolonialt uppeldade pöbelhoparna som trakasserar judar och sätter stopp för verklig debatt finns inte. Litar du på dina egna upplevelser bevisar det bara att du är en konspiratorisk populist.
Därav lättnaden: Trumps klumpiga maffiametoder mot universitet och kulturinstitutioner befriar wokeförnekarna från självkritik ytterligare en stund. De senaste tjugo åren av långtgående politisering och ideologisering av hela den här sektorn kan nu förbli en ickefråga, eftersom ett mycket mer konkret, orange och akut hot skymmer allt annat.
Donald Trump riskerar att göra stor skada på det här området, liksom på många andra. Och den största skadan han åsamkar oss är antagligen just att ge de senaste decenniernas dogmatiska ideologer på universitet, muséer och andra kulturinstitutioner frisedel. De behöver inte bekymras av att de inte hade minsta problem med statlig ideologisk styrning så länge de kunde hänvisa till regeringsformen, tolkad som ett wokemanifest, och Alice Bah Kuhnke stod för propositionerna. Nu kan de fortsätta låtsas att deras ideologiproduktion är overklig, medan Trumps motreaktion är verklig.
Den ena idiotin eldar på den andra. Institutioner som borde sprudla av fri och orädd diskussion sjunker ännu djupare ned i det ideologiserade träsket. Det påminner mig om ett av konceptkonstnären Jenny Holzers klassiska citat:
”If you behaved nicely, the communists wouldn’t exist”.
***
Läs även: Offerskapet är Trump-regimens signum
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
