Ensam i en värld av resenärer

Men  … nä  … det verkar... varför det?« säger hon och stirrar på mig med en blandning av medlidande och obehag, som om jag vore en mosad igelkott på lands­vägen eller en självmordsbenägen pedofil. Vi är på fest och hon har nyss återberättat ett äventyr från sin semester i Indonesien. Till jul blir det New York (»som alla andra, jag vet«) och till våren Kaukasus (som Schweiz, fast ruffigare!) men den skönaste pärlan är och förblir Berlin. Och det är när hon fördjupar sig i minnen av den tyska huvudstadens skumma små barer och börjar ställa illavarslande motfrågor – »så, har du också blivit helt såld på Airbnb?« – som jag trycker tillbaka impulsen­ att ljuga, trots att vi knappt känner­ varandra och trots att det jag skaavslöja är ett socialt atomvapen som orsakar­ förödelse och konversatorisk ruin.

»Jag stannar helst hemma« erkänner jag således, så kvittrande jag kan för jag är trots allt en pigg innerstadstjej. Jag hoppas­ att ordens chockverkan ska mildras av att jag låter positiv och inte påminna alltför mycket om rösten hos en fårad grisbonde från femtonhundra­talet. »Förlåt, jag hörde inte riktigt?« Hon pekar mot den skräniga högtalaren. »JO JAG SÄGER ATT JAG AVSKYR ATT RESA!« skriker jag glädjestrålande. »Men... nä... det verkar... varför det?«

En vinklunkstystnad breder ut sig som en öken över samtalet.

Jag har inte ont om pengar, vill jag förklara. Jag är inte folkskygg (även om »social fobi« låter sexigare än »miljö­partist«, en annan diagnos vi reseskeptiker förknippas med). Jag hatar inte värme och gnistrande alpvyer och fluffiga hotellsängar och skyskrapor och taxfreeparfymer och Los Angeles. Jag klickar hjärtan på medelhavsblå instagrambilder och plöjer massvis av mustiga reseskildringar som »I Pata­gonien« av Bruce Chatwin eller Joan Didions »Den ofrivillige resenären« (vars titel jag kommit­ att uppskatta mer och mer). När jag var yngre släpades jag kors och tvärs över världen i bak­sätet på pappas bil och såg till och med Berlin­muren fladdra förbi i ögonvrån när jag vände blad i Stephen­ King-romanen. Men nu är jag vuxen och har upptäckt att jag föredrar mitt vardags­rum framför Phuket.

Problemet är att ingen kan acceptera det. »Tänk på att du bara har ett liv«, förmanar biljettviftande bekanta som räds att mina sista ord ska vara »min Gud, min Gud, varför åkte jag aldrig till Gran Canaria?« »Vart går färden i sommar då, till Ica?« flinar grannen med dykcertifikatet som vet att jag föredrar den närmare Konsumaffären. Det är som om resandet har blivit den nya religionen, hotell­sajterna den nya Bibeln och flygstolarna för 349 kronor hela mänsklighetens icke-ergonomiska frälsare. Den som frivilligt stannar hemma från hög­mässan på Arlanda är en avfälling och en skymf mot den Helige Ande (som i den här religionen dessvärre materialiserar sig i form av koldioxid). Och ofta tänker jag att det bästa sättet att läka den skenande åsiktspolariseringen i Sverige vore att starta ett reseparti.

Fast å andra sidan skulle ett sådant parti rätt snart få problem, med klimatfrågan till exempel. »Du må stirra på mig som om jag vore en självmordsbenägen pedofil men om tio år är det jag som är normen«, morrar­ jag tyst i vinglaset. Bilden av en ödelagd planet gör att jag känner mig gladare, normalare, som om jag rentav är det moraliska idealet.

Och äntligen inser den jag pratar med att jag har rätt, för plötsligt ler hon. Hon lutar sig närmare och säger: »Har du försökt med terapi?«