Instagram väger tyngre än Shakespeare i den nya bokbranschen
"Folk vill läsa sånt de är bekanta med." Det är inte manusens kvalitet utan hur många följare författarna har i sociala medier som avgör om förlagen nappar.
Efter min kandidatexamen flyttade jag till Stockholm för att studera master i litteraturvetenskap. Jag valde att lägga till en praktikkurs för att skapa lite fler möjligheter för mig själv än vad en master i litteratur ger. Så jag påbörjade en tre månaders praktik på ett bokförlag med tanken att jag kunde göra mig duglig inom i den branschen – men så blev det inte.
Nog var jag duglig! Jag fick fina referenser och kommentarer om hur kunnig jag var inom litteratur – men det passade inte riktigt. Jag hade ett annat tankesätt än förläggarna; mitt fokus låg på att främja det svenska litterära landskapet med kvalitativ litteratur. Nu vet jag att flera rynkar på näsan, och det gjorde förläggarna också när jag nekade flera feelgood-romaner och deckare som föreföll vara ett första utkast, en idé, ett koncept (det där är en hint till alla er som skriver tre synonymer i rad att sluta) – men som presenterades som ett färdigt manus.
“Vi kan inte bara ge ut Shakespeare, Pella”, sade förlagschefen till mig på en releasefest. “Då hade vi gått i konkurs för länge sedan.” Jag vevade runt vinet i mitt glas lite och blickade trumpen ut över alla som hade kommit. “Ja, det där med pengar …” började jag, men han gick därifrån.
Visst vill jag inte att de bara ska ge ut Shakespeare, även om alla borde åtminstone titta på en av hans pjäser – det handlar om principfast driv och revolutionär optimism! Litteratur för litteraturens skull! “Folk orkar inte läsa sådana verk längre”,“Det säljer inte”, “Folk vill läsa sånt de är bekanta med”, “Det handlar om koncept”. En del av mig ville skälla ut dem alla och säga att det är förlagen som ansvarar för vad för litteratur som folket får och att det som står i butikerna faktiskt formar folks läsvanor. Men när marknadsvärdet styr är det lite som att låta ett barn bestämma över sina matvanor.
Jag fick uppfattningen att hela branschen var fylld av marknadsförare snarare än förläggare. Åh, jag vet! Jag vet, jag låter så arrogant, men jag lovar att jag inte är det! Jag hatar bara topplistorna på Storytel.
Men det jag störde mig mest på var upptäckten av att de flesta manusen som jag läste hade ett följebrev som inte nödvändigtvis underströk berättelsens handling, utan snarare hur många följare författaren hade på olika medieplattformar. “Hej jag heter X och det här verket heter Y och jag tror att det kommer passa perfekt för den här målgruppen … jag har 20 000 följare på Instagram och 15 000 följare på Tiktok.”
Jag märkte att det var ett mönster – har du många följare ökar det chanserna för försäljning. Nästan varenda manus jag läste tillhörde en författare som redan var etablerad eller som hade en ansenlig följarskara. Vissa av dem slank till och med förbi manusstoppet.
Några gånger var jag delaktig på försäljningskonferens. Då kom det in ett försäljningsteam till förlaget; vi hade ställt fram fika åt dem och förberett en presentation om böckerna vi ville satsa på. En kvinna och två män. Den ena mannen märkte mig och frågade: ”Är hon här på riktigt eller på låtsas?” Han undrade alltså om det föll sig som så att jag var nyanställd eller praktikant. ”Låtsas” log jag, och när han fick reda på att jag studerade master i litteratur utbrast han: “Oj! Vafan gör du här?”
Intrycket blev alltså att jag var lite för högkvalificerad i litteratur, men för lågkvalificerad i förlagsbranschen; det jag trodde var två “syskonfält” visade sig vara vitt skilda och hade väldigt lite med varandra att göra, trots att de båda behandlar böcker.
***
