Vår snällhet blir vår död

Varför gör vi saker som är till nackdel för oss själva? Varför hör man till exempel ungdomar säga att de aldrig tänker skaffa barn, av hänsyn till ”moder jord” – en planet som rimligen skiter i vilket? Om man reducerar allt mänskligt handlande till en fråga om överlevnad och reproduktion, är det inte riktigt detta man hade förväntat sig.

Jag söker svaren i Gad Saads Suicidal Empathy, med undertiteln Dying to Be Kind. Saad är professor i marknadsföring med flera välsäljande böcker som knyter an till evolutionär psykologi. Motståndare till politisk korrekthet och kanske vänstern rent allmänt. Han påminner gärna om sin bakgrund: en libanesisk jude som hamnade i Kanada när familjen flydde inbördeskriget.

Suicidal empati lyder den diagnos som Saad er ställer på västvärlden. En empati som ”feltänder”, går för långt, och leder till vår undergång. I vår iver att göra det rätta och sträcka ut en hjälpande hand, öppnar vi för våra fiender att kapa denna hand och mer därtill.

Att människan har utvecklat empati, en förmåga att känna eller åtminstone förstå hur andra människor känner, är en fördel för ett socialt djur. Det underlättar för samarbete inom gruppen och gör att vi tar bättre hand om dem som står oss nära. Det bidrar till att en förälder kan kasta sig framför en buss för att rädda sitt barn. Men bör vi ta en kula för vem som helst? En total främling? Någon som vi har noll släktskap till?

Den självmordsframkallande empatin säger: ja. Gör inte skillnad på folk och folk! En afrikansk migrant som klev av människosmugglarbåten i går är lika mycket förtjänt av ditt stöd som din granne och landsman. Vad gör det med ett samhälle i längden? Det vill den suicidala empatin att du inte tänker på. Här är det bäst att du kopplar ifrån hjärnan, överlevnadsinstinkten, och låter hjärtats kortsiktiga vilja till godhet styra oss rakt in i isberget.

Ett närmast övertydligt exempel: en högerprofil som kallar sig Hermes intervjuar en lesbisk Palestinaaktivist på gatan. Att hon skulle råka illa ut som homosexuell i Palestina spelar ingen roll för henne. Så du bryr dig inte om de skulle döda dig? Nej, svarar den brittiska kvinnan med rosa hår. Du stödjer dem ändå? Ja, för det är det rätta att göra.

En manifestation av västs empatiska självskadebeteende är att vi har öppnat våra gränser för invandring från muslimska länder. Saad säger sig ha pratat med arabisktalande herrar som föreställer sig det feminiserade väst som en kvinna att sätta på. Islamister vill erövra våra länder, och när de inte kan göra det med kroksabeln gör de det genom höga födelsetal, invandring och utnyttjande av vårt generösa system. Vi, som vanligtvis tycker att man ska ta seden dit man kommer, kräver ingen anpassning till vårt sätt att leva. Vi vet ju hur det kan sluta om man kränker fredens religion.

Men det här är inte bara en bok om invandring. När vi drar åt snaran runt vår egen hals visar det sig på många sätt, om man ska tro Saad. Bland annat har vi fobin för obekväma sanningar inom journalistiken och universiteten. För att vara inkluderande mot utsatta grupper är det nödvändigt att slopa sökandet efter sanningen och i stället göra care, omtanke och omsorg, till överordnad princip. Språket måste också göras mer omtänksamt – i Sverige kallar vi som bekant illegala invandrare för ”papperslösa”. Saad föreslår i den andan att ordet ”våldtäktsman” ersätts med det mer finkänsliga ”papperslös älskare”, alternativt ”altruistisk spermadonator”. (Själv tänker jag att ”älskare utan gränser” hade legat rätt i tiden.)

Saad redogör vidare för synen på brottslingar som samhällets olycksbarn, klimataktivism som sätter människans behov på undantag, tillmötesgående av transrörelsens förnekande av biologi, kvotering med syftet att fasa ut vita män… Sverige nämner han särskilt som ”ett land som har förädlat suicidal empati till en konstform”. Ett land där polisen delar ut armband som en åtgärd mot sexuella övergrepp, och där en biskop kan ta ner korsen i sin kyrka för att göra den mer behaglig för muslimer.

Jodå. Vägen till helvetet kantas av goda avsikter, som det heter. Det är nog få av oss som motiveras av ren ondska. Att låta godheten leda vägen kan sluta minst lika illa.

Genom sina alltmer långsökta exempel börjar Saad dock förlora mig. Det som skulle handla om suicidal snällhet liknar till slut en lista över allt som Saad inte gillar, som höga skatter och coronarestriktioner. Nog för att skattepengar har slösats på en del tokiga biståndsprojekt, och att de som invände mot restriktionerna behandlades som foliehattar, men ändå… Kopplingen till huvudämnet känns rätt tunn. Jag tappar fokus och orkar inte läsa mer än några minuter i taget.

Hur kommer det sig då att väst har drabbats av denna iver att begå civilisatorisk harakiri? Här har Saad mindre att säga. Det närmaste man kommer till en förklaring är att vita västerlänningar känner skuld för att vi har det så bra medan andra inte har haft lika tur med var de föddes. Varför ska vissa ha det bättre än andra, om vi föds lika? Att förgöra oss själva blir vår botgöring för denna orättvisa, vårt egensnickrade kors att bära.

Visst, det förklarar möjligen varför vi öppnar våra gränser, men kanske inte en sådan sak som att transrörelsens sjuttioelva könsidentiteter upphöjs till helig dogm.

Saad påpekar att kvinnor är mer empatiska än män, och därför mer mottagliga för den variant som leder till kollektivt självmord. En förklaring kan alltså vara att samhällets feminisering har fört med sig mer av detta tänkande. Det är nog ingen slump att den ovannämnda biskopen, som ville ta ner kristna symboler i toleransens namn, var en kvinna i en roll som tidigare var förbehållen män.

Det är nog inte heller en slump att biskopens valspråk var: gör inte skillnad på människor.

”Suicidal empati – God till varje pris” ges ut på svenska av Nopolar Publishing i mitten av juli.

***

Läs även: Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Läs även: ”Det behövs så lite för att ses som avvikande”