Kriget mot knarket var förlorat innan det började

”Man måste alltid vara berusad.” Frasen i Charles Baudelaires dikt svingade inte bara upp modernismen på sin springare, den är också sann. ”För att inte bli tidens slavar” föreslår Baudelaire vin, poesi eller dygd. I alkoholmonopolets säte har dygden dessvärre missförståtts och jubelropet redigerats till avrådan: Man måste aldrig vara berusad.

För nu 15 år sedan dundrade dåvarande finansminister Borg att ”det ska löna sig att arbeta snarare än att supa och röka” och höjde skatten. Nämn narkotikafrågan och hela riksdagen drar femdubbla domarperuker över huvudena. I omvärlden tappas repressionen successivt ur havet medan vi här hemma fyller till brädden. Resonansen är existentiell som under Reagans ”War on drugs”. Likafullt flyter realiteternas skeppsbrutna in. Kan man förkasta substanser som har gått hand i hand med människan? Det är som att förbjuda sömn om drömmarnas innehåll inte kan kontrolleras.

Om dessa konflikter handlar journalisten Johan Wickléns Du gröna nya värld: Cannabis, industrin och framtiden. Med van och vänlig hand tas läsaren med på gräset-runt-resa, en knarkomsegling över jorden, korsar stoners och wellnessfrälsare, far genom byråkrati och historia. Nedslag görs i Kalifornien (där reklamtavlor basunerar THC-evangelium och intäkterna är kolossala), i Kanada (där hundar äter jointfimpar och hamnar hos veterinär), i Nederländerna (coffeeshopens paradis), i Tyskland (med sina strikta cannabisklubbar) och i Framtiden (vi återkommer till den).

Droger har så långt tillbaka vi kan kisa varit farkoster för att utvinna gudomlighet, hugnad, kunskap och konst. Häromåret fann forskare spår av hallucinogener i sediment, så även forntidsfolk fluffade upp hjärnans nedsuttna kudde. Restriktioner infördes först på 1890-talet då Egypten förbjöd cannabis. 1909 fick USA federala lagar mot opiumimport och 1961 antogs FN:s narkotikakonvention, i vilken ”evil” används gånger tre. Att Wicklén poängterar denna omständighet visar att han har förstått insatsernas art. Ondskan är central när kategorisk strid mot knark ska motiveras oavsett konsekvenser. Tecknas motståndaren som monster accepteras alla medel i oskadliggörandet och de mest fantasifulla egenskaper kan appliceras eftersom vidunder saknar berättigande.

Det är ingalunda premiärtur för Wicklén i knarkmarker. 2022 utkom När Sverige förlorade kriget mot knarket och i fjol SVT-serien Så knarkar Sverige. Mig veterligt är han landets enda drogreporter vars lärdomar borde kunna få politikens samåkning i dumstrut upphävd. Bokens förtjänster vilar på detta förutsättningslösa undersökande, behållningen på möten med olika graders entusiaster, excesser och excentriker: odlingsentreprenören Autumn, en krigsveteran på en stadsbuss som funderar på att göra slut på sig.

I skildringen sticker Kalifornien ut. Delstatens stämning runt cannabis påminner om den tyska kulturströmningen ”lebensreform” med ledord som frigörelse och hälsokost, kanske inte förvånande när rester av rörelsen importerades under hippiernas 60-tal tillsammans med den nazifläckade konstnären Hugo ”Fidus” Höppeners måleri, som bildade stil med soldyrkande naturmotiv. Då hade tio år passerat sedan författaren Ernst Jünger och kemisten Albert Hofmann genomförde experiment med LSD, som utmynnade i Jüngers Psykonauterna, och flera decennier bort var Walter Benjamins drogförsök, dokumenterade i det pregnant omtumlande prosaverket Om hasch.

Så varför består den vilseledande uppfattningen att narkotika måste vara tabu för att skydda befolkningsandelen som råkar i beroende, när den gruppen far mest illa av demonisering? Varför ser man inte att utopin om det narkotikafria samhället, som det heter i Klas Östergrens noirkaramell Twist, föll ”på gudars och gangsters vis”?

Kriget mot knarket var förlorat innan det började. Är det därför man fortsätter utkämpa det? Wicklén svarar jakande på frågan genom att generöst återge verkligheten. Språkligt uteblir skönheten, men urskogen rödpennor som riktas mot texten döljer inte innehållets vackra träd.

Titeln förblir dock ogenomtränglig. I Aldous Huxleys Du sköna nya värld, framtidsdystopin som parafraseras, tilldelas en samling stackare dagligen en tyranniskt fulländad drog för att inte trilskas. Att Huxleys titel är ett citat från Shakespeares Stormen, där repliken uttalas av Miranda, oskulden inkarnerad och en kontrast till Caliban, den primitivt vanföre, gör valet direkt kryptisk.

Vad tusan vill författaren säga? Att Sverige kommer att svänga 180 grader i narkotikafrågan en vecka efter att ministrar ropat ”mitt Europa bygger inga cannabisföreningar!”? Steget mellan absolut nej och obligatorium är ju kort. Förhoppningsvis börjar skolorna inte bjuda lågstadiebarn knark som förr fluorskölj.

God sås blankas av med smör och dusören fett tillsätts genom att peka mot en morgondag där psykedeliska droger omvärderats och cannabis inte längre är fienden. Epilogen presenterar fem tänkbara vägar, från avkriminalisering till legalisering på fri marknad. Inför denna soluppgång kan man hålla i minnet att studier av psilocybin bevisat effekt på de mänskliga flaskskepp som fastnat inuti spritbuteljen samt att AA:s grundare, William Griffith Wilson, till verksamhetens förtret och av egen erfarenhet ansåg att LSD kunde hjälpa samma olycka.

Diktaturbesjungare Jan Myrdal sade på gamla dar att hans åsikter varit desamma sedan tonåren. Inga omprövningar. Inga vidgade perspektiv. Kan det verkligen vara sant? Betraktande narkotikadebatten finns åtskilliga belägg men det panorama Wicklén förmedlar skänker trots allt hoppfullt tvivel om förändring i en diskussion som har förväxlat konsensus med tunnelseende.

Fram till dess måste man alltid vara berusad – varför inte på Du gröna nya värld?

***

Läs även: Den olösta gåtan är meningen

Läs även: Så här låter det när Gud äntligen har gått hem