Barndom i helvetet

Text: Therese larsson

Han har knappat in boken med vänster pekfinger. Med samma finger styr Ruben Gallego sin elektriska rullstol. En lyx han inte ens vågade drömma om under sin uppväxt på en rad barnhem i forna Sovjetunionen. Hans ben och armar är förtvinade.

» Det är natt. Vinter. Jag måste gå på toaletten. Att ropa på sköterskan är meningslöst. Jag kryper till dörren, skjuter upp den med huvudet och kryper ut … «

Ruben Gallegos självbiografiska debutbok » Vitt på svart « fick ryska Bookerpriset 2003, och har översatts till 20 språk. I den beskriver han en barndom så fasansfull att det nästan är svårt att förstå. Ändå präglas texten av optimism.

– Jag har lärt mig att det inte tjänar något till att vara negativ, då kommer man ingen vart.

Gallegos blick är svart och intensiv, men ögonen glittrar. Han pratar en mjuk och vacker ryska, bredvid sitter hans mamma och tolkar. Henne lyckades han spåra för fem år sedan, efter att ha rymt från anstalten. Nu bor de tillsammans i Tyskland.

– Hela mitt liv förändrades när jag träffade min mamma. Myndigheterna hade sagt till henne att jag var död, så hon fick en chock när hon träffade mig. Samtidigt som jag känner mig så lycklig för att jag fått lära känna henne, så undrar jag hur jag hade varit om jag fått växa upp med henne.

Vad känner han för Ryssland idag?

– Jag vill aldrig mer åka dit. Det är ett vackert land, men det är en otrolig skillnad på hur man behandlar handi­kappade i rika och fattiga länder.