Biggest Loser-vinnaren: ”Jag manipulerade startvikten”
Erik Hörstadius blev vinnaren av Biggest Loser VIP 2018. Nu avslöjar han hur tittarna manipuleras – och varför man egentligen går ner i vikt.
Efter pandemipaus gör nu ett hatälskat TV-program comeback: Biggest Loser har säsongspremiär i TV4 den 30 januari. Personligen är jag garanterad en känsloladdad nostalgipromenad i Minnenas Allé på uppländska slottet Ekolsund, Gustav III:s sommarresidens.
Mitt deltagande skedde 2018, i ett slags VIP-version, med medtjockisar som Kalle Moraeus, Alexandra Zazzi, Pekka Lindmark, Carl-Jan Granqvist med flera. (Vi kallade varandra kärleksfullt för "tjockisar", kanske för att reducera skammen och självhatet i ordet?) Samt Hollywoodfrun Gunilla Persson, sprängfylld av roliga kommentarer, dock inte tjock, bara marginellt mullig.
Biggest Loser är ett amerikanskt TV-format, lanserat 2004, efter hand spritt till över 40 länder. Titeln är hyggligt självbeskrivande: Man ska – procentmässigt – förlora så mycket vikt som möjligt. Varje vecka försvinner en deltagare; i princip den som "bantat sämst" (tävlingsprestationer påverkar också).
Programmet väcker inte bara starka känslor utan också skarpa frågor. Är det okay att göra underhållning av överviktsproblematik? Och är det inte meningslöst att tokbanta – många går ju upp allt när TV-kamerorna slocknat? Försämrar man inte förbränningen?
Om förbränningen: Ja, man bränner mindre när man blir lättare. Att hålla vikten kan därför vara svårt. Men om man rätt förstår sin kropp och dess hormonsvar, behöver kampen inte vara hopplös. Mitt ”VIP-gäng” väger sammantaget klart mindre nu än 2018.
Den etiska frågan har ett obönhörligt marknadssvar. Om folk vill banta i TV, och tillräckligt många vill titta, så kommer sådana här program att göras. Om din programsmak såras, byt kanal.
Det finns också mänskligt upplyftande svar. Vi tjockisar mötte bara fina reaktioner när programmet sändes. Strongt att ta tag i sina problem, tyckte många, och en del inspirerades till egen aktion. Själv upplevde jag det som en enorm förmån att få fokusera helhjärtat på en livspåverkande problematik. Ett fridfullt jättepepp, förstärkt av mobil- och internetförbud och den vackra miljön.
Ett råd. När livsförändring Modell Större ska sjösättas, dra ner på stressande vardagsplikter och gör det i grupp (digitalt om så krävs). Med lite tur kanske ni hittar en kunskapsrik empatibomb som Micke Hollsten, vår tränare.
Men – apropå träning – är vi nu inne på varför programmet också skulle kunna heta Biggest Liar (lögnare):
- Kost snarare än träning. Det suggereras genom svettflåsiga gymbilder att vi tjockisar hårdtränar bort kilona. Men vi hade bara tre obligatoriska gympass per vecka, lika med endast två-tre hekto bortbantade kroppsfett i veckan. Nyckeln till viktminskning är att få i sig mindre kalorier. Motion har allmänt goda hälsoeffekter, men är inte alls lika viktpåverkande som koständring.
- LCHF-snacket klipptes bort. Mitt gäng körde en aggressiv lågkolhydratsapproach (LCHF), i syfte att genom hormonella processer hamna i tillståndet ketos. Då tas energi från det egna kroppsfettet – vilket alltså kan ses som ett inre skafferi! – och hungern är låg. Optimalt läge för viktminskning! Men program-makarna klippte bort allt LCHF-snack. Därmed ”lurades” tittarna tro att vi bantade med det hyfsat hjärndöda konceptet ”ät mindre och rör på dig mer”, utan hormonell förståelse av våra kroppar.
- Manipulerade startvikten. Min vikt när jag vann finalen var 93,8 kilo, ner från 129,6 kilo (minus 27,6 procent). Hade jag alltså gått ner drygt 35 kilo? Nej, inte i fettvikt. Jag drack en massa före första invägning för att få en hög, lättutpissad, startvikt. Och jag var rejält uttorkad vid utvägningen. Min förlorade fettvikt var ”bara” drygt 20 kilo. Vågen ljög, alltså!
Men det var en ljuvlig lögn!
Efter pandemipaus gör nu ett hatälskat TV-program comeback: Biggest Loser har säsongspremiär i TV4 den 30 januari. Personligen är jag garanterad en känsloladdad nostalgipromenad i Minnenas Allé på uppländska slottet Ekolsund, Gustav III:s sommarresidens.
Mitt deltagande skedde 2018, i ett slags VIP-version, med medtjockisar som Kalle Moraeus, Alexandra Zazzi, Pekka Lindmark, Carl-Jan Granqvist med flera. (Vi kallade varandra kärleksfullt för ”tjockisar”, kanske för att reducera skammen och självhatet i ordet?) Samt Hollywoodfrun Gunilla Persson, sprängfylld av roliga kommentarer, dock inte tjock, bara marginellt mullig.
Biggest Loser är ett amerikanskt TV-format, lanserat 2004, efter hand spritt till över 40 länder. Titeln är hyggligt självbeskrivande: Man ska – procentmässigt – förlora så mycket vikt som möjligt. Varje vecka försvinner en deltagare; i princip den som ”bantat sämst” (tävlingsprestationer påverkar också).
Programmet väcker inte bara starka känslor utan också skarpa frågor. Är det okay att göra underhållning av överviktsproblematik? Och är det inte meningslöst att tokbanta – många går ju upp allt när TV-kamerorna slocknat? Försämrar man inte förbränningen?
Om förbränningen: Ja, man bränner mindre när man blir lättare. Att hålla vikten kan därför vara svårt. Men om man rätt förstår sin kropp och dess hormonsvar, behöver kampen inte vara hopplös. Mitt ”VIP-gäng” väger sammantaget klart mindre nu än 2018.
Den etiska frågan har ett obönhörligt marknadssvar. Om folk vill banta i TV, och tillräckligt många vill titta, så kommer sådana här program att göras. Om din programsmak såras, byt kanal.
Det finns också mänskligt upplyftande svar. Vi tjockisar mötte bara fina reaktioner när programmet sändes. Strongt att ta tag i sina problem, tyckte många, och en del inspirerades till egen aktion. Själv upplevde jag det som en enorm förmån att få fokusera helhjärtat på en livspåverkande problematik. Ett fridfullt jättepepp, förstärkt av mobil- och internetförbud och den vackra miljön.
Ett råd. När livsförändring Modell Större ska sjösättas, dra ner på stressande vardagsplikter och gör det i grupp (digitalt om så krävs). Med lite tur kanske ni hittar en kunskapsrik empatibomb som Micke Hollsten, vår tränare.
Men – apropå träning – är vi nu inne på varför programmet också skulle kunna heta Biggest Liar (lögnare):
- Kost snarare än träning. Det suggereras genom svettflåsiga gymbilder att vi tjockisar hårdtränar bort kilona. Men vi hade bara tre obligatoriska gympass per vecka, lika med endast två-tre hekto bortbantade kroppsfett i veckan. Nyckeln till viktminskning är att få i sig mindre kalorier. Motion har allmänt goda hälsoeffekter, men är inte alls lika viktpåverkande som koständring.
- LCHF-snacket klipptes bort. Mitt gäng körde en aggressiv lågkolhydratsapproach (LCHF), i syfte att genom hormonella processer hamna i tillståndet ketos. Då tas energi från det egna kroppsfettet – vilket alltså kan ses som ett inre skafferi! – och hungern är låg. Optimalt läge för viktminskning! Men program-makarna klippte bort allt LCHF-snack. Därmed ”lurades” tittarna tro att vi bantade med det hyfsat hjärndöda konceptet ”ät mindre och rör på dig mer”, utan hormonell förståelse av våra kroppar.
- Manipulerade startvikten. Min vikt när jag vann finalen var 93,8 kilo, ner från 129,6 kilo (minus 27,6 procent). Hade jag alltså gått ner drygt 35 kilo? Nej, inte i fettvikt. Jag drack en massa före första invägning för att få en hög, lättutpissad, startvikt. Och jag var rejält uttorkad vid utvägningen. Min förlorade fettvikt var ”bara” drygt 20 kilo. Vågen ljög, alltså!
Men det var en ljuvlig lögn!
