Fascisternas svarta mässa sörjer fortfarande Mussolini
I samband med Benito Mussolinis dödsdag firar nyfascisterna hans minne med en mässa i kyrkan Sant’Abbondio, ett par hundra meter från där han avrättades.
Den italienska regeringen under Giorgia Meloni har nu suttit vid makten i Rom i mer än tre år, en osedvanligt lång period i det land där ett regeringsskifte knappt blir en huvudnyhet. Koalitionsregeringen kan sägas ha drivit en pragmatisk konservativ politik och utrikespolitiskt anslutit sig helhjärtat till EU:s stöd till Ukraina. I dag är det få som plockar fram något fascistkort när det gäller just Melonis eget parti. För att finna nostalgiska fascister får man söka annorstädes.
När jag anländer till den norditalienska staden Como väljer jag buss C10, som avgår punktligt denna söndagsmorgon den 27 april 2025. Bussen tar vägen längs den västra stranden av Comosjön. I Azzano intar jag den sedvanliga cappuccinon på ett nedgånget café i byn.
Uppe på kullarna i Giulino di Mezzegra ovanför Azzano ligger kyrkan Sant’Abbondio, som fått sitt namn efter staden Comos skyddshelgon. Varje år arrangeras här en minnesgudstjänst för diktatorn Benito Mussolini. Kyrkan är belägen några hundra meter från den plats där Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci sköts till döds av partisaner.
Kyrkklockorna har precis slutat ringa in för la messa, som börjar 11:30. I den tystnad som råder utanför kyrkan kan jag i fjärran höra ett sjöflygplan lyfta, jag hör två carabinieri småprata, några hönor som kacklar i en trädgård och en hund som skäller. Jag går in och sätter mig längst bak några meter från vigvattenskålen.
Kyrkvaktmästaren ställer så upp portarna på vid gavel och orgeln börjar ljuda. En procession träder in i kyrkan; de medverkande bär på italienska fanor och sex RSI-banér. RSI står för Repubblica Sociale Italiana, det vi i dagligt tal kallar Salòrepubliken, den marionettstat i Norditalien som Mussolini ledde under den tyska ockupationen, från hösten 1943 till krigsslutet 1945.
Banér- och fanbärarna placerar sig på varsin sida i koret. Till höger står också en trumpetare, som bär en huvudbonad som bars av italienska bersaglieri, en jägarkår inom italienska armén. Jag lyfter upp mobiltelefonen, men tar raskt ner den när en vakt med en gest visar att man inte på några villkor får fotografera.
En mässa för broder Benito
Så inleder prästen mässan. Jag lyssnar till en text från Johannes Uppenbarelse. Prästen läser sedan dagens evangelietext och när det så är påkallat deltar församlingen i dialogen och gör korstecknet. I den predikan som följer betonar prästen vikten av att förlita sig på Gud, avere fiducia in Dio. Ännu är inte Mussolinis namn omnämnt. Församlingen ber trosbekännelsen och sedan tas kollekten upp. Jag tittar kyrkvärden djupt i ögonen medan jag lägger 20 cent i kollekthåven.
Det är under den katolska nattvarden det sker. Som på en given signal lyfter trumpetaren sitt instrument; en grundton och en påföljande treklang ljuder. I detta ögonblick går banér- och fanbärarna upp i en form av givakt.
Prästen vänder sig till församlingen och talar direkt till dem om broder Benito, il nostro fratello Benito, och att vi alla är del av samma kyrka. Bönen O Guds Lamm, som borttager världens synder, läses medan fanbärarna fortfarande står i givakt. När bönen är till ända följer en lång trumpetton och banéren sänks.
Vi är nu framme vid slutet av mässan. Prästen vänder sig till församlingen: Alleluia, andate in pace, buona domenica a tutti. Kortegen ut ur kyrkan leds av banér- och fanbärarna och de cirka 70 som samlats i kyrkan. Kvar blir jag och fem sex andra, vi representerar de icke inbjudna.
Till tonerna av ett bombastiskt postludium från orgeln lämnar jag kyrkan. Tio meter framför mig ser jag de svarta banéren mot en fond av grön växtlighet och därborta i fjärran Comosjön. Där utanför kyrkan är den samlade skaran cirka hundra, varav fem har västar med texten Sicurezza. Vid kyrkan syns inga romerska hälsningar, inga utsträckta högerarmar, det är egentligen frapperande lågmält. De närvarande beordras att bilda två led för att i procession gå till platsen där diktatorn sköts.
Man kan undra om denna årliga tradition kommer att fortsätta även i framtiden. Medelåldern är påfallande hög, och det är få ungdomar samlade i kyrkan. Skaran är dessutom klart decimerad jämfört med de hundratals som ska ha samlats för 20-30 år sedan.
Vad får en kyrka att fira en ”svart mässa”?
I kyrkan fick nyfascisterna fira ostört – det gällde däremot inte i Dongo, platsen där Mussolini greps av partisaner i april 1945. Här möttes den romerska hälsningen och de fascistiska kommandoropen av motdemonstranter, vilka stod på andra sidan torget bakom en avspärrning av piketbussar.
En större manifestation är den som arrangeras varje år för nyfascisten Sergio Ramelli, som mördades av extremvänstern på öppen gata i Milano 1975. Vid 50-årsminnet 2025 anordnades först en nedtonad högtid under dagen, men på kvällen tågade över tusen extremister genom Milanos gator. Premiärminister Meloni tog avstånd från denna senare manifestation och menade att minneshögtiden över Ramelli snarare skulle ses som en antivåldsaktion för alla oskyldiga offer till ”höger och vänster”.
Den svarta mässan bibehåller sitt grepp över mina tankar den här dagen. Jag funderar över vad som motiverar att kyrkan år efter år används till en minnesgudstjänst för den fascistiske diktatorn. En av kyrkans uppgifter är visserligen att be för syndare och att arrangera minnesstunder för avlidna. Men att tolerera de sex RSI-banéren i koret i en närmast militaristisk formation är anmärkningsvärt.
Medan de ledande italienska nationalistiska högerpartierna, nu representerade av Fratelli d’Italia, sedan länge har distanserat sig från Mussolinihyllande, finns som synes extremister vilka vidmakthåller traditionen, exempelvis de som samlades vid minnesgudstjänsten vid Comosjön.
***
