När den ukrainska litteraturen blomstrade
Under 1920-talet ukrainiserades Ukraina med Lenins och sovjetkommunisternas goda minne. Klassikern "Staden" skildrar tiden före Stalins svältkatastrof.
Först 1956 får Valerian Pidmohylnyjs änka besked om hans död. Levercancer, 1941, är den officiella dödsorsaken. Sanningen är att han redan 1937 avrättades i Sandarmokh, ett skogsområde i Karelen, tillsammans med 1 111 andra fångar. Pidmohylnyj var en av 250 framträdande ukrainska kulturpersonligheter som miste livet den dagen. Bara några år tidigare hade de alla skapat hyllade dikter, filmer, sånger och romaner – på ukrainska. I efterhand har epoken kommit att kallas den avrättade renässansen.
Pidmohylnyjs kändaste verk är romanen Staden (1928) som förra året översattes till engelska (The City, 2025) av Harvard Library of Ukrainian Literature. Den som öppnar pärmarna kastas tillbaka till Kiev under 1920-talet, och den bortglömda period då Sovjetunionen bedrev en politik under namnet korenizatsija (inhemsk anpassning). Lenin var rädd för nationalistiska uppror, i stil med de som skett under tsardömets sammanbrott. Korenizatsija blev en proaktiv avkoloniseringspolitik som syftade till att skapa nationella kommunistiska rörelser.
I Ukraina, där det ukrainska språket varit förbjudet i officiella sammanhang sedan 1876, skedde plötsligt en aktiv ukrainisering. Det startades skolor och universitet på ukrainska, och det nationella språket blev del av den statliga administrationen. Det blev tillåtet, till och med uppmuntrat av kommunistpartiet och snabbt uppskattat av läsare och publik, att publicera poesi och litteratur samt uppföra teater och visa film på ukrainska.
Det är under den här perioden som Staden är skriven, och utspelar sig. Huvudfiguren, Stepan Radchenko, är likt författaren Pidmohylnyj en ung man som flyttat in till metropolen Kiev från en avlägsen lantlig by. Stepan är en hängiven kommunist och planerar inledningsvis att studera till ingenjör för att sedan resa hem och modernisera sin by, men stadslivet leder honom in på andra vägar.
Han lyckas ta sig igenom en byråkratisk mardröm genom att stå i långa köer och skriva prov efter prov dagarna i ända, för att till slut antas vid en skola som i berättelsen enbart går under namnet Institutet och erhålla ett mindre stipendium. Han konfronteras med sovjetiska handläggare och får lära sig den hårda vägen att ”ordning är behagligt enbart när du frivilligt tillämpar den på dig själv, men helt och hållet obehagligt när någon annan tillämpar den på dig”.
Senare i boken blir Stepans försök att hitta ”ett riktigt rum”, alltså en acceptabel bostad i det hyresreglerade Kiev, en följetong över flera kapitel som lika gärna kunna utspela sig i Stockholm 2026. Men staden ger honom inte bara huvudvärk. Han möts också av en kokande kulturmiljö. Snart är han indragen och förvandlas successivt till en författare – en ukrainsk författare.
Allt möjliggörs av ukrainiseringen. Till följd av den kan Stepan, som en av de första någonsin, tjäna pengar på att skriva noveller, främst om sina äventyr under inbördeskriget. Han extraknäcker med att lära ut ukrainska till fabriksarbetare och sedermera blir han redaktör för en ansedd kulturtidskrift. I stället för att återvända till byn förkastar han sitt ursprung på den ukrainska stäppen och förvandlas till en kultiverad stadsbo.
Den växande framgången, och hans allt mer centrala position i stadens litterära cirklar, gör inte Stepan till en bättre person. Tvärtom. I takt med att Stepans välstånd ökar byter han ut sina vänner, och flickvänner, på ett djupt svinaktigt vis. Boken är också full av gliringar mot de pompösa kulturpersonligheter som, i strävan att överglänsa varandra, fastnar i debatter och diskussioner om triviala detaljer. I den litterära debatten blir det viktigare vem som skriver änvad som skrivs.
Ryskt inflytande lyser med sin frånvaro genom hela boken. Den ukrainska kultureliten svansar inte efter trenderna i Moskva utan står helt på egna ben. De påverkas också oväntat lite av sovjetsystemet, utan tycks agera fritt på en litterär marknad och tjänar stora pengar på att sälja essäer och noveller till tidskrifter över hela det ukrainska språkområdet. Men Stepan drömmer ständigt om att skriva något längre och mer betydelsefullt: ”en roman om människor”, i stället för sina enkla berättelser om kommunistiskt hjältemod.
Stepans fiktiva karriär speglar Pidmohylnyjs egna. När Staden publicerades 1928 hade Pidmohylnyj redan gjort sig ett namn som novellist. Tyvärr hann det korta fönstret av korenizatsija slå igen innan Pidmohylnyjs nästa roman var färdigställd. I takt med att Stalin cementerade sin makt under 1920-talets slut kom den ukrainska kulturen att återigen förskjutas från scenen. Snart följde Holodomor, svältkatastrofen som Stalinregimen lät skapa i Ukraina, samtidigt som Sovjetunionen exporterade miljontals ton med spannmål. 1932–33 dog uppemot fem miljoner ukrainare, urskiljningslöst mördade genom hunger.
Den svält som främst drabbade landsbygdsbefolkningen parades med ett strategiskt utraderande av den ukrainska kultureliten och en nyimperialistisk russifiering. Pidmohylnyj arresterades 1934. Tre år senare var han död, liksom så många andra i den avrättade renässansen.
Staden är en utmärkt roman, läsvärd på helt egna meriter och häpnadsväckande modern i både språk och tematik. Den går inte att lägga ifrån utan att tänka på allt som gick förlorat i Sandarmokh 1937. Staden är ett monument över den kreativa miljö som fanns i Kiev under några år på 1920-talet.
Som läsare vill man ha mer av Pidmohylnyj. Man kan inte annat än ställa samma krav som ukrainska exilförfattare gjorde inför Sovjetunionens författarkongress i Moskva 1954: ”År 1930 gavs 259 ukrainska författare ut. År 1938 var endast 36 av dem kvar. Vi ber att förklara vart och varför 223 författare försvann ur den ukrainska litteraturen.”
***
