Den olösta gåtan är meningen

Någonstans i Okunnigheten skriver Milan Kundera att inget tydligare visar människans främlingskap i världen än återkomsten till fosterlandet efter en lång frånvaro. Som tjeck i fransk exil visste han att illusionsdunsterna inte beror av relationen till en plats. Närhelst kan igenkänningens tomhet ställa ned resväskorna i hemmet inom oss.

Adresslappen till denna abstrusa ort har religionshistorikern David Thurfjell föresatt sig att tyda. Även om han har gjort det förr, genom Granskogsfolket (2020) och En lockton i Ödemarken (2023) vill Anspråkstagen – Människans bot mot meningslösheten (Norstedts, 2026) förvandla deskriptivt stoff till hjälplinje och reda i varför alltfler, i synnerhet unga, uppger att livet saknar mening.

Svaret ges omgående i bokens inledande barndomsminne där författarens far, tillsammans med sonen blickande mot natthimlen, förklarar att man måste titta vid sidan av somliga stjärnor för att de ska bli synliga. Kapitlen som sedan följer är retroaktiva kamerainställningar för en redan framkallad bild. Skärningspunkt är trons heliga och profana förflyttningar mot vad Kjell Espmark summerade i orden ”det förflutna vidgas för att rymma oss”. Förståelsen för existentiella storleksförskjutningar är värnet mot Zygmunt Baumans retropier, de som kopplar nostalgins smärta till utopisk längtan efter ett fiktivt då och som förefaller ha ränt sina sorgsvarta tänder i nuets lilla hals.

Thurfjell vill åt det stora. Ett svindlande samvete går mellan radernas citatsurr och tänkare – poeter, filosofer, nunnor, sociologer. Genren står i led från Aurelius, Montaigne och Burton men är anpassad till en intellektuellt filiströs tid som inte ids kondensera. Dramatiserade samtal med vänner och bekanta ägnade att göra materialet intimt ropar på radergummi.

Sudd hade däremot inte hjälpt strukturen emedan den fattas. Cykliska underrubriker behandlar kärlek, myt, natur och frågan om vad en människa egentligen är utan vare sig fullgott stöd eller distans. Liksom med stjärnorna kan man inte se rakt på sådana ljusfenomen.

Man måste gå runt, som i Becketts I väntan på Godot då trädet som är dött i första akten har fått blad i den andra. De två luffarna väntar oförändrat förgäves men allt är ändå annorlunda. Gröna blad finns och deras återvändande gäller en tillhörighet lik namnet på gatan som bär hjärtas namn. När Thurfjell gestaltar arrethon, grekiska för sådant som inte kan utsägas, får han således fatt i något väsentligt: det bestämt benämnda drar sig undan. Människans välsignande instrument är tystnaden så till den grad att Blaise Pascal utsåg oförmågan att sitta ensam i ett rum till varenda jävlighets ursprung.

Meningsfullheten vill inte bli iakttagen. Vid universitetet i Queensland pågår sedan snart hundra år en experiment med världens trögaste vätska, beck, och ingen har någonsin sett en droppe falla. Beck ser ut och beter sig som ett fast ämne men är flytande och kanske är det på samma sätt med det meningsfulla. Vi misstar oss. Thurfjell oroar sig för att vi är på väg att förlora ögat som varseblir ”subtila kvaliteter i livserfarenheten” och vill gärna redovisa hur det ska återerövras. Här ligger förmodligen skälet till att boken gång på gång börjar om, återkommer till vad den intresserar sig för, vilka motiv den har, hur den vänt och vridit och så vidare vidare vidare i ett aningslöst vackert cirkelresonemang i stil med Hans Alfredson konstaterande att ”livet är som en påse, tomt och innehållslöst, man måste fylla den med något”.

Dilemmat är förväntan på att Meningsfullheten ska stega fram och presenterna sig och sitt ärende: Det är jag som är meningen, jag har kommit för att hämta dig. Men den söker oss inte, den är; i radion där en man som har memorerat över fyrtiotusen pi-decimaler intervjuas och menar att det är att upptäcka ett konstverk; i Bram Stokers Dracula som anländer till London med 50 lådor transsylvansk jord i bagaget eftersom bara den ger honom kraft; i lönnen utanför fönstret där en uppburrad sidensvans putsar sina fjädrar. Vi får bara inte stå i vägen. Meningskrisen är en meningskravkris. I oförstånd krävs något av livet som det inte kan ge och desperata surrogat som ”silent walking”, ”performativ läsning” och ”raw dogging” uppstår som rådde det ransoneringstider för originalföreteelser.

I Prousts njutbara essä Om läsning förekommer en reflektionsström förlagt till ett kyligt landsortshotell. Den skildrar lyckan ”där min fantasi hänförs av att känna sig försänkt i ett icke-jag”, ” där inget ljud fyller någon annan funktion än att framhäva tystnaden genom att tränga undan den”, ”där man på kvällen när man öppnar dörren till sitt rum har en känsla av att skända allt liv som spridits ut där och blivit kvar” och ”till slut ligga tillsammans med det i de stora vita lakanen, som når upp över ens ansikte, alltmedan kyrkan alldeles i närheten för hela staden ringer in de döendes och de älskandes sömnlösa timmar.”

Icke-jaget – Thurfjell hänvisar till profeten Muhammeds ”dö innan du dör” – finns i alla religioner, men också i Kants syn på att abstrakta fenomen som sanning, frihet och vilja klarnar först om människan förmår tänka sig själv som någon annan eller ingen alls. Betraktad så blir existensen inte bara färdväg, utan också ett ofrånkomligt återvändande. Hur vi förhåller oss beror på vad vi minns av det vi aldrig har varit med om.

Vissa är födda med hemlösheten inom sig. Andra ägnar livet åt att en gång få blicka ut över ett oexploaterat medvetande, förvissad om att något om människan måste bevaras hemligt också för henne själv. Den olösta gåtan är meningen. David Thurfjells iver att förklara döljer det igenkännbara i främlingskapets dimma. Kvar dröjer känslan av ha varit borta mycket länge.

***

Läs även: Jesus – det enda sättet för kvinnor att fly sina män

Läs även: En vuxen film i ordets alla bemärkelser