Bortom idyllen

Text: Jon Asp

Bild: Ida Lindgren

På väg ut ur tingshuset på Kungsholmen avstyr en man medieuppbådet, fäller ut sitt paraply och trotsar hällregnet på Scheelegatan. Han är journalist och har precis dömts att betala ett större skadestånd för grovt förtal. Promenaden tar honom tvärs över Riddarfjärden till en hipp kaffebar på Södermalm, där han förutom svart kaffe och macka beställer ett paket röda Marlboro.

Scenen utspelar sig tidigt i den amerikanska Millenniumfilmatiseringen, »The Girl with the Dragon Tattoo« från 2011, regisserad av David Fincher.

Må vara att man inte längre kan köpa cigaretter på kafé i Sverige, än mindre röka dem inomhus, men som Stockholmsskildring är Finchers film ändå långt mer mångfacetterad än en vanlig svensk kriminalare eller relationskomedi.

Oftast reduceras huvudstaden till en rad välkända landmärken. Det ger inte bara själlösa stadsskildringar, de riskerar också att äta sig in i vårt medvetande.

Inom filmvetenskapen pratar man om en sorts virtuell minneszon och föreställningsvärld, ett »memoryscape«. Där bilden av en plats till slut blir verkligare än själva verkligheten.

Det är en ganska svindlande tanke att föreställa sig hur till exempel alla deckare med ett skönmålat Stockholm skulle kunna påverka invånarnas självbild. Ger storslagenheten rentav ett förstorat intryck: att vi misstar Stockholm för en metropol, och oss själva för kosmopoliter?

Men kanske är vykortsskildringarna snart ett minne blott. Vårens biorepertoar rymmer flera svenska filmer där regissörer, företrädelsevis från Stockholm, försöker nå bortom allmängodset och ge plats åt periferin.

Det gäller i högsta grad den civilisationskritiska dramakomedin »Stockholm Stories«, men även den brutala gangsterthrillern »Tommy« liksom outsiderdramat »Nånting måste gå sönder«.

I en scen från Karin Fahléns debutfilm »Stockholm Stories«, baserad på Jonas Karlssons novellsamling »Det andra målet«, försöker en ung man få sin roman utgiven hos samma förläggare som planerar en biografi över fadern. Men förläggaren har invändningar, han tycker sonens alster saknar handling och, än värre, huvudperson. Varpå författaraspiranten protesterar och förklarar att huvudperson och spelplats är en och samma: Stockholm.

Sthlmstorys

Ett rufft Stockholm: I »Stockholm Stories« skildras allt det som inte skildras i en relationskomedi av Hannes Holm. (Foto: Martin Lidell)

»Stockholm Stories« är ett ensembledrama i samma anda som Robert Altmans banbrytande »Short Cuts«. Utmärkande för ensembledramat är frånvaron av tydliga förgrundsgestalter. I stället tillskrivs flera personer ungefär lika stor betydelse. Men där Altman korsklipper mellan olika interiörer, och lämnar det omgivande Los Angeles som en imaginär fond, låter Karin Fahlén staden ta plats visuellt.

Ibland sker det på bekostnad av människorna, som förblir osedda i det anonyma urbana landskapet. Ända tills en bil hotar att köra över dem på öppen gata, eller tills de slutligen tar makten över sig själva.

»Stockholm Stories« saknar inte ståt, men staden är ingen fond för betraktaren, utan en vardag för alla dem som befolkar den. Det är en rätt könlös plats som träder fram, ett byråkratstockholm fångat genom Hötorgsskrapor och kontaktlösa glasfasader. Men det görs också avstickare till Gondolen och Katarinahissen, till uteliggare i trånga passager, till en sillkiosk på Södermalmstorg, till Riksdagen, Millesgården och NK. Olika typer av ensamma och utsatta individer ryms.

Regissören Karin Fahlén har velat undvika allt som påminner om liv. Till exempel träd och löv. I stället ställs människornas skörhet mot glas- och stenfasader, men inget Stockholmsgult eller gängse Gamla Stan-prakt, snarare slitet sprucket kakel som stretar mot asfalt. Fahlén vill visa den mer ruffa stadsnatur som inte lyfts fram så ofta. »Jag är inte intresserad av idyllen som man ofta ser i relationskomedier av Peter Dalle, Hannes Holm eller Måns Herngren, helt enkelt eftersom jag inte kan leva upp till det. Jag vill skildra det jag möter inom mig, det hårda och det mörka, jag vill ställa människor mot det som är svårt och utmanande«, har hon sagt.

När filmens författaraspirant pratar med sig själv hemma i lägenheten, brister det plöstligt för Östermalmspatriarken och fastighetsägaren i våningen mittemot. »Rena rama Hallonbergen«, utropar han, efter betongförorten i västra Stockholm, och planerar att genast göra sig kvitt hela egendomen. Detta är också enda gången förorten nämns av innerstadsfolket – som en fördom. Som en plats för nervsvaga.

Stockholm verkar inte direkt vara något att luta sig tillbaka på.

Fastighetsägarens ende son, en ofrivillig Handelsstudent som under föreläsningarna hellre lyssnar på kinesiska glosor i sina lurar, är sedan länge känslomässigt lamslagen. På hans mobildisplay syns inga foton på nära eller kära, inga mänskliga spår, bara en skyline om natten. I brist på funktionella familjeband söker han tröst i staden.

Karin Fahlén har låtit sig inspireras av Edward Hopper, den lilla människan i det stora rummet. Stockholm porträtteras i nivå med hustopparna, regissören har jagat upp sina huvudpersoner högt ovan jord, förlagt deras möten till hissar, broar och tak för att de lättare ska komma åt sina känslor. Så blir staden till en karaktär bland andra: anonym, alienerad men kanske med ett litet hopp om mellanmänsklig värme.

I Tarik Salehs »Tommy« skildras människor i transit, ofta på flykt, med medel och tillgångar som bara undantagsvis ligger i nivå med deras begär. Tungt kriminella rör sig mellan olika miljöer. Från obetydliga lägenheter, hotellrum och underjordiska gömmor, till Stureplansklubbar och nyrika villor i Saltsjöbaden.

Stockholm blir snarare huvudperson i sin frånvaro, och föremål för samma mytbildning som titelpersonen: han som sällan syns i bild men som alla fruktar.

Filmens research vilar till stor del på intervjuer med regissörens exflickvänner, som senare i livet dragits till kriminella män. I det påminner »Tommy« om Karolina Ramqvists roman »Flickvännen«. Dessa starka kvinnor, som tagits som gisslan i en vardag av överflöd, ovisshet – och isolering.

Tarik Saleh använder sig själv av begreppet Stockholm myth, ett tillstånd någonstans mellan Stockholmssyndromet och Stockholm noir. Här rör sig personer som fått smak på det glamorösa livet men som ständigt jagas av ett nattsvart förflutet. De befinner sig antingen i centrum eller i utkanten. På innerstadsklubben eller i betongförorten. Däremellan finns ingenting.

Tommy

Ett flyktigt Stockholm: I »Tommy« befinner sig tungt kriminella personer i ständig transit. (Foto: Baldur Bragason)

Om individerna i »Tommy« och »Stockholm Stories« är illa situerade i staden, så tycks läget än värre för huvudpersonen i »Nånting måste gå sönder«, Ester Martin Bergsmarks film baserad på en roman av Eli Levén. Unge Sebastian vill hellre vara Ellie, men samhällets rättesnören – från arbetslinjen till de förhärskande könsnormerna – tvingar henne ut i stadens periferi. Behovet av utlevelse tvingar henne i sin tur till risktagande. Hon söker mänsklig närhet i de ljusskygga hörnen på bögklubbarna i Gamla stan, på svåråtkomliga tak, i Vitabergsparken efter skymning. Men ingenstans går hon säker.

Ester Martin Bergsmark målar bilden av en intolerant stad där dess invånare inte accepterar några större avvikelser.

Samtliga tre regissörer – Fahlén, Saleh och Bergsmark – verkar vilja berätta om Stockholm utifrån personliga upplevelser och erfarenheter. Även om det innebär att de skapar sin egen verklighet, utifrån sitt eget »memoryscape«, så bidrar filmerna till en, om inte sannare, så väl rikare och mer nyanserad bild.

Kanske är det ingen tillfällighet att det också innebär ett kallare och mindre turistvänligt porträtt av huvudstaden.

»Stockholm Stories«, »Tommy« och »Nånting måste gå sönder« har premiär i mars. 

Fakta | Tre Stockholmsfödda regissörer

Karin Fahlén

Född 1961 och uppvuxen i Stockholms västra förorter. Tillbringade tonåren i England innan hon som 20-åring flyttade tillbaka till ett »iskallt« Stockholm. Sedan dess har hon bott i innerstan. Hon är utbildad maskör. »Stockholm Stories« är hennes debutfilm. Premiär den 7 mars.

Tarik Saleh

Född 1972 och uppvuxen i ett tiotal olika norr- och västerförorter. Hans senaste film var den animerade, Stockholmsdystopiska spelfilmsdebuten »Metropia« (2009), »Tommy« är hans fjärde långfilm. Premiär den 14 mars.

Ester Martin Bergsmark

Född 1982 och uppvuxen i söderförorten Högdalen. Bor sedan två år i Berlin. Känd för bland annat »Pojktanten« (2012). »Nånting måste gå sönder« vann nyligen prestigefyllda Tiger Award vid Rotterdams filmfestival. Premiär den 28 mars.