”Det behövs så lite för att ses som avvikande”

Det är i slutet på maj och en vecka tidigare har det varit releasefest för filosofiprofessor Jonna Bornemarks De undanträngda – den andra boken av fyra i den fristående serien Vrida världen, som vill utmana läsarens relation till det slags liv de flesta av oss lever och ge oss glimtar av ett liv vi skulle kunna leva istället. Vad kan vi lära oss av djur och natur eller av människor med en helt annan perception av världen? Till exempel de skrivande personer med autism, som står i fokus i De undanträngda.

Vi sätter oss utomhus, i mitten av Södertörn högskolas gråa innergård, på en centralt placerad trätrappa. Jonna Bornemark är trött efter en lång dag som precis avslutats med en föreläsning för en grupp doktorander. Hon säger att det i den här boken har varit ännu viktigare att det skulle bli etiskt rätt än med mörtarna och hästen Kaja i den första boken De levande, eftersom hon här lyfter in en grupp människor som brukar bli undanträngda, av det samhälle vi lever i. Men även om delsyftet med boken är att lyfta just denna grupp är huvudsyftet något annat.  

– Huvudsyftet är att lyfta frågan hur vi relaterar till materia, tänk på alla ting som rusar genom våra liv. Om alla i världen använde naturen som resurser för oss på samma sätt som i Sverige skulle vi behöva fyra jordklot. I den här gruppen av skrivande autister fanns ett helt annat sätt att relatera till materian. Ett sätt som innebär färre, men starkare relationer till tingen.

– Liknande undanträngda erfarenheter finns också bland neurotypiker. De finns i att vara levande. Men vi har inte odlat dem, i stället har vi skapat en kultur som inte fångar upp de erfarenheterna, en kultur som är rationalistisk, där vi till exempel kan hugga ner träd bara för att de är i vägen för oss.

Många av erfarenheterna som beskrivs av den autistiska skrivgruppen illustrerar hur två världar totalt krockar. Krocken sker dessutom i en maktordning där den enas position och status är helt självklar, men blind för andra synsätt på världen.

– Man säger att autister kan ha svårt att förstå andra. Men autister har ofta tränat ett helt liv på att förstå det neurotypiska eftersom det neurotypiska är norm i vårt samhälle. Samtidigt är de flesta neurotypiker inte särskilt bekanta med det autistiska. Det är ett av de största problemen. De har ingen aning om att till exempel sinnlighet kan fungera annorlunda. Så jag vill säga att neurotypikerna ofta är väldigt obildade och det är de som inte förstår att det finns andra sätt att erfara på.

Vrida världen-projektet är ett litterärt sätt att kommentera och reagera på hur vi människor hanterar naturresurserna, och Jonna Bornemarks förhoppning är att vi när vi läst hennes böcker ska stanna upp och öppna oss för möjligheten att andra erfarenheter än de normativa kan guida oss i livet. Det går att få en helt annan relation till den övriga naturen, men också till tingen, än vad de flesta av oss har i dag. Hon menar att vi inte kan se på allt omkring oss som enbart resurser för vår egen vinnings skull. Det gör definitivt inte de autistiska personer vi får möta i De undanträngda. Och det kan vi och bör vi lära oss något av. 

– Det hade kanske varit lättare om jag bara skrev en kampbok för att synliggöra det autistiska. Eller bara skrev en kampbok för miljön. Men så enkelt ska det inte vara, säger hon och skrattar till.

Boken varvar samtal och skrivna texter från en grupp med skrivande autister, som har letts av Jonna Bornemark, med nedslag i filosofiska teorier. Det är lite svårt att förstå och hänga med i kopplingarna emellanåt, men för Jonna Bornemark har det varit viktigt att inte ta den autistiska erfarenheten och bara psykologisera den. Hon ville metafysisera den, säger hon, och särskilt Brunos 1500-talsfilosofi blev en brygga till de autistiska erfarenheterna. Och så lite kvantfysik på det.

– Kvantfysiken står mitt i vår modernitets undersökning av världen, och det finns inget konsensus runt hur vi ska förstå den. Poängen är ju inte att säga att de autister som är med i boken erfar kvantfysiken, utan att kvantfysiken följer liknande mönster som deras erfarenheter. Det är kanske ett mönster som vi skulle kalla något annat.

Blir det här också ett sätt att upphöja deras erfarenheter och sätt att se på världen på något sätt?

– Det är absolut en statushöjning att ge de autistiska erfarenheterna en annan roll och att förstå den. Det är en mänsklig erfarenhet som är så oanvänd och så undanträngd. Vad blir det för värld om vi följer deras erfarenheter? Blir det en värld som har saker som den neurotypiska världen saknar? Jag vill visa att världen kan vara på så många andra sätt. Att vi inte behöver leva på det här sättet. Att vi inte behöver tänka på det här sättet. Att vi inte behöver utgå från de här kategorierna.

Genom sin relation till de skrivande autisterna har Jonna Bornemark fått odla sin egen vilda sinnlighet, den “som förmår se världen på nytt och inte bara placerar in nya sinnesintryck i redan etablerade kategorier” som hon förklarar det i De undanträngda.

– Det här går ju att hitta i minsta lilla. Att faktiskt få tycka om de här byxorna trots att de börjar bli väldigt slitna och att de är min andra hud, säger Jonna Bornemark och pekar demonstrativt på sina tajta svarta byxor i något funktionsmaterial innan hon fortsätter.

– Kalsonger är så otroligt mycket bekvämare att ha på sig än trosor. Och då kan det väl få vara så? Kan jag inte bara få ha det då? Eller kommer jag att hamna i fel kategori då? Och varför är det så viktigt för andra?

Hon drar sig till minnes en intervju som Svenska Dagbladet gjorde med henne för några år sedan då hon framskrevs som väldigt skitig, lite geggig. Hon minns att skribenten som intervjuade henne var fascinerad av just detta, men skulle han ha sett på en manlig professor som har det stökigt hemma på samma sätt? Skulle hans stökiga hem ha varit det som identifierade honom?

– Den där normen är så jäkla smal. När man lever i normen och det funkar bra, då tycker man inte att den är det. Men sen börjar man rucka på någonting och jävlar vad lite det behövs för att man ska bli sedd som avvikande. Du och jag kan välja att vara så, men tänk dig en person som hela tiden hamnar i det, som inte håller sig på rätt sida utan är lite för mycket. Sådant blir folk ofta rädda för, de kan inte ta emot det.

Hon menar att det är vår uppgift, vi som etiketteras som normpersoner, att bråka med de normer som styr hur vi ser på varandra och hur vi lever och upplever världen. Och att alla som har en maktposition, som journalister, författare eller professorer, måste se att det är viktigt att tänka på vad man gör med den positionen. 

– Om jag kan bredda saker och ting lite, då är det till och med min plikt att göra det. Att jag har en position där jag kan få göra de här sakerna som jag gör, utan att bli utdefinierad, det är en lyx.

Ja, Jonna Bornemark gör sin plikt och hon har också hopp om att andra människor gör det i miljökrisernas tid och den lätt dystopiska verklighet vi befinner oss i.

– Det räcker med att en enda person läser den här boken och hittar nya sätt att öppna sin värld, då visar det att jag knuffat snöbollen åt rätt håll.

***

Läs även: ”Vänstern skyller helst på någon annan”

Läs även: ”Jag hör européer förminska massakern den 7 oktober”