Diego Maradona – en balettdansör i närkontakt med gudarna

Min vän fotbollsstjärnan brukar säga att när en spelare bedöms utgår man i regel från hur teknisk och snabb hon eller han är. Och att det är en anledning till att bedömningarna så ofta slår fel. Ibland väger man också in hur stark en spelare är i närkamperna. Men det som glöms bort, påpekar min vän, är balansen. För det är just den som avgör hur lyckosam en snabb och teknisk spelare blir. Det där blev lättare att verkligen begripa när man hörde vad Diego Maradona sa i Asif Kapadias dokumentär Diego Maradona (2019). Att fotboll ju är ett spel som handlar om att luras. Du ska få en spelare framför dig att tro att du tänker dig förbi honom åt det ena hållet. Men gå åt det andra.

Så enkelt alltså. Men som de flesta som prövat vet är just det enkla ganska komplicerat.

Den försvarande spelaren försöker ju – med tillåtna eller otillåtna medel – att få stopp på den som vill förbi. Ytterst sällan genomför en anfallande spelare en dribbling utan någon som helst kroppskontakt. Om dribblingen lyckas avgörs oftast av vilken balans spelaren har. I lägre divisioner vimlar det av snabba och tekniskt skickliga spelare. Men de saknar balansen. Det gör att de måste skaffa sig ett stort försprång gentemot sina motståndare för att undvika tacklingar. Att börja titta på en fotbollsspelares balans ger alltså bedömningen av vederbörande en helt annan dimension. Man upptäcker att de allra bästa är balettdansörer. Och ingen har någonsin dansat bättre balett på en fotbollsplan än Diego Armando Maradona.

Hans teknik var bländande och han var snabb, men det var hans sanslösa balans som var hans gudagåva. Med hjälp av den lyckades han i mycket hög fart utföra tekniskt avancerade rörelser i sidled, bakåt och framåt, ivrigt påpassad av motståndare som hängde och drog i honom, som sparkade på hans vader och smalben, satte sina knän mot hans lår, stämplade hans fötter och knuffade honom. Allt för att få honom ur balans. Maradona var sin sports bäste under 1980-talet, när försvarande spelare ännu tilläts och tillät sig att gå hårt åt anfallare utan att få en frispark emot sig eller en varning. Bedömningarna är strängare idag. Ingen sparkades ner lika ofta som Maradona. Men han reste sig alltid upp, och under det decennium då han dominerade världsfotbollen, lurade han fler motståndarbackar än någon annan fotbollsspelare gjort, vare sig förr eller senare.

De som hävdar att Diego Maradona är alla tiders bäste alla tiders bäste fotbollsspelare har goda argument. De enastående skickliga spelare som kan konkurrera om epitetet är sannolikt bara tre: Pelé, Johan Cruyff och Lionel Messi. En som tekniskt sett ligger nära Maradonas unika spelegenskaper är Ronaldinho, men hans glansperiod i världsfotbollen var för kort. För Pelé talar att han vann tre VM. Men i ett lag som kryllade av briljanta spelare. Cruyff förnyade fotbollen på 1970-talet, ledde sitt klubblag till tre Europatitlar, men vann aldrig VM. Messi har under 2000-talet blivit utnämnd till världens bäste fler gånger än någon annan och vunnit allt av vikt i Europa, men förlorat den enda VM-final han spelat.  Maradona, brukar det påpekas, vann praktiskt tag på egen hand VM-guld åt sitt land.

Förväntningarna på Maradona inför VM i Mexiko 1986 var stora. Argentina hade ett bra lag, men nationer som Frankrike, Brasilien och Västtyskland ansågs tveklöst vara starkare.  Argentina saknade den offensiva explosivitet som kännetecknade 1978 års världsmästarlag (som en 17-årig Maradona varit nära att komma med i, men som han till förtvivlan ratades från i sista stund). Laget i Mexiko 1986 var defensivt komponerat och förlitade sig på Maradonas förmåga att avgöra matcher på egen hand. Fotboll på hög nivå är inget spel där sådant brukar lyckas. Det är ett utpräglat lagspel i mycket högre utsträckning än vad de flesta tror. I knattefotbollen ser man ofta en tidigt utvecklad spelare avgöra match efter match, men redan i tioårsåldern är de lag som förlitar sig på en superspelare men saknar ett fungerade lagspel chanslösa. Att en spelare på egen hand ska hand föra sitt landslag lag till seger i världens största turnering är förstås orimligt. VM i fotboll går endast av stapeln vart fjärde år.  Under varje vaket ögonblick däremellan är ett VM i varje landslags blickpunkt. Det är till ett VM alla kuggar ska vara sammansvetsade. Det var de stora lagens 1986. Men det hjälpte inte.

[caption id="attachment_648784" align="alignnone" width="991"] Maradona, Pele och Platini.[/caption]

Världens tjugofyra bästa fotbollsnationer ställde upp. När sexton lag slagits ut återstod och åtta och misstanken att Maradona helt på helt egen hand ändå kanske skulle kunna hemföra VM till Argentina började anas. Men det var nu de svåra proven stundade: England i kvartsfinalen. Ett klassiskt lagbygge med en forwardsstjärna i Evertonspelaren Gary Lineker som öste in bollar trots bristfällig teknik. Men med Maradonas genialitet i som en förlösande ande över hela laget vågade den argentinska elvan släppa på de defensiva tyglarna och skapa de flesta chanserna.  I andra halvlek gör Maradona sitt famösa mål med handen. På tv gick det inte att se. Inte heller domaren såg. Men de som var närmast gjorde det.

Den brittiske målvakten Peter Shilton och de backar som förlorade duellen i luften med Maradona. Själv sa Maradona att han aldrig tänkte att ta upp handen luften. Att den bara flög upp. Målet godkändes. Maradona hade dessutom fräckheten att påpeka att det var ”Guds hand” som låg bakom det. Några minuter efter målet med handen var det dags för fotbollshistoriens mest oförglömliga ögonblick. Maradona får bollen vid mittlinjen, börjar röra sig framåt i snabb acceleration, in på den engelska planhalvan. När han är vid straffområdet har han dribblat sig igenom halva det engelska laget i en uppvisning av balans och teknisk skicklighet som bara han är mäktig. Men det han gör i hög fart i detta ögonblick har ingen mänsklig varelse skådat förut. Fotbollsguden är redan vi engelsmännens mål. Hårt uppvaktad av två backar och målvakten behåller han sin balans och rullar retfullt enkelt in bollen. Århundradet mål har det kallats sedan dess. Det har i några av de första runorna efter Maradonas död sagts, särskilt ifrån engelskt håll, att Maradonas två mål i denna match egentligen sammanfattar fotbollslegendens hela väsen. I samma spelare ett geni och en spelare och en tänjbar moral.

Det är en dålig och falsk beskrivning. Sin genialitet delade Maradona inte med någon. Den tänjbara moralen däremot fortplantar fotbollen från barnspelsnivå till eliten över hela världen. Att filma i straffområdet för att lura domaren att blåsa en matchavgörande straff är norm. Att överdriva sina smärtor efter en tackling för att få domaren att varna eller utvisa en motståndarspelare likaså. Och att ropa på hands när det inte är det eller tvärtom sker i allsvenskan varje vecka.  Särskilt många spelare som frivilligt ber domaren att underkänna ett handsmål som blivit godkänt finns inte.

Diego Maradona var en ärligare fotbollsspelare än de flesta.

I semifinalen mot Belgien i VM 1986 gör Maradona bägge målen, mästerverk som vi ännu skulle talat om ifall inte dribblingsmålet mot England krävt så många rekapitulationer. Med Argentina i final hade Maradona förvandlat hela fotbollsvärlden till en spegelbild av knattefotbollens värld. Där den bäste bara kunde rinna igenom utan att stoppas.

Något sådant hade aldrig inträffat tidigare. Och inte därefter heller.

Västtyskland i finalen skulle förstås bli en svårare nöt. Den tyska maskinen var världens bäst organiserade. Taktiskt fulländad och okuvligt disciplinerad. Man punktbevakade alltså Maradona i nittio minuter. Som likväl såg till att ligga bakom allt. Från en position längre ner i banan drog han blixtsnabbt upp det anfall som ledde till det argentinska 2–0 målet och länge såg ut att avgöra matchen. Efter en resolut tysk forcering och två snabba mål i slutet såg ut det ut som att tyskarna skulle mala ner det argentinska laget. Bara några minuter senare får Maradona bollen på egen planhalva, omgärdad av tyskar som rusar emot honom. Ingen utom fotbollsguden ser den lucka som i samma ögonblick öppnar sig tio meter längre fram i banan. En tiondels sekund innan tyskarna hunnit fram till den argentinska stjärnans kropp och vänsterfot rullar denna fram en passning som skär rakt igenom det tyska försvaret och når den argentinske lagkamraten som ensam med målvakten placerar in segermålet med en tåfjutt.

Maradona kunde bära ett helt lag på sina axlar. Han var den individuellt bäste men också den bäste lagspelaren. Han fick sina medspelare att bli bättre än de var. Omedelbart efter VM-guldet 1986 tog Maradona det tidigare bottenlaget, det fattiga, sedan decennier hånade ligalaget Napoli till en sensationell titel i den italienska fotbollsligan, världens överlägset bästa liga på 1980-talet och totalt dominerad av de rika klubbarna i den industrialiserade norra delen av landet, klubbarna från Turin och Milano. Maradona förvandlade Napoli till ett av Europas bästa lag, och gjorde om bedriften att vinna ligan med laget några år därpå. Det gjorde han närapå  med sitt landslag i nästa VM också. Det Argentina som 1990 tog sig ända till VM-final och förlorade mot Västtyskland på en tvivelaktig straff var betydligt svagare än 1986 års guldmedaljörer. Men så länge Maradona fanns med på planen var man oftast ändå världens bästa. I VM 1994 var han 33 och överviktig, men kom till USA med sitt landslag och var förbluffande bra i två matcher innan han ertappades med kokain i kroppen och skickades hem. Argentina, med ett bra lag den gången, vann inte någon av sina matcher man därefter spelade utan sitt fotbollsguld, en sista gruppmatch och en åttondelsfinal, och åkte ut.

Maradona föddes 1960 av fattiga föräldrar som bodde ett skjul i en av Buenos Aires kåkstäder, utan vatten, toalett eller dusch.  Han berättar i Kapadias film i samband med VM-finalen 1986 att han aldrig nånsin haft som mål att spela en VM-final. Det enda mål han haft med sin fotboll var att den skulle hjälpa hans föräldrar, systrar och honom själv att flytta till ett eget hus, bort från kåkstaden. Att drömma om att spela VM-final är inget man gör om man är en vettig människa, säger Maradona.

Maradona var påfallande öppen och oförställd också när han stod på toppen av en karriär som överglänser de flestas. Det gjorde honom sannolikt mer omtyckt än andra berömda utövare av världens största sport. Pelé kunde framstå som väl PR-sinnad. Runt Cruyff svävade en aura av arrogans och överlägsenhet, och Messi är svåråtkomlig och sval och har inte kunnat leda sitt Argentina till de stora segrar som laget tveklöst har haft kapacitet för.

Maradona var öppen med sin glädje, sin förtvivlan och lyckades alltid vara sig själv, på gott och ont. Därför sörjs han idag inte bara son världens genom tiderna bäste fotbollsspelare utan också som den mest älskade.

En balettdansör i närkontakt med gudarna.