Moderna museet gör allt för att undvika Lars Vilks

Chefsintendent Fredrik Liew gör vad som helst för att slippa ta sig an Lars Vilks Rondellhund. Även om det innebär att ta avstånd från själva modernismen.

Text: Håkan Lindgren

Bild: TT

Moderna museet vill inte ha Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Det är välkänt sedan länge, men när frågan ställdes på nytt, den 6 oktober, innehöll svaret en liten sensation. Med anledning av Konsten är vi, konstkritikern Mårten Arndtzéns aktuella bok om Vilks och Rondellhunden, hölls en paneldebatt på Kulturhuset i Stockholm. Moderna museet representerades av chefsintendent Fredrik Liew.

När Liew skulle motivera varför museet tackar nej till Rondellhunden dömde han i praktiken ut de senaste hundra årens moderna konst. För att slippa Vilks vaskade han hela modernismen – var det en olyckshändelse, eller framstod det som ett rimligt offer?

Rondellhunden började som en känga mot dubbelmoralen i kulturlivet. Vilks sa ungefär: ”Ni menar att provokationer alltid är rätt och att konstnärer inte ska vara rädda för att peta i känsliga frågor och sociala konflikter? Varsågod, här är mitt bidrag.”

Det är möjligt att de flesta så småningom skulle ha fattat poängen om Vilks hade låtit bli att göra saker som att hålla tal på konferensen Stop Islamization of Nations (2012). Men den som förväntar sig att en teoretiskt påläst retsticka som Vilks skulle agera strategiskt för att kommunicera ett tydligt definierat budskap har nog missförstått vad han höll på med. Det är förresten märkligt hur lätt personer med rötterna i 1970-talets antiauktoritära kulturkretsar anses höra hemma i det suspekta högerfacket när de driver med företeelser i vår egen tid. Gänget bakom Charlie Hebdo gjorde, innan de mördades, i princip samma sak som den vänsterradikale karikatyrtecknaren Lars Hillersberg, men de bedömdes helt annorlunda av det svenska kulturlivet.

Vilks ville helt enkelt visa att somliga provokationer betraktas som finare än andra. Liew dömde däremot ut alla provokationer över huvud taget. ”Det har ett begränsat värde att vilja testa gränserna för vad konstvärlden är”, förklarade han.

Att testa gränserna för vad som accepteras som konst har moderna konstnärer gjort i drygt hundra år, men det är inte längre värdefullt. Uppseendeväckande ord när de kommer från en företrädare för Moderna museet – och mycket dåliga nyheter för alla konstnärer som ägnar sig åt att upprepa gamla 1900-talsprovokationer.

Ska inte konstverk väcka debatt? ”Hur uppmärksammat eller diskuterat ett konstverk är i media”, fortsatte Liew, ”har heller ingenting med ett konstverks kvalitet att göra.”

En provokation blir snabbt meningslös om den upprepas, förklarade Liew. Karikatyrer av Muhammed fanns nämligen i Jyllands-Posten två år tidigare, och Vilks ”repeterar det som redan har hänt utan att göra någonting nytt”. Här framstår Vilks satir mot konstvärlden som samma sak som Jyllands-Postens karikatyrer – en ganska ohederlig förenkling.

Att göra omgivningens reaktioner till en del av verket ”är inte heller någonting nytt”, sade Liew. ”Idén är väldigt enkel och endimensionell” och slår in ”redan inslagna dörrar”. 

Vad en konstnär som vill bli representerad på Moderna museet ska göra för att ta sig över den här ribban är svårt att förstå. Det verkar som om chefsintendent Liew håller på att återvända till förmodernistiska kvalitetskriterier. Om han menar vad han säger borde det få spännande konsekvenser för museets inköp i framtiden.

Nu invänder kanske någon att jag har gjort en illvillig och alltför bokstavlig tolkning av Liews ord. En välvilligare tolkning skulle kunna se ut så här: om man inte kan vara uppriktig med vad man tänker måste man vara kreativ. Och när man är kreativ i stället för uppriktig kan man lätt trassla till det för sig.

***