Regimkritikernas knep för att lura algoritmerna

På sociala medier kan det vara farligt att kalla saker vid deras rätta namn. Regimkritiker runtom i världen har lärt sig använda språket som kamouflage.

Text: Maria Arnstad

Bild: AP

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår i dag i Vietnam, det är en form av tortyr. […] Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den tillunderkastelse under maktspråk.”

Citatet är en del av Olof Palmes kritik av USA:s bombningar av Hanoi, julen 1972. Uttalandet fick stor internationell uppmärksamhet, och relationerna mellan Sverige och USA blev frostiga.

Men citatet tål att plockas fram igen – i ständigt nya kontexter.

Att ”kalla saker och ting vid deras rätta namn” är dock ingen lätt uppgift, speciellt i de fall man sätter sitt eget liv på spel när man gör det.

Vladimir Putin plågar inte bara Ukrainas befolkning, utan även medborgarna i sin egen nation. De ryssar som vågar kalla kriget för krig riskerar att gå samma öde till mötes som invånarna i Mariupol eller Butja. Språkförbud har blivit till en välbeprövad metod för diktatorer att kontrollera, förtrycka och förinta ett folk.

Men överallt där det råder censur gror en motståndsrörelse. Själva tvånget till underkastelse verkar ha motsatt effekt på dem som utsätts för det.

Putins benämning av det som sker i Ukraina har frammanat språkmanövrer som rymmer såväl tragik som ironi och sarkasm. På sociala medier har till exempel omslaget till Lev Tolstojs klassiker Krig och fred börjat dyka upp, men med ordet Krig utbytt Specialoperation. Därmed har specialoperation fått en dubbel innebörd.

Den här sortens språkliga tilltag har en mängd funktioner. I kriminella kretsar har hemliga språk och förskönande omskrivningar länge förekommit för att undanhålla meddelanden från ordningsmakten. Ett exempel på äldre kåkfararjargong, som fortfarande är i svang, är ordet gola för ”skvallra, ange”. Det lånades en gång in från romska, där det betyder ”skrika”. Tjack och intjack, ”inbrott”, har hämtats från de forna västgötaknallarnas gruppspråk, månsing – där det användes i bemärkelsen ”handelsvara”. Tjack har alltså gått från att ha en hyfsat hederlig innebörd till att bli en eufemism för mer ljusskygga varuutbyten. Sedermera har tjack kommit att stå för amfetamin.

I dag är väl bevakningen på sociala medier som Facebook och Tiktok sinnebilden för ”storebror ser dig”, och en källa till ständig språklig innovation och kurragömmalek. Dagens Nyheter tar upp Tiktokanvändares språkliga innovationer, som har uppkommit som skydd mot forumets avstängningsalgoritmer.

Diskussioner om ämnen som sexualitet, ätstörningar och depression, maskeras i flödet. Till slut etableras sätten att göra om orden, så att ”alla” ändå förstår (men inte algoritmen). Marie Mattsson på Språkrådet har identifierat några av strategierna. Förkortningar är vanliga, till exempel ed för eating disorder, ”ätstörning”. Och vissa ord blir koder för betydelsemässigt relaterade begrepp, som att unalive används för såväl ”döda” och ”dö” som för ”självmord”. Vanligt är också att ord ändras med hjälp av siffror, andra bokstäver eller symboler, som att sex blir seggs eller s3x, stripper blir scripper, gay blir gae, våldtäkt bir [email protected]ldtäkt och drunk blir dr0nk.

Influeraren Amanda Edmundsson berättar om hur hon hela tiden anpassar sitt språk för att undvika att hennes videor plockas ner.

”Så fort man skriver om något som anses vara tabu så finns risken att det tas bort och det blir man väldigt medveten om”, säger hon.

Men det är inte bara för att undvika att bli ”bannad” som man ordleker på sociala medier – det har också blivit en trend att jonglera med bokstäver, förkortningar och symboler.

Sådan lek med koder och kryptografiska system är troligtvis lika gammal som språket självt. På vikingatida runstenar återfinns så kallade lönnrunor, bland annat på den berömda Rökstenen i Östergötland. Men inget av det som har ristats med lönnrunor verkar innehålla särskilt känsliga underrättelser. Dessutom är runchiffren så pass enkla att knäcka att man misstänker att de bara var till för att erbjuda underhållande lästräning i form av skriftliga gåtor.

I Kina, där staten ständigt håller ett vakande öga över folket, blomstrar också den språkliga kreativiteten. Det ger Kinakännaren Jojje Olsson exempel på i Språktidningen. De flesta kinesiska tecken kan bytas mot andra tecken och symboler, som uttalas likadant, vilket uppmuntrar till språklek. Det kinesiska uttalet av den arabiska siffran 88 påminner till exempel om engelskans bye bye, och har därför börjat användas i betydelsen ”hej då”.

Den kinesiska fantasin känner heller inga gränser när det gäller att kringgå de otaliga ”internetpoliser” som följer användarna tätt i spåren.

För tio år sedan vågade den lilla byn Wukan, 乌砍, göra uppror mot lokala myndigheter, och byns namn censurerades på nätet. Namnet Wukan består av två tecken som börjar på språkljuden woch k, så den som ville skriva om byn kunde då i stället använda latinska bokstäver och skriva 乌K, W砍 eller WK.

Bruket att byta ut ett ord mot ett annat kan jämföras med bruket av så kallade noaord. Det är ord som har ersatt uttryck för företeelser som ansetts särskilt farliga eller skadliga. Ifall vargen eller djävulen nämndes vid sina riktiga namn, riskerade man att framkalla deras gestalter. I stället uppkom uttryck som gråben för ”varg” och hin håle för ”djävulen”.

I fallet med kriget i Ukraina är det omöjligt att avgöra vilka ryssar som verkligen tror att landet är föremål för en specialoperation, med syfte att befria landet från en nazistisk ockupation. Troligen är det åtskilliga som bara använder ordet för att undvika att framkalla den djävulska ryska regimen.

***