Resan mot kärleken

Vi är sex stycken i båten. Det är egentligen alldeles för många. Förutom barnet som bara är två år har ingen av oss flytväst. Vi har druckit men vi är inte berusade. Jag sitter längst bak med handen runt gasreglaget till utombordsmotorn.

Det är midsommaraftons eftermiddag och solen glittrar över fjärden. Vi är på väg hem, de andra väntar redan med middagen hemma vid huset. Allt vi ville hinna med var en kort båttur – en snabb vända över till sjökrogen i nästa vik. Några öl senare och alla är på strålande humör. Alla utom jag. Jag sitter försjunken i tankar. När alla runt omkring mig är glada, det är då melankolin kommer.

Det finns få saker som jag skäms lika mycket över som just detta. Att jag är så självupptagen att jag inte kan delta i gruppens uppsluppna stämning. Jag befinner mig i en båt tillsammans med några av mina bästa vänner. Ändå känner jag mig utanför. Jag försöker säga någonting, men min röst hörs inte, den har ingen kraft, det syns nog på mina ögon, tänker jag. Jag blir till en ensam ö mitt i skrattet och jag förstör stämningen. Det är midsommar och jag borde verkligen skärpa mig, ta mig samman. Jag borde spela glad i alla fall.

Det är då det sker. Plötsligt stannar motorn och alla tittar på mig. Vad händer? Varför stannar vi? Jag öppnar luckan till trycktanken. Nej, inte slut på bensin. Och ingen slang i kläm. Jag börjar dra i snöret för att få igång sexhästarsmotorn, men ingenting händer.

Till en början är situationen allt för lik en scen ur en dålig film för att vi ska ta vårt motorstopp på större allvar. Det är mitt på dagen och vi ser båtar längre ut till havs. Vi kan säkert få hjälp. Ändå sprider sig en mild nervositet när motorn efter ytterligare fem minuter inte startat. Vi har inga åror med oss, vi har inga flytvästar, vi är alldeles för många i den här lilla båten, vi har med oss ett barn på två år. Det finns bara en som inte är rädd. Det finns en som jublar inombords. Det är en som tänker: Äntligen!

Och det är jag.

Det har under hela våren talats om den onödige mannen. Det är mannen utan uppgift. Den trygga tillvaron har blivit till ett fängelse. Inget kvar att erövra, inga äventyr, inga hot. Bara vardag och leda.

Den där mannen man har talat om har en förebild. Han är inte lik mig till utseendet. Jag bär aldrig hög hatt, jag har ingen svans, men vi påminner om varandra. Vi går båda och hoppas på att något ska ske som rycker upp oss ur vår melankoli.

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Så skriver den onödige mannens levnadstecknare Tove Jansson i boken »Pappan och havet«. Muminpappan är trött på det stillastående livet i Mumindalen. På många sätt lever han i paradiset. Ändå får han ingen ro när han på måfå vandrar genom sin vackra trädgård med svansen rasslande över den torra marken en het eftermiddag i augusti. Han känner sig överflödig. Han längtar efter storm, han längtar efter utsatthet, han vill beskydda men vet att inga äventyr längre kommer till den fredliga Mumindalen.

Det är därför han bestämmer sig för att ta med sin familj till ön längst ute i kustbandet. Plötsligt finns en uppgift! Fyren där ute ska vaktas, ljuset får inte slockna! Fartyg kan gå på grund! Snart sitter de i sin lilla båt på väg ut mot den ensliga ön där allt kan hända.

Jag står med fingrarna långt ner i utombordarens maskineri med olja upp till armbågarna. Det har gått ytterligare några minuter och jag känner en allt större lätthet. Jag har en uppgift. Jag ser på de andras blickar att de börjar bli oroliga.

Det blåser åt fel håll och vi kommer allt längre bort från land. Från periferin har jag kastats in i centrum. Allas blickar vilar på mig. De andra kan inget göra, de vet inget om båtmotorer. Bara jag kan rädda dem.

Det är inte synd om mig. Det är heller inte synd om männen som känner sig onödiga. Däremot är det synd om människan.

Att vi skulle födas med så mycket avstånd mellan varandra. Att vi längtar efter stormarna som ska göra livet meningsfullt. Uppgifterna som ska ge erkännande och kärlek. Som om livet vore en stor transaktion där varje uppoffring eller tecken på omtanke kräver en ersättning.

Det är lätt att säga jag, skrämmande lätt. Det är svårare att säga du. Det är nästan omöjligt att säga vi.

Det blåser upp och det är precis vad jag längtar efter. Båten börjar kränga och jag ropar att alla nu måste sitta stilla. Inga häftiga rörelser! Jag säger att ingen behöver vara orolig men hoppas att alla förstår att det inte är sant. Motorn är helt död och jag känner svetten rinna längst med ryggraden under skjortan när jag gång efter gång drar i snöret till startmotorn.

Vi vaknade tidigt i morse. Barnet väckte oss. Tvååringen inledde dagen med att tömma ut två enorma kassar med leksaker som låg bortglömda i en sjöbod. Blicken han gav oss medan han greppade efter bilarna på trädäcken framför huset avslöjade barnets omättlighet. Får jag låna en bil? frågade jag sömndrucket. Nej! Bilarna var hans nu och han bevakade dem girigt.

Min uppblossande lycka i båten över den utsatta situation där jag blivit viktig är barnslig. Jag beter mig som ett barn; besatt av min egen njutning. Ungefär som hos den franske författaren Michel Houellebecq, han som har anklagats för att vara en omoralisk cyniker. Han som i romanerna uppmuntrar ett hämningslöst bejakande av den egna sexualiteten – på andras bekostnad. I hans värld har högre värden blivit degraderade till ekonomiska transaktioner. Därför kan kroppar köpas, sexualiteten perverteras och kärleken dödförklaras. När avståndet mellan människor blivit tillräckligt stort måste tomheten fyllas med omedelbar njutning. Men i njutningen finns ingen lycka, bara ännu mer ensamhet.

Slutsatsen? Någon riktig omtanke eller kärlek existerar inte.

Jag vet inte, men jag tänker mig att Houellebecqs författarskap bygger på att han har iakttagit sin egen tomhet. Jag tror att han är romantiker snarare är cyniker. Det är bara romantikern som vet att något verkligen har gått förlorat. Bara romantikern vet att vi lever i en tid där det är svårt att älska.

Jag menar, vi tror ju inte längre på något annat än det vi kan se. Gud är inte längre ibland oss, naturen är tuktad och genomlyst, hjärnan undersökt och dissekerad. Kärlek går inte att ta på, den bara är; hur skulle vi kunna förlita oss på något sådant?

Motorn är död. Någon tror att den fått för mycket bensin, en annan att det är tändstiftet som är sönder. Jag tittar ut över vågorna. Innerst inne hoppas jag att vi kommer driva långt. Att havsströmmarna ska föra oss ut på öppet hav och att allt det här ska föra oss samman.

Jag har träffat många människor. Det har varit mitt yrke, att intervjua, att samtala, att ställa frågor. Egentligen har jag bara velat ställa en endaste: Hur ska vi göra för att komma varandra nära?

En gång fick jag ett bra svar. Hon hade precis gett ut den självbiografiska boken »Natten innan de hängde Ruth Ellis« och vi träffades på en bullrig restaurang. Efter det mötet har jag sett författaren Margareta Strömstedt som en av dem som för en kort stund lyckats omfamna en riktig sanning.

Jag ställde frågan om avstånd och hon svarade att hon fann en koncentration när hon inte längre var besatt av att rita in sina egna konturer. Efter ett långt och stormigt liv hade hon börjat se på sig själv med en förlåtande blick och ur det föddes en säkerhet. Hon kunde nu nyktert konstatera att kärleken mellan människor var något luftburet, sårbart och diffust. Att männi­skor man delar livet med aldrig kan bära på allt man drömmer om, men att det bortom varje relations trassliga nystan alltid finns en storhet gömd.

Det stora skulle inte genomskådas, sa hon, det skulle förbli en hemlighet. Och vi skulle alla minnas att de människor vi trots allt älskar alltid är större än våra tankar om dem.

Barnet växer så att säga och blir vuxet. Accepterar tillvaron, men förstår den inte fullt ut. Och kräver varken uppmärksamhet eller äventyr som ska berättiga ens plats i andras hjärtan. Någonstans där kan kärlek växa.

Plötsligt startar motorn. Det var trycktankens luftventil som behövde öppnas och nu kom jag till slut på det. Vi är räddade, vi kommer kunna återvända. Jag får mitt erkännande. Det var mitt lugn som räddade situationen, säger de. Det är nu som de ska förstå att jag inte är onödig, att jag behövs.

Men förstår jag det?

Vi sitter på bryggan nu. Båten är i hamn. Och jag tänker att Muminpappan reste till den ensliga ön med den höga fyren för en uppgift, för att förstå havet och för att tämja det. Men han bar hela tiden på en skräck som han inte ville tala högt om. Han var rädd för att det egentligen inte fanns något att upptäcka på ön, att havet inte hade några lagar, att inte heller hans eget liv hade några färdiga regler. Och den rädslan besannades.

Först när han insett att havet är orimligt – precis som han själv är orimlig – kunde Muminpappan andas ut. Då blev han lugn och trygg. Då försvann melankolin. Han begrep kärleken:

Ni förstår, sa pappan och lutade sig framåt. Havet är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Det är alldeles omöjligt för oss att veta varför. Vi ser ju bara ytan. Men om vi tycker om havet så gör det ingenting… man tar det ena med det andra.