”Människan är andligt utarmad av den industriella ekonomin”
Anders Lindén är gården Rydeholms sjätte arvtagare. Han är en av de svenskar som avstår moderna bekvämligheter för att förvalta jorden de ärvde.
I Anita Goldmans Det vilda hoppets geografi (2025) beskrivs hur kunskapen om, och intimiteten med, en plats är central för huruvida människan är kapabel att känna ansvar och vördnad för den. Essäboken är en lyrisk färd genom idévärldarna som format den västerländska människans relation till naturen och marken.
Anders Lindén har valt att bo kvar på sin släktgård trots att han inte brukar jorden. Kanske finns det en länk mellan Goldmans utforskande och varför han stannat kvar. För frånsett den enorma lekyta gården erbjuder är den inte sällan synonym med en strid ström oväntade katastrofer som ruttna takbjälkar och rötter i avloppssystemet.
I en studie om lantbrukares platsanknytning nämnde flera att de såg på gården som en familjemedlem. Trots att de inte identifierade sig som religiösa, medgav de att platsen tillförde ett spirituellt perspektiv som gjorde dem lyckligare. En analys som 42-årige Anders Lindén, boende på Rydeholm i Anderslöv (sjätte generationen) utanför Trelleborg, instämmer med. Han har ett starkt band till den plats hans förfäder värnat om (och periodvis förgiftat, beroende på rådande jordbruksideal).
Han tillhör generationen som backpackade genom Asien, studerade spanska i Barcelona och skulle bli digitala nomader som vuxna. Trots det valde han att flytta hem igen efter några år utsocknes. Inte på grund av gårdens ekonomiska framgångar (då den redan var ur drift), utan på grund av platserna.
Inte perfekt renoverat som i Gods och Gårdar
Anders Lindén är nybliven tvåbarnspappa. Hallen är kall (värmen delvis avstängd till följd av höga elräkningar) och i köket är golvet klätt i träimiterat linoleum. Redan vid första anblick märks att fokus inte är ett perfekt renoverat hem à la Gods och Gårdar, utan något annat.
Anders Lindén bodde själv på gården tillsammans med sin far från tolv års ålder. Fadern lärde honom viltvård och att bygga biotoper. Intresset för ekologi var stort, trots att de då bedrev konventionellt jordbruk.
– Jag känner att landskapet runt omkring, liksom människan, är andligt utarmad av den industriella ekonomin. Om man fått leva i ett mer andligt landskap hade det närt ens inre. Därför vill jag berika min plats med massa karaktärer i form av träd, som är mystiska och goda förebilder. De förstår att platsen är traumatiserad på ett sätt som jag själv också är och att vi kan läka tillsammans, säger Anders Lindén.
Vid 21 års ålder gick hans far hastigt bort, och han drar paralleller mellan såren det skapat och jordens välmående. Att det behöver tillföras en andlig dimension till samtalet om viljan att värna om miljön skriver också Goldman om. Hon konstaterar att den inte behöver förankras i nyandlighet utan går att knyta an till en judisk-kristen tradition. Anders Lindgren tar det ett steg vidare och menar att idén om varför vi bör värna, och vårda, mer liv kan förankras i valfri lära om verkligheten.
Relationen till träden har varit avgörande för honom i beslutet att stanna – de planterades i den barockinspirerade park som tidigare ägare anlagt på 1850-talet. Men biophiliahypotesen (idén om den medfödda frändskapen mellan människan och andra levande system) får oftast inte samma utrymme i teorin om platsanknytning som exempelvis sociala nätverk. Det var dock inte vad som lockade Anders Lindgren tillbaka.
– Jag är hyperlokalpatriot. Det är gården som håller mig här och hade den legat någon annanstans hade jag ändå valt gården. Den bidrar förvisso till en social anknytning till mina familjeband. Och tacksamhet gentemot de val som gjorts före mig, då de möjliggjort för mig att stanna kvar. Kanske är det lättare att relatera till för en utomstående än att känna med jorden.
Vill göra gården oberoende
Att vi präglas av platsens egenskaper, som hur vinden känns inför första frostnatten eller hur svalorna flyger runt ladan, är klart. Likaså att gården är en del av ens identitet.
– Visst är det så. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle göra bättre nytta för mig själv och världen på någon annan plats, säger Anders Lindgren.
Under samtalet ber han om att få läsa högt ur Markens visor (Theodor Tufvesson, 1924), en diktsamling som gått i arv:
”Mitt hjärta bor i en gammal gård, en gammal gård på slätten, med vita längor och svavelbon under takens mossgröna brätten… Här glider livet så stilla än, ej stormen rör lågan på härden, här är tystnad och ro för ett hjärta än mitt i den larmande världen.”
Önskan om att göra gården oberoende är ännu en anledning till att Anders Lindén valt att bo kvar, och nu etablerar ett avkoloniserat produktionssystem i form av träd. Det är delvis en romantisering av barndomen, en vild och oreglerad uppväxt, som bidrar till att han stannat. Leken och nyfikenheten stärkte relationen till platsen på ett sätt som troligen bidragit till att han inte kan skiljas från den.
I Vilda hoppets geografi beskrivs hur den efterbibliska tolkningstraditionen inte hade ett specifikt ord för natur. Att natur och människa kan tolkas som reellt och mystiskt oupplösligt sammanflätade. ”Ett känslobaserat beslut” kallade Anders Lindén valet att ta över släktgården. Kanske är det all den energi och tid som våra släktled förankrat i platsen, i marken. Att den kärleken gått i arv, och med det ansvaret. Både för de hundraåriga träden, svartmöglet i källaren och generationerna efter oss, som kanske också väljer att stanna.
***
