Så här låter det när Gud äntligen har gått hem

Det har varit vårens första ljumma dag. Över Strömmen upptäcker ljuset mörkret och flyr i panik, som vore det naturligt, inget att häpna inför bara för att beteendet återkommer sekel ut och evighet in. Som vore det inte ett akut lackmustest på poeten Göran Sonnevis utsägelse att ”varje ord bär på hela universum”.

Hur skulle det annars existera? Hur skulle jag annars förstå den tyngd och flyktighet som faller varandra i armarna när Kungliga Baletten för samman varsin utmärkande enaktare från två av 1900-talets mest betydelsefulla koreografer?

Denna kontrastrika kväll inleds med Kievfödde Serge Lifars (1905-1986) lätta och lärda Suite en blanc. Verket kunde senast ses i Sverige 2021, då tillsammans med Mats Eks infallsintrikata Överbord och Jiří Kyliáns rollspel Bella Figura. Också hos Lifar är rollspelet närvarande. Höga trappor och avsatser bildar i fonden en prydnadshylla där alla dansare utom de utvalda få återkommande arrangeras symmetriskt, performativt uppställda, nästan sterila.

Estetiken minner om mekaniska leksaker. De kan stängas av och på. Effekten är besläktad med Arthur Saint-Léons Coppélia (1870), baletten baserad på E.T.A. Hoffmans Sandmannen om dockan i naturlig storlek så välgjord att en yngling förälskar sig i henne. Kanske, kanske får man leka med dem…

Édouard Lalos för-impressionistiska musik i Hovkapellets händer antyder det, och förtrollar också mig att tro på en historia där ingen finns. Barocka tonbollar studsar mot ensemblens riskornsvita tyll och likt druckna på heliumgasens låga densitet förmås kroppar, världar och epoker att färdas flera gånger snabbare än luft.

Trots allt som sker händer inget. Baletten kläs av in på bara dansen, vilken ibland kan försvinna i påbyltade narrativ. Det ena är inte bättre än det andra men jag njuter av det avskalat uppriktiga. Strukturen fäller ut en nummerkavalkad med rubriker som Presto, La Sieste och Sérénade. Solo följer på solo.

Från ett osynligt brinnande golv stiger röken från Maya Schonbruns La Cigarette. I hennes kombination av komisk nonchalans och fatal stränghet erinrar varenda knäckig rörelse om den hårda sötman hos George Balanchine, läromästaren som korsade Lifars väg på 1920-talet och som oefterhärmligt har präglat och populariserat det senaste århundradets danskonst ur vetskapen att den som plagierar det förflutna raderar det. Endast i förnyelse kan traditionen fortfara. Man måste låstas för att bli verklig.

Den sortens artificiella kärlek bereder övergången till William Forsythes (född 1949) hårdkokt industriella In the middle, somewhat elevated, i branschfolkmun refererad till som Middle. Thom Willems och Lesley Stucks öppnar med en elektronisk bomb. Jag tänker: det är så här det låter när Gud äntligen har gått hem. Samma detonation göms i dansarna. I blankgröna dräkter slafssläntrar de in från höger och vänster, som i förbigående, redo att explodera och exponera, något Luiza Lopes och William Dugan gör makalöst och minnesvärt. De tycks ha slukat dispositions upphackade syntax som får mig att undra om Gunnar Björling väntar i kulisserna. Han som sprängde språket och blottade ellipserna i rasmassorna.

I programbladet citerar kulturjournalisten Zackary Whittenburg en intervju från 2014 där Forsythe beskriver dragningen till sådana kvalificerade dåd: ”Kroppen kan gå från att promenera – något helt vardagligt och normalt – och i samma ögonblick materialiseras baletten, och det var intressant för mig. Plötsligt uppenbarar den sig.” Enkelhetens brutalitet består i sublim nedbrytning av kontraktet mellan betraktare och utförare.

Forsythe lägger inte vikt vid positionerna utan vid hur de vrids. När oljudsmaskinens kraftpaket förskjuter väggarna rubbas distinkt och direkt dansarnas muskler med en ursprunglig futurism, arkaisk och rymdåldersrasande.

Bara rörelsen själv vet varthän den är på väg. Bara språket känner sin helhet. ”I allt som böjer sig med behag”, säger G. K. Chesterton någonstans, ”måste det finnas en strävan efter oböjlighet. Bågar som böjer sig är vackra bara därför att de försöker förbli raka.” Betraktad så, antar åtminstone jag, är balett en observationsförmåga, en bevakning av döda vinklar.

Man kan komma ihåg att Lifar stod Pablo Picasso nära, skrev (förutom 25 böcker) ett manifest som manade dansen att inte vara en lydig vagn bakom andra konstarter utan bli ett solitärt lok, och att Forsythe, som studerande konsthistoria, förvandlade dansen till samtida installationer.

Över 40 år skiljer mellan Lifars och Forsythe skapelser. Suite en blancs urpremiär skedde 1943 under Tysklands ockupation av Frankrike, medan Middle beställdes av Parisoperans legendariske ledare Rudolf Nurejev och fick ett hyllat uppförande 1987. Suite en blanc reflekterar rummet, Middle repellerar det, visade tillsammans utgör de en lektion i balettens arkitektur, den skönhet som enligt författaren André Gide bestod i ”tämjd romantik”.

Lifar tog den klassiska baletten ur sin förpackning, Forsythe lät baletten svälja samma förpackning. Gemensamt för Suite en blanc och Middle är att det som inte syns eller hörs är viktigast, måhända det enda viktiga. Förmågan att tyda grader av existensberättigande. Glappen, det utelämnade och omkastade både tillhör och utgör berättelsen, upptäcker den från förbjudna platser. Men det är voyeurism som aldrig får upptäcka objektet.

När jag kommer ut på Gustav Adolfs torg är det med en osäkrad blick på förbipasserande. Ur deras misstänkt vardagliga steg kan pas de chat eller pas de ciseaux oväntat bryta fram. Lifars och Forsythes stycken poesi har brakat rakt in i aprils ömtåliga frostnätter och riktat dem mot en tilltagande värme, där varje enskild gest omfattar alla gester och varje ögonblick bär på hela universum.

Lifar/Forsythe ges på Kungliga Operan fram till 29/4.

***

Läs även: Misantropen har tröttnat på woke och rymt från Molière

Läs även: ”Göteborgskravallerna” befinner sig mitt i det sår man vill utforska