”I’m a Nazi, baby!” – 50 år av punkrock

Den 16 augusti 1974 drabbades publiken på den legendariska New York-klubben CBGB av en smärre chock. De var helt enkelt inte riktigt säkra på vad det var de såg. Var det ett skämt? Eller bara perfekt performancekonst?

Fyra sammanbitna grabbar i övervuxna Beatlesfrisyrer, mc-skinnjackor, hålslitna jeans och uttrampade basketkängor klev upp på scenen. Konserten sparkades igång med inräkning och utropet “Hey ho! Let’s go!” och sedan manglade de i en rasande fart fram korta poplåtar på under två minuter styck. Helt i strid med tidens rockideal var de inte några virtuoser, de lirade rappt och skramligt till söta melodier som doftade tidigt 1960-tal.

En bisarr upplevelse. Någon beskrev framträdandet som att se en sammansvetsad SS-trupp gå till angrepp med treackordslåtar, och mycket riktigt inledde de konserten med låten Blitzkrieg Bop. De här killarna var inga övervintrade hippies som trodde på kärlek, fred och försoning – de var något helt annat!

Ramones bildades samma år. Bandnamnet hade de lånat av Paul McCartney som hade kallat sig  “Paul Ramone” tidigt i karriären. Likt en brödraskara tog de alla Ramone som artistnamn. Det vittnade också om gruppens musikaliska inriktning – Ramones estetiska program var att föra popmusiken tillbaka till dess rötter och barndom i det sena 50-talet och tidiga 60-talet. 

De själva hade som tonåringar spelat i så kallade garageband, ett fenomen i framför allt norra USA:s industristäder, där ungdomar inspirerade av brittiska grupper som Beatles och Rolling Stones spelade egen skramlig popmusik med billiga instrument och förstärkare i sina föräldrars garage och källare. Det gav upphov till ett eget uttryck och framgångsrika garageband som MC5 och The Stooges som visade vägen för Ramones.

I hemstaden inspirerade inte minst The New York Dolls – en samling unga män som med sitt smink och sina platådojor såg ut som en samling prostituerade transvestiter och spelade en egensinnig blandning av garagerock och glitterpop.

På skilda vis var medlemmarna i Ramones främlingar hemma i den beskedliga medeklasstadsdelen Forest Hills i Queens.

Gitarristen John Cummings (Johnny Ramone) växte upp i en katolsk arbetarfamilj och jobbade som rörmokare tillsammans med sin barske irländskättade far. Influerad av gitarristen Jimmy Page i den brittiska rockgruppen Led Zeppelin utvecklade han en helt unikt snabb, aggressiv och rytmisk spelstil som sedan kom att inspirera otaliga rockgitarrister. I princip var Cummings en kompgitarrist: de få och korta slingor han spelade underströk endast själva melodin i sångerna.

Basisten Douglas Glenn Colvin (Dee Dee Ramone) växte upp med en ensamstående tysk mor som flytt hans alkoholiserade och våldsamme far. Colvin var ett ensamt barn som redan som tonåring började ta droger för att uthärda tillvaron.

Den ungerskfödde Thomas Elderlys (Tommy Ramone) föräldrar var professionella fotografer som hade överlevt Förintelsen. De flydde Budapest i samband med revolten 1956. Han greppade trumstockarna för att det var vad som var över att spela, men Elderly var den i bandet som tidigt hade en fot inne i musikbranschen – redan som 18-åring arbetade han som ljudtekniker på inspelningen av Jimi Hendrix-skivan Band of Gypsies (1970). 

Sist, men inte minst, anslöt Jeffrey Ross Hyman (Joey Ramone). Han kom från en typisk välbeställd kulturell judisk medelklass i Queens där modern drev ett konstgalleri. Men Hyman hade ett egendomligt utseende och var sedan födseln sjuklig. Han var ett ensamt barn som också led av tilltagande svåra psykiska besvär, i synnerhet tvångstankar.

Den blyge Hyman var ingen skönhet, men han visade sig ha en oerhörd närvaro och karisma på scenen, och en fantastisk röst som bara blev djupare och större med åren. Han skilde sig också från många av sina efterföljare – med en helt egen ton lät Hyman inte alls som Mick Jagger i Stones eller David Johansen i New York Dolls. 

Spänningar fanns inom bandet redan från början: den bekännande katoliken Johnny röstade på Richard Nixon och hatade hippies. Han och Dee Dee var politiskt konservativa. De betraktade också Ramones som ett slags högerprojekt. Det rent reaktionära låg i önskan att föra rockmusiken tillbaka till dess rötter, om än i en ny form. 

Joey älskade samma musik som de andra, men var en typiskt vänsterlutande liberal New York-bo, och den värderingskonflikten kom att bli tydligare efter hand. I synnerhet när Johnny tog på sig rollen som auktoritär ledare för att hålla bandet disciplinerat och samman. Han gifte sig också med Linda Daniele, Joeys livs kärlek – ett svek denne aldrig förlät och senare skrev om i låten The KKK took My Baby Away (1981).  

Ramones blev populära och återkommande på CBGB, i genomsnitt varade deras konserter i 17 minuter. Skivbolagsbossen Seymour Stein gav dem möjligheten att spela in sitt första banbrytande album Ramones (1976) som visade vägen för den kommande punken.

Plattan spelades in på bara sju dagar för en i branschen liten kostnad av några få hundra tusen kronor. Inspirerade av Beatles tidiga inspelningar och hölls den enkel med bara fyra kanaler, en för varje instrument (inklusive sång).

Ramones såg inte bara ut som ett stenhårt gatugäng – deras låtar handlade också om våld, droger, prostitution och inte minst nazism. Bandets ärende var inte att provocera, utan de ville berätta om det som omgav dem och präglade deras liv (inte minst nazismens och Förintelsens trauma som hängde över dem). Det hela med en svart, skruvad humor, när de bubbelgumssöta melodierna snarast förde tankarna till 60-talets harmlösa flickpopgrupper. 

Debutplattan inleds just med Blitzkrieg Bop, en obskyr sång om marscherande soldater och människor som skjuts i ryggen. Samtidigt var melodin inspirerad av Bay City Rollers popsång Saturday Night (1973) och Rufus Thomas rhythm & blues-hit Walking the Dog (1963). Skivan ringer sedan ut med Today Your Love, Tomorrow the World som handlar om Hitlerjugend. Här gick Ramones för långt, åtminstone för Stein som bad dem stryka raden:

“I’m a Nazi, baby. I’m a Nazi, yes I am. I’m a Nazi Schatze, y’know I fight for the Fatherland”.

Sångerna kretsar också kring bandets ungdomsminnen. Beat on the Brat återger hur Joey bevittnade en ursinnig mor gå loss med ett basebollträ på sin pojke medan Now I Wanna Sniff Some Glue handlar om hur Dee Dee redan som barn flydde verkligheten genom att andas in lim. 

Just ordet “punk” (någon “värdelös”) förekom i den blott en och en halv minut långa Judy is a Punk – en sång om ungdomsbrottslingar, inspirerad av Burl Ives folksång There Was An Old Lady Who Swallowed (1953). 

På skivan kunde också mer romantiska stråk skönjas: I Wanna Be Your Boyfriend var en hyllning till 60-talets kärleksballader, i synnerhet Beatles I Should Have Known Better (1964). Långt senare, 2002, fick Ramones-beundraren Per Gessle en hit i Sverige med en bejublad version av låten. 

Plattans mörkaste och mest socialrealistiska sång är Dee Dees 53rd & 3rd som handlar om de unga män som sålde sina kroppar för droger vid just den korsningen på Manhattan. På frågan om temat var självupplevt svarade Dee Dee att han inte kunde skriva på något annat vis än självbiografiskt.

Ramones blev inte den försäljningssuccé som Ramones och skivbolaget Sire hoppades på – även om den faktiskt letade sig upp en bit på listorna i det framsynta och progressiva Sverige, och i det traditionella katolska Italien. Hemma i USA sålde den endast i 6 000 exemplar under det första året. Ramones “cancellerades” och radiostationerna ville inte spela deras låtar, trots att dessa i många avseenden faktiskt var klassiska amerikanska popdängor. 

Men skivan följdes av en lång turné som omfattade en spelning i London för 3 000 människor. Här inspirerade och träffade Ramones medlemmar i de brittiska grupperna Sex Pistols och The Clash, som sedan kom att bli betydligt mer uppmärksammade och framgångsrika än den amerikanska förlagan.

Ramones brukar förekomma på listorna över de bästa rockalbumen som spelats in. Med sina puritant avskalade, korta och monokromt snabbspelade sånger gör bandet närmast ett abstrakt ljudkonstverk av rockmusiken. Ren och energisk på ett sätt som popmusiken endast i teorin hade varit tidigare. Skivan har därför också kommit att betraktas som ett slags reaktionärt manifest som för rocken tillbaka till dess renaste rötter.

På så vis finns det faktiskt något “fascistiskt” i Ramones uttryck: de skapade framtidens musik och moderniserade popen genom att återvända till dess ursprung. De återkallade minnena från de gyllene efterkrigsåren samtidigt som de visade vägen framåt mot ett nytt Amerika. Mycket riktigt stod en ny konservativ era för dörren med Reagan i Vita huset. Ramones klöv på så vis rockhistorien i ett “före” och ett “efter”, ingenting var därefter sig likt – punken, hårdrocken, indierocken och grungen kom alla som svallvågor ur dess musikaliska utbrott. 

Tommy lämnade Ramones redan 1978, men resten av bandet skulle fortsätta att spela i 20 år till innan de gav upp 1996. Många skivor blev det, men hitlåtarna och de stora försäljningssuccéerna uteblev. Men med sin konsekventa musikaliska stil etsade sig bandet fast i det populärkulturella medvetandet.

Mot slutet var medlemmarna i luven på varandra och alla i dåligt skick. Dee Dee dog av en heroinöverdos 50 år gammal 2002. Året innan gick den jämngamle Joey bort i cancer. Den tre år äldre Johnny brydde sig då inte ens om att kontakta den gamle bandmedlemmen, men sedan tog cancern även honom två år senare. 

Joey hade aldrig någon livspartner och bildade inte familj. Han var en lika ensam romantiker i döden som han varit under livet. Postumt släpptes Joeys soloskiva Don’t Worry About Me (2002) och han fick äntligen en hit med sin rörande version av Louis Armstrongs gamla slagdänga What a Wonderful World (1968):

“The colors of the rainbow

So pretty in the sky

Are also on the faces

Of people going by

I see friends shaking hands

Saying, ”How do you do?”

They’re really saying

I love you…”

***

Läs även: Jeff Buckleys brustna ”hallelujah” ljuder genom evigheten

Läs även: Lester Bangs gav popmusiken hopp och mening