Oroa er inte – konstvärlden klarar sig utan er kunskap
Var tredje svensk kan inte nämna en enda levande konstnär. Men kanske är det så konstvärlden vill ha det.
Bild: Unsplash
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu är det Stockholm Art Week igen. Den har funnits i 25 år och vill göra Stockholm till en konstscen och ”art destination”. På listan för denna vecka finns 63 gallerier och museer i Stockholm. Allt detta är toppen, men varför inleda veckan med en negativ nyhet?
Jaså, missade ni det ganska gravt uppfostrande budskapet att mer än var tredje svensk inte kan nämna namnet på en enda nu levande konstnär? Det visar en Novus-undersökning som Stockholm Art Week beställt.
I undersökningen ingick 1 174 personer. Av dem tyckte 75 procent att konst och kultur är viktiga i ett öppet och tillåtande samhälle, och drygt hälften av de tillfrågade uppgav att de är intresserade av ämnet. Få kunde nämna fler än två samtida svenska konstnärer och 38 procent kunde inte nämna en enda nu levande konstnär. Men att var tredje svensk inte kan nämna en levande konstnär har ju också en annan betydelse. Nämligen att två tredjedelar av svenskarna kan nämna åtminstone en nu levande konstnär. Men strunt i det, låt oss inte vara negativa.
Själv hade jag tur som en tokig, eller som min gamle chef i Svenska Dagbladet, Håkan Hagwall, brukade säga när en text plötsligt vecklade ut sig: Gud föder höken!
För vilken mening var den senast lästa i boken jag håller på med? Det var denna: ”Det är långt ifrån säkert att en allmän uppmärksamhet kring något spektakulärt blir gynnsamt mottaget i konstvärlden.”
Boken heter Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och är skriven av Lars Vilks och Martin Schibli. Den kom 2008 på Nya Doxa, Lars Vilks är salig i åminnelse men låt mig tjejgissa; inte mycket har förändrats i konstvärlden sedan dess.
Det är sannolikt fortfarande som författarna skriver: ”(Men) det är trots allt en rimlig möjlighet att när en konstnär vinner uppmärksamhet i bredare bemärkelse har detta också en verkan i konstvärlden. Konstvärlden vill inte se sig själv som en intern angelägenhet utan fortsätter att drömma om en stor publik. Det är detta dubbelspel man måste vara medveten om. Å ena sidan att väcka uppmärksamhet i bredare kretsar och å den andra att snegla mot konstvärlden som kan utdela stilpoäng för en sådan bravad. Det är ingen enkel gärning för konstnären.”
Bli för känd och omhuldad, och resultatet kan bli att betraktas med skepsis av sina konstkollegor
Och som sagt: ”Det är långtifrån säkert att en allmän uppmärksamhet kring något spektakulärt blir gynnsamt mottaget i konstvärlden.”
Det handlar kort sagt om den snobbighet som inte alls bara är ett kännetecken för konstvärlden, utan finns på alla kanter och håll, både privat och i den svenska offentligheten. Så den vaksamma konstnären måste akta sig. Bli för känd och omhuldad, och resultatet kan bli att betraktas med skepsis av sina konstkollegor.
Sedan kan undersökningsresultatet att ”Många svenskar anser att konst är viktigt för ett öppet samhälle” vara hur djupt känt som helst. I verkligheten bestäms konstvärldens öppenhet av helt andra och mer intima faktorer, som kan hänföras till den bistra sanningen: konst är vad konstvärlden anser är konst.
Så gillar denna bransch inte vad du gör, är det bara för den att konstatera: kul, men konst är det inte! Med det är du ute på tre röda.
De konstnärer som oftast nämndes i undersökningen var Ernst Billgren och Lars Lerin. De får ju anses ha klarat sig ur knipan, vad de visar betraktas som konst. Men unga, ännu inte erkända konstnärer, är de verkligen betjänta av att omhuldas av en större publik?
Stockholm Art Week hoppas nu kunna öka kunskapen om konst genom fotoutställningen ”Welcome to my art town”, med tio konstnärsporträtt.
Men här får man träda varligt. Vilks och Schibli skriver: ”Det är ingen överdrift att påstå att det helt avgörande för den konstnärliga verksamheten och för konstens kvalitet är nätverket.” Och ett nätverk utgörs inte av oss dödliga hangarounds på gallerier och museer, utan av aktörer och instanser i konstvärlden.
Så det som först såg ut som ett underkännande av svenskens insikter i konstvärlden, är egentligen ett tydligt kvitto på att svenska konstnärer fortsatt har ett fast grepp om vem det är som bestämmer, och vad det är som räknas i konstvärlden. Puh, vi kan alla pusta ut!
***
