Varför ägnar sig myndigheter åt att hitta på låtsasord?
Det är mycket som skaver med den nyinstiftade dagen "Alla för tillsammanshet". Kostnaden på hundratusentals kronor, till exempel.
Första delen av sommaren 2026 har Sverige haft en gemenskapsstärkande storhetstid. Skolavslutningar och studentfiranden, nationaldags- och midsommarfiranden, demokrati- och politikerveckan i Almedalen – en uppvisning i medborgerligt engagemang, öppenhet och inkludering – och så ett VM-lag i fotboll att kärleksfullt och stolt heja fram ända till det kanske oundvikliga slutet mot Frankrike. Men en dag saknas i uppräkningen ovan, nämligen den nyinstiftade nationella uppmärksamhetsdagen mot ensamhet den 5 juni.
Folkhälsomyndigheten, har valt att kalla den ”Alla för tillsammanshet” och den är en del av den nationella strategin mot ensamhet som myndigheten fått som regeringsuppdrag att ta fram. Det har de gjort, men de har också klivit ur tjänstemannarollen och gjort sig själva till språkkonstnärer.
För vad är egentligen “tillsammanshet”? Och varför ägnar sig en myndighet åt att hitta på ett eget ord som kommuner, regioner, civilsamhälle, företag, akademi och andra myndigheter också uppmanas att använda, enligt myndighetens särskilt framtagna kommunikationsguide dagen till ära?
Riksrevisionen, som just nu granskar klarspråkanvändningen hos våra statliga myndigheter, skriver på sin hemsida att ”Om myndigheternas språk är svårt att förstå riskerar kontakterna att bli onödigt krångliga. Det kan leda till att förtroendet för myndigheterna skadas, onödiga kostnader för myndigheterna och negativa konsekvenser för enskilda” och att man i tidigare granskningar funnit att det är “vanligt med svåra ord som inte förklaras”. Man kan ju undra hur de ser på att en myndighet lanserar ett helt påhittat ord.
Det är många saker som skaver med denna nationella uppmärksamhetsdag vars namn jag inte vill bidra till att sprida, men låt mig nämna några (siffrorna kommer från Folkmyndighetens registrator efter att jag bett att få ut kostnaden för den 5 juni).
Svenska myndigheter är skyldiga att använda ett så kallat klarspråk i sin kommunikation utåt – vårdat, enkelt och begripligt – inte att hitta på egna ord.
Kommunikationskonceptet, budskapsplattformen och den visuella profilen har kostat 187 150 skattekronor och produktionen av ett knappt timslångt webbinarium som lades ut på Folkhälsomyndighetens hemsida den 5 juni kostade 289 089 skattekronor, där bland andra socialminister Jakob Forssmed (KD), Folkhälsomyndighetens generaldirektör Olivia Wigzell och ett urval representanter från kommuner och civilsamhälle medverkade med att berätta självklarheter.
I kommunikationsguiden får man fyra korta svar på den retoriska frågan “Varför använda ett nytt ord?” Min favorit är att det behövs för att det “hjälper oss att prata om gemenskap, inte bara om ensamhet”. Min ödmjuka motfråga är: vad är det för fel på ord som just gemenskap, eller sammanhang och tillhörighet – enkla och begripliga ord, sådana som myndigheter ska använda.
Dagen “Alla för tillsammanshet” har alltså kostat 476 239 skattekronor – hur rimligt är det? Det värsta är ändå den sammanfattande nonsensmeningen (ja, den är nu deras, även om en PR-byrå tagit fram den): “Tillsammanshet är tillståndet då alla känner sig sedda, inkluderade och räknade med i de sammanhang där vi lever våra liv.”
Var det någon som sa klarspråk?
***
Läs även: Tegnelleffekten lever kvar
