”Ett otroligt flockbeteende kring kriget i Gaza”

Vi ses på det kafé på Södermalm där Bengt Ohlsson satt och skrev sin nya roman. Vanligtvis arbetar han i hemmet, inte på fik, men när han plitade på Brandbergen hade han rätt nyligen fått avliva sin hund – tomrummet ekade för högt hemma i lägenheten. Vi återkommer till Bengt Ohlssons relation till hundar, för den är rätt viktig.

Under intervjun gör han då och då långa pauser och liksom letar efter de rätta uttrycken, mån om att få fram nyanser, rensa bort klichéer. Han brukar aldrig läsa några intervjuer innan de går i tryck, berättar han.

– Jag läser inte för jag vet att jag ändå inte kommer känna igen mig. Det är ingen kritik mot de journalister som intervjuar mig, utan det är bara så det är. Eller också kommer jag skämmas när jag ser mina egna plattityder i skrift. Jag kan i efterhand tycka att jag låter som en idiot.

Du är rätt hård mot dig själv?

– Ja, fast jag är inte ensam om den här upplevelsen. Det är ganska få som känner sig superbekväma med att bli intervjuade.

Vad är det som driver dig som författare?

– Mitt skrivande, vad jag än skriver, handlar mycket om att hitta smärtpunkter, mina egna eller möjligen andras som jag har snappat upp, eller motsättningar och motsägelser som jag tycker är intressanta. Det kan vara en kort glimt av något som dyker upp. Då handlar det om att fånga upp det där och fundera kring vad det består av, varför jag känner som jag gör.

Han säger att han har ett helt bibliotek av sådana knepiga eller skrämmande impulser och tankar. Det gäller att inte vara rädd för dem utan att fånga in dem, behålla dem och kunna ta vara på dem, mjölka dem för att sedan kavla ut dem i en berättelse.

Bengt Ohlsson tänker inte i banor av vad han vill förmedla som författare, han är mer intresserad av att läsaren ska känna att den inte kan lägga ifrån sig boken.

– Klas Östergren sa någon gång: man ska helst glömma att det är en bok man läser, det ska vara som ett stycke liv.

Han grubblar inte heller så mycket över varför vilka teman, gestalter eller händelser gör ett starkt intryck på honom.

– Jag känner bara att det händer något i mig, sedan varför det händer, det är inte så intressant.

Både som författare och krönikor i Dagens Nyheter uppehåller han sig i alla fall en hel del kring det där glappet som kan uppstå mellan vad vi människor tänker och känner, innerst inne, och vad vi sedan visar utåt – hur vi framställer oss själva.

Det skaver ofta inom de människor du skriver om.

– Absolut. Men om man är en skrivande och tänkande person, så är det väl ganska självklart att man är intresserad av det.

Jo, men du kanske är extra skicklig på att skildra det där skavet på ett lite humoristiskt och krasst sätt.

– Ja … svarar Bengt Ohlsson, med ett dröjande tonfall.

Om han lyckas få till det där skavet eller glappet i människorna han skildrar så att det uppstår skevheter i vissa scener där man får syn på personernas tillkortakommanden och brister, så kan man komma dem väldigt nära, säger han.

– Det blir både rörande och roligt.

Det finns sådana scener i Brandbergen. Berättelsen är fylld av Bengt Ohlssons svarta humor och både krassa och ömsinta blick på dem han skriver om. Romanen befolkas av ett antal ”vanliga” människor i denna Stockholmsförort, vars tankar om sina jobb och relationer ges plats i egna kapitel, polyfont, och där många av dem bär på en slags existentiell ensamhet.

Här finns också en hel del politiska funderingar om det svenska samhället, som i en passage med städaren Navid: ”Det gick runt i huvudet på Navid när han tänkte på allt arbete i Sverige som utfördes i onödan, samtidigt som politikerna beklagade sig över att det saknades pengar till det mest grundläggande, som skolorna, sjukvården och rättsväsendet.”

Den första läsaren får möta är Rickard som befinner sig i en arvstvist med sin syster. Romanens inledande mening lyder: ”Han hade varnat henne flera gånger, subban. Men hon verkade inte ha tagit honom på allvar. Frågan var om hon någonsin hade gjort det.”

Sedan dyker Lambrecht upp, en holländare som smugglar knark, hans sambo Olivia som blir indragen i skumraskaffärerna, Alice som längtar efter att få satsa helhjärtat på familjebildning, efter kärlek, och jobbar i receptionen på polisstationen i Handen, ovan nämnde Navid som städar på denna polisstation och snart ska gå i pension, hans son Sami som inte vågar visa sin förälskelse i en barndomsvän, rädd för att bli avvisad.

I boken finns det ingen tydlig huvudperson och ingen av dessa människor ligger heller Bengt Ohlsson närmast. Han kan känna med dem alla, säger han.

– Det speciella med att skriva böcker är att medkänslan kommer med de människor du skriver om, vare sig du vill eller inte. Det går inte att hejda.

Efter ett tag växer det i hans roman fram en väv, en händelsekedja där dessa människors vägar stundtals korsas. Det visar sig att slumpen – bestående av ett par ölflaskor som fyllts med knark – kommer leda fram till en katastrof. Bengt Ohlsson har utgått från ett rättsfall, en dödsolycka som inträffade för några år sedan i Brandbergen – och som dröjde sig kvar i honom.

Vad är det i det här rättsfallet som har intresserat dig?

– Det är en så intrikat händelsekedja, så väldigt många olika moment som måste samverka för att det ska kunna få de här allvarliga konsekvenserna som det fick i det här fallet. Saker hakar i varandra på ett så djävulskt sätt så det nästan verkar regisserat. Och det ger mig en väldigt stark förnimmelse av vilken skör tråd våra liv hänger på. Om det vill sig illa.

Det finns en scen i en kyrka dit Alice söker sig och börjar tänka på alla som suttit där genom åren, att så många före henne också haft funderingar kring sina liv.

– Hon blir påmind om sin egen obetydlighet – och det kan vara en befrielse. Det där känner jag ofta. Att om jag som författare släpper alla ambitioner på att göra intryck och avtryck, skriva något storverk, då blir det desto viktigare att ta vara på det som är här och nu. Att hitta någon mening i det. Huruvida mina böcker kommer att leva vidare eller inte, det är skrivet i stjärnorna. Det är bättre att bry sig om att det ska kännas meningsfullt att fälla upp datorn. Man kanske rentav lyckas försörja sig på det. Och det är väl gott så. Det tycker jag är en befriande insikt.

Det dyker upp hundar både i Bengt Ohlssons krönikor och böcker, så även här. När han får höra att jag haft hund börjar han ställa frågor om rasen och googla efter bilder.

Vad är det egentligen med dig och hundar?

– Jag kan ibland misstänka att jag har utvecklat ett slags kemiskt beroende av att ha någon annan än mig själv att tänka på, någon som är beroende av mig och som jag måste ta hänsyn till.

Han och hans exfru Helena von Zweigbergk bestämde sig för att skaffa hund när barnen började flytta hemifrån, som ett sätt att fortsätta få utlopp för det där att ta omhand.

– Jag tror också det att ha hund speglar min syn på relationer, att man tillbringar mycket tid tillsammans och vandrar sida vid sida. Och eftersom orden saknas när man kommunicerar med en hund så får man vara uppmärksam på andra signaler och söka förståelse på en annan frekvens.

Ja, det är hundar ofta väldigt måna om att göra. De pejlar av oss hela tiden.

– Ja, gud ja, och jag tycker att jag är lite likadan. I det här pejlandet.

Han kan inte låta bli att konstant läsa av andra människor.

– Jag kan aldrig stänga av det. Om jag sitter bredvid två personer på ett fik, då försöker jag utröna vilken relation de har till varandra, hur de låter, vem av dem som pratar mest, hur den andra förhåller sig till det.

En förmåga och nyfikenhet som säkert många andra författare och dramatiker känner igen. Men där finns en aspekt till: enligt honom påminner hundpromenaderna lite om själva skrivakten.

– När jag skriver så är det jag och den gestalt jag skriver om som upptäcker världen tillsammans. På samma sätt är det med hunden, vi går liksom lite dubbelseende ut i världen och utforskar den gemensamt. Under det där hundlösa året upptäckte jag hur torftigt och fattigt det kändes att bara ha min egen blick på världen att tillgå.

Bengt Ohlsson har genom sitt författarskap gett ut en bok vartannat år. Han är alltså väldigt produktiv och skriver aktivt ungefär tre timmar per arbetsdag, två sidor. Nästa dag börjar han med att gå igenom och stryka i gårdagens sidor.

– Det funkar för mig. Jag har en ganska bra inre slavdrivare som det inte är lönt att försöka smita undan från.

Var kommer det ifrån, tror du?

– Jag vet inte.

Det kanske man måste ha som författare?

– Nja, det finns de som har så höga krav på sig så att de krampar, att det knyter sig, och då har man en för hård slavdrivare.

Han citerar en italiensk poet, ett citat han hittade i Niklas Rådströms bok Stig: gör det dåligt, men fort. Bakom den här lite roliga sloganen finns det något ändå. Niklas Rådström menar att i det skapande ögonblicket måste du kunna släppa förtöjningarna lite, inte försöka vara duktig, utan bara göra. Den kritiska blicken får komma i ett senare skede, det viktiga är att komma igång. Därför filar Bengt Ohlsson sällan särskilt mycket på den första meningen, eller den sista.

– Det är ändå det som står däremellan som är grejen. Om jag öppnar en bok och första meningen är smashing, då blir jag lite misstänksam. Det känns som trumvirvlar och ett jäkla åbäkande. Jag föredrar den sortens författare som bara smyger igång det, som Philip Roth, en berättelse som man sedan inte kan släppa och inte riktigt vet varför, där man tänker att det händer ju ingenting. Så varför kan jag inte sluta läsa?

Vi kommer in på politik. Det är inget nytt att Bengt Ohlsson har svängt i sina åsikter. Många med mig minns nog den uppmärksammade artikel som han skrev i Dagens Nyheter, 2012, där han gjorde upp med kulturvänstern och gick till attack mot vad han upplevde som åsiktsförtryck och hyckleri.

– Något som jag har oerhört svårt för är när man ska läxa upp människor för hur de lever och sedan inte själv klarar av att leva upp till de krav som man ställer på sin omgivning.

Det finns väl i och för sig folk inom högern också som inte lever upp till sina egna ideal? Eller du kanske menar att man inte klankar ner på andra på samma sätt där?

– Nej, jag känner en helt annan rörelsefrihet inom högern, det gör jag. Vänsterns livsluft är väl att se sig som underdogs, men om man då knackar dem på axeln och påpekar att inom just den här världen, kulturvärlden, så är du faktiskt ingen underdog, här är det du som är normen – det är som att hålla upp ett rött skynke framför dem.

Han är också kritisk till att man som kulturarbetare, enligt honom, förväntas rösta vänsterut: inom kulturvärlden skulle det väcka stort uppseende om någon i ett tacktal på Guldbaggegalan så något erkännsamt om regeringen eller kulturministern, du ska vara vänster. Det bara är så.

Det som fick dig att svänga var att alltså att du kände att det är lågt i tak inom vänstern?

– Ja, lågt i tak och den där känslan av att man aldrig riktigt duger.

Under våren skrev han en krönika i Dagens Nyheter som handlade om det, att han i tidiga tonåren upplevde att han aldrig kommer vara god nog i vänsterns ögon, hur han än försöker. Att det har färgat honom genom livet – och att den känslan, att inte duga, var hans tolkning som inte alls behöver överensstämma med verkligheten. 

– Det jag ville åt i den krönikan var inte att utmåla vänstern som moralister, utan det här att det kan bli intressant när man går tillbaka till späda åldrar och undrar: var började det?

För hans del var det vid ett fikabord på Medborgarplatsen. Han tog en tändsticksask som tillhörde hans kompis proggiga mamma och hennes väninna, sorterade brända tändstickor från obrända och svepte sedan ner de brända från bordet. Varpå han blev åthutad.

– Jag undrar i den där krönikan varför jag gjorde så stor grej av den där händelsen.

Det har han inget svar på, men han tycker det är spännande att ställa frågan.

Vad tänker du om det politiska samtalet i dag, intresserar det dig?

– Ja, det gör det. Men det kan dyka upp skandaler eller debatter där jag tänker: okej, det är nya kostymer men det är samma roller… det är fortfarande Hamlet även om han har en mc-jacka på sig. När man börjar känna igen saker på det sättet, då är det svårt att bli lika upprörd längre. Man blir ju snarare lite uppgiven, i värsta fall.

Att polariseringen skulle ha ökat i dag, ett påstående som ofta dyker upp i debatten, det tror han är överdrivet.

– Jag tror att drev och griniga opinioner bara har blivit mer synliga i och med sociala medier. Men jag tror inte de är grinigare nu än vad de var 1980.

Bengt Ohlsson lever numer med den vänsterprofilerade författaren och skribenten Åsa Linderborg, alltså med sin ideologiska motpart. De diskuterar politik hemma. Ibland.

Hur gör ni för att inte hamna i skyttegravar, så att era olika åsikter i stället blir något berikande?

– Det korta svaret på din fråga är väl att humor skyler över många motsättningar.

När det gäller skrivandet blir han glad om han kan fästa människors uppmärksamhet på olika flockbeteenden i vårt samhälle.

– Då känner jag att jag har bidragit med någonting.

Kan du ge något exempel?

– Jag tycker det fanns ett otroligt flockbeteende kring kriget i Gaza. Det var nog första gången under hela mitt skrivande liv i tidningsvärlden som jag kände att jag inte törs skriva vad jag tänker om det här. Det var så otroligt obehagliga, antiisraeliska stämningar och jag undrade om jag är den enda som hör de här undertonerna av antisemitism. Men det var jag ju inte.

Man kan i och för sig ge uttryck för att man tycker Israels krig mot Gaza är fel, att det strider mot folkrätten, utan att vara antisemit för det.

– Ja, men det var många unga människor över hela världen som sittstrejkade och höll upp banderoller för Palestina, där det handlade väldigt mycket om gott och ont, de goda är bruna och fattiga och de onda är vita och rika – då är inte antisemitismen långt borta. Den är runt hörnet.

För runt tio år sedan besökte han Israel och redan då pratade många om att de skämdes över Netanyahus politik, säger han.

– Om man har gått på gatorna i Tel Aviv och sett bögar och flator gå hand i hand så är det svårt att skaka av sig den där bilden av Israel som en oas i en ganska repressiv region – och att de är hårt ansatta.

Så om du hade vågat skriva om det här, vad hade vi fått läsa då?

– Det kan jag inte försöka formulera nu, då kommer det låta superidiotiskt, det är omöjligt. Det händer ibland när jag har skrivit någon krönika att man ringer från Studio Ett och vill ha med mig i någon debatt. Då säger jag alltid nej. Det är inte mitt forum. Jag är en långsam person. Jag måste hinna tänka efter vad jag vill ha sagt, sitta med det ett tag, annars blir det pannkaka av det.

Bengt Ohlsson kan som sagt låta lite hård mot sig själv ibland. Men så lyfter han fram en egenskap som han är glad över – att han är ihärdig:

– Oavsett om du har medvind eller motvind som författare så går det över, förr eller senare. Så det är bara att rycka på axlarna åt både medvinden och motvinden och tänka att det väntar en arbetsdag i morgon också.

Är det din strategi?

– Ja, och jag vet inte om den är så uttänkt, utan det är något som jag antingen har med mig sedan barndomen eller något som jag har tillskansat mig. Och jag är glad att jag har det.

Är inte baksidan av det där att alla upplevelser, även framgångarna, blir lite utplattade. Man kapar toppar och dalar.

– Ja, men det tycker jag om. Jag har skrivit krönikor i DN i 38 år, om man ska orka hålla på så länge så kan man inte hänga sig varje gång det går dåligt eller köpa champagne varje gång det går bra …

Fungerar du likadant privat, att du håller någon slags distans till dina känslor?

– Kanske. Jag vet inte. Risken finns väl…

Plötsligt erinrar han sig att han har olika faser som författare, där han trots allt emellanåt kan åka känslomässig berg- och dalbana:

– Det kommer alltid en period då jag tänker att den här boken kommer gå som en präriebrand i vildmarken. Det finns ingen som inte kommer älska den. Det blir den nya Harry Potter , hur skulle den inte kunna bli det? Sedan börjar jag fantisera om sågningarna, hur alla kommer hata boken.

Det är många författare som känner igen det där, intygar han.

– Det enda som man inte gör sig några föreställningar om, det är att världen kommer rycka på axlarna åt ens bok. Det är som att det är det smärtsammaste som man kan tänka sig, så det fantiserar man inte ens om. Att boken ska segla förbi totalt obemärkt.

***

Läs även: Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Läs även: Agnes Wold: ”Det är en villfarelse, man kan inte hamna i fel kropp”