Knockad av Bourgogne

En afton för 35 år sedan satt jag på La Coupole i Paris tillsammans med den legendariske Frankrikekorrespondenten och kåsören Griggs. Jag skulle ta över efter honom som Svenska Dagbladets man i Frankrike. Sven Aurén, som han hette, beställde med ålderns och hemortens rätt vinerna till maten.

– Un pichet de riesling pour commencer et un petit mercurey, sa han på sin tämligen brutna franska.

Det var ett högst modest vinval. En enkel alsaceriesling och en liten röd bourgogne på karaff.  Jag hade väl hoppats på något häftigare. Det var ju ändå tidningen som pyntade. Föga anade jag i det ögonblicket att jag stod inför en epokgörande vinupplevelse. Jag hade haft en några år tidigare. Mina farföräldrar firade guldbröllop och bjöd på Mouton Rotschild -49 till ripan.

Insikten om hur mycket godare ett vin av allra högsta kvalitet var, än de många flaskor Parador och Villafranca jag tömt under mina år i studentkorridor, knockade mig. Ekonomiskt. Jag tvingades gradera upp och det blev dyrt. Ännu bedömde jag dock bara vin utifrån det enda övergripande kriteriet om det var gott.

Men där, över ett halvt dussin belonostron och en »steak frites« på en klassisk Pariskrog, resonerande med min legendariske företrädare om mitt nya spännande kliv i karriären, trängde jag, liksom i förbigående, ett bra stycke längre in i vinets värld än jag tidigare nått.

Plötsligt, och utan att tänka mycket på saken, blev jag medveten om druvtypiska smakkaraktäristiska hos de två viner vi drack; rieslingdruvans blandning av blommighet och strama mineraltoner med ett mer eller mindre påtagligt inslag av petroleum, pinot noirens på en gång finstämt syrliga och sammetslent mjuka förnimmelse i munnen och eftersmaken av blåbär. Ett smakminne uppstod som gör att jag sedan dess sällan missar att identifiera viner gjorda på riesling eller pinot noir.

Förmodligen var denna mercurey den första riktiga bourgogne jag druckit. Systemets utbud dominerades vid denna tid av bulkimporterad och härtappad claret, den brittiska benämningen på bordeaux, och claret var då, och länge därefter, om inte alltjämt, svenska vinnördars förstahandsval.

Själv har jag alltsedan middagen med Griggs på La Coupole rankat bourgogne och pinot noir högst på listan över röda viner, vilket under årens lopp föranlett en del animerade meningsutbyten med mera claretfixerade vänner och bekanta.

På den tiden ansågs Bourgogne vara det enda stället i världen där den lite svårodlade pinot noir-druvan kunde ge ett riktigt högklassigt vin, vilket möjligen var sant då men definitivt inte stämmer längre. För knappt 20 år sedan, under en resa runt Nya Zeeland, kunde jag konstatera förekomsten av åtskilliga stora inhemska pinot noirer.

Den allra bästa hette Crab Farm, odlad på utdikad sumpmark intill havet – därav namnet – strax norr om staden Napier på Nordön. Då fanns inte en enda röd nyzeeländsk pinot i Systemets utbud. Nu är det ganska gott om dem.

Och inte bara från Nya Zeeland. Det produceras utomordentliga druvtypiska röda pinotviner på vitt skilda platser: bland annat Australien, Chile, USA och Sydafrika samt i de traditionellt pinotodlande länderna Tyskland och Österrike. Där har man på senare år ökat produktionen rejält.

Själv dricker jag dock allra helst »the real thing«. Fast av pur kunskapstörst. Ty som Karen Blixen påpekat: Det finns många vägar till sanningen – en av dem är bourgogne.