Kungen 80 år – en monark i vår tid?
Den pliktmedvetne Carl XVI Gustaf är en traditionsbunden regent – en bro till det förflutna, som formats av sin tid och vet hur spelet ska spelas.
torsdag 30 april
Den pliktmedvetne Carl XVI Gustaf är en traditionsbunden regent – en bro till det förflutna, som formats av sin tid och vet hur spelet ska spelas.
Det var en gång en faderlös ung man som fick världens svåraste jobb: Carl Gustaf Folke Hubertus tillträdde tronen 27 år gammal 1973 och han har själv sagt att det var svårt. Svårt att hela tiden vara yngst, yngre än alla statsråden och yngre än talmannen.
Till detta ska läggas ordblindheten som vi i dag kallar för dyslexi och, kanske också, hånet. Kanske även de personliga känslorna av att hånas. Invektiv likt idiot, inte helt hundra och ordblind brukar varvas med varandra. Om detta kan jag inte vittna annat än att mobbning är ett var och alltid kommer vara ett otyg.

På valborg fyller monarken hela 80 år och han har under dessa år suttit mer än 50 år på tronen. Detta gör honom till den längst levande monarken i Sveriges historia och om hälsan finns i behåll börjar han bli en värdig konkurrent till Elizabeth II av Storbritannien. Frågan är emellertid varför man ska skriva ett porträtt, och återigen kan man landa i ordet ”kanske” som börjar bli en bärande bjälke i sådana här texter. Hans Majestät, Chefen eller HMK, vilka den nära kretsen kallar honom, då Tjabo bara är ett epitet som media använder. När det görs reportage om människor som ätit samma matlåda i alla år går det att konstatera att statschefen ätit samma frukost i en herrans massa år. Till detta ska läggas det traditionsbundna.
Dagens människor gillar att leva i ”nuet” men vår nuvarande statschef ser sig som en länk i en lång kedja. När jag 2023 fick privilegiet att hjälpa till att arrangera ett återskapande av Gustav Vasas intåg i Stockholm var Hovet några av de mest intresserade. Resultatet var att kungen bjöd in huvudarrangörerna på en audiens och att det faktiskt dracks ett glas bubbel.
Kort sagt är det en man med ett genuint historieintresse men det finns också mer att säga om detta. Han vet att för att kunna kontrollera samtiden måste man vara en bro till det förflutna. Detta är något som troligtvis är inpräntat i honom av hans farfar som med rätta kan kallas för mannen som räddade monarkin.

Det är därför vi har en monark som är besatt av att vara en länk. Han kan förvisso uppskatta en capricciosapizza, men det handlar om att det var den första pizzan som kom till Sverige. Till detta ska läggas att han sällan yttrar sig personligen och har blivit uppfostrad att inte göra detta. Hans utbrott, om man får kalla det så, under krisen med Svenska Akademien och den så kallade ”Kulturprofilen” var unikt. När han i ett brev refererade till ”min företrädare”, med andra ord Gustav III, kunde man förstå att han var förbannad. Detta är ändå en man som lärt sig att hålla känslorna i styr.

Vad kan man säga om kungen personligen? Inte så mycket mer än vad som brukar skrivas i media, men jag vill ändå tillägga att monarken som vill leva i tiden på många sätt är en man av sin tid. Han är trots allt född 1946. Det är därför han gillar snabba bilar, goda måltider och att när det tillåter ta sig en drink. Men han är också oerhört pliktmedveten och har blivit inpräntad att vad man än gör så ska man genomföra sina arbetsuppgifter.
När kusin Margrethe II av Danmark valde att stiga åt sidan till förmån för sin son Fredrik spekulerades det om något liknande skulle inträffa i Sverige. Det kommer inte att hända. ”Hans Majestät” kommer att rådda skutan tills han stupar, och det ska vi vara tacksamma för.

Visserligen har kungen haft kriser som exempelvis skildras i boken Den motvillige monarken (Lind & Co, 2010), men vem bryr sig nu om det? Till skillnad från många andra makthavare förstår han stundens allvar, vilket inte minst besöket till Ukraina nyligen visade. Vissa saker likt miljön och säkerhetspolitiken verkar han vara genuint orolig inför.

Det är otacksamt att vara monark eftersom rollen bottnar i att vara en bebismaskin. Du ska alstra framtiden och samtidigt vara en bro till det förflutna och nutiden. Ett uppdrag man helt enkelt måste fostras in i. Således är det ett gott betyg att kungen och drottningen kan vara stolta över sin avkomma om man ska använda en term hämtad från jordbruket: Kronprinsessan med Daniel och hertigen av Värmland med sin Sofia borgar för kontinuiteten. Dynastin är en garant för monarkins överlevnad och det gör detta med råge. Likafullt finns det problem på horisonten.


Som monark vill man ha kontroll och det går inte längre. Samtidigt är man medveten om sin historiska roll. Den ryska invasionen av Ukraina och upprustningen av vårt försvar är sådana exempel. Det är därför kungen numera tenderar att ständigt referera bakåt i tiden. Han ser sig som sagt som en bro mellan det som var och nu är. Det är därför det också är spännande att reflektera över hans gärning.

Sverige 1973 är ett annat land än Sverige 2026. Vi har inte längre tjock-tv, ingen ser Stenmark på tv och medlemmarna av ABBA har blivit folkpensionärer. Kanske är hans styrka att han numera har blivit äldst bland alla statsråd och talmannen. Han vet hur spelet ska spelas och det är egentligen synd att han inte längre har uppdraget att bilda regering.
Monarkin i Sverige är en ”plym” för att citera Olof Palme. Men det är också någonting att värna om. Det sista ankaret är vår monark. En stabil herre som alltid stått stilla när vinden blåser. I alla fall sedan Sjökrigsskolan. Därför återstår det mig att i detta försök till porträtt vara kort och koncis:
Jag önskar Eders Majestät, Tjabo eller vad man än kallar honom, ett innerligt grattis på födelsedagen!
Toppbild. Kung Carl XVI Gustaf testar vapenteknik för att skjuta ner drönare hos Livgardet i Kungsängen 2025.
***