”Magnus Lindberg skämdes för låten Hanna och rättvisan”

Rockgruppen Grymlings slog igenom stort 1990, när de släppte sin första platta med samma namn. Bandet bestod av fyra veteraner som alla hade gjort framgångsrika musikkarriärer, men som nu slog sina påsar ihop: Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg.

I dag, 2026, förbereder sig den senaste inkarnationen av gruppen för en kommande turné. Samtidigt har en av Grymlings gamla låtar fått förnyad uppmärksamhet: Hanna och rättvisan från 1990, som handlar om det uppmärksammade styckmordet på prostituerade Catrine da Costa. Låten hyllar författaren Hanna Olsson och hennes bok Catrine och rättvisan, och ger tydligt stöd till Olssons tes i boken att de båda läkarna måste vara skyldiga till mordet eftersom det ”bevisats” att de styckat kroppen.

Här är ett utdrag ur låttexten:

Jag lovar Hanna, att jag tror på varje litet ord
För utan sanning kan man inte skriva något sånt som du har gjort
Här finns ingen kärlek kvar, här finns inget liv
Och rättvisa finns ingen, för Catrine.

Nyligen visades ett uppföljande program till SVT:s uppmärksammade dokumentär om styckmordet, där läkarna framträdde och berättade om sina liv. I uppföljningen används låten Hanna och rättvisan som illustration för att visa på den ”galna tidsanda” som rådde i slutet av 80- och början av 90-talen, då det ansågs som ”självklart” att de båda anklagade läkarna var skyldiga till mordet på prostituerade Catrine Da Costa.

Men vad tycker gruppen Grymlings om att deras låt används för att skildra ”en galen tidsanda” för 36 år sedan?

Gruppens producent Lasse Lindbom, som i dag är en av de permanenta medlemmarna, verkar inte vilja kännas vid låten. Han skriver i mejl till Fokus att ”Jag vet egentligen ingenting om bakgrunden till den här låten. Sorry!”

Det var den i dag avlidne Magnus Lindberg som komponerade textraderna och melodin, och låten framfördes av honom på flera turnéer. I samband med att Lindberg avled 2019 var det många som beskrev Hanna och rättvisan som en av hans absolut bästa och starkaste låtar. En skribent skriver: ”Magnus Lindberg sjunger många av låtarna på soundtracket till mitt liv: Röda läppar. Starkare, Hanna och rättvisan.

Men vad var bakgrunden till låten? Och stod Lindberg för sina textrader även längre fram i livet, då det allt mer började ifrågasättas om läkarna verkligen var skyldiga?

Magnus Lindbergs fru, Larissa Lindberg, svarar i telefon när Fokus ringer och berättar ingående om hur det gick till när Magnus Lindberg skrev låten, som blev som ett ”soundtrack” för alla som stödde Hanna Olsson vid tiden.

Larissa Lindberg är själv mycket kritisk till låten.

– Rent melodiöst och så vidare, så är det ju jättebra. Men budskapet är ju förfärligt! Jag vet inte hur många hundratals timmar jag och Magnus diskuterade just den här grejen.

Enligt Larissa Lindberg träffade Magnus Lindberg författaren Hanna Olsson tidigt 90-tal, och drogs med i den tidsanda som rådde då.

– Ja, herre min Gud, det är ju nästan som en sekt. Som en psykos. Han drogs med i hela det här drevet liksom. Det var ett extremt drev.

Hon började ifrågasätta låten Hanna och rättvisan. Det ledde till långa och svåra diskussioner dem emellan.

– Jag sa till Magnus att den låten kan du inte spela mer. Du kan inte göra det därför att ingenting är bekräftat. De har inte blivit dömda. Du kan inte gå ut på en scen och sjunga den låten. Så det är liksom mitt hustrubidrag till din fråga. Hur det hanterades här hemma hos oss.

Men vad tyckte Magnus Lindberg själv om låten han skrivit?

– Han tyckte ju allting var bara förjävligt. Vidrigt. ”Jag kan inte stå för någonting”, sa han. Magnus skämdes över den sången och det gjorde han på ett väldigt starkt sätt. Min man gjorde inte så jäkla mycket som man behövde skämmas över. Men han tyckte det var plågsamt att han skrev och sjöng den låten. Det var under all kritik, om man säger så, säger Larissa Lindberg.

Att det var lätt att dras med i tidsandan och att det var i det närmaste ett sektbeteende som rådde kring författaren Hanna Olsson, det kan även undertecknad intyga.

För strax efter att Magnus Lindberg och Grymlings gav ut låten Hanna och rättvisan, besökte även jag Hanna Olsson i hennes hem efter att ha läst hennes bok. Precis som många andra var även jag övertygad om att ”allmänläkaren” och ”obducenten” var skyldiga till mord på Catrine da Costa, men att de friats av ett patriarkat som ville ”skydda sina egna”. Med den förförståelsen i bagaget gjorde jag en intervju med Hanna Olsson någon gång 1991 och gjorde ett studentradioprogram till Journalisthögskolan.

Jag minns hur Hanna Olsson spände ögonen i mig och förklarade att i alla tidigare kända fall hade de som ”bevisligen styckat en kropp även mördat personen i fråga”. Liksom många trodde jag på den förklaringen, den som i dag är så starkt ifrågasatt då det inte finns några som helst bindande bevis mot de anklagade läkarna.

Men journalistik har en tendens att glömmas bort – till skillnad från musik när man så här i efterhand vill skildra en tidsanda i en dokumentär.

***

Läs även: Thomas Allgén: ”Jag skulle gärna träffa min dotter”

Läs även: Jon Åsberg: Ett monumentalt rättsövergrepp