Carl Fredrik Hill – konstnären som försvann

Konstnären Carl Fredrik Hill insjuknade i Paris 1878 och fördes av vänner till Doktor Blanches klinik för sinnessjuka. Hill återhämtade sig aldrig från sin sjukdom. Han fortsatte att rita och skriva, men hans karriär som konstnär var över, och han glömdes bort, många trodde till och med att han var död. Efter hans död 1911 växte intresset för hans konst och sjukdomshistoria. Hill betraktas i dag som en av våra viktigaste landskapsmålare, vars tragiska livsöde ständigt lockar nya läsare.

Det finns därför redan en hel del litteratur om landskapsmålaren Hill och om hans sjukdomsår. Så vad tillför Christina Svenssons bok Konstnären som försvann: Carl Fredrik Hills sjukdom och versmanuskript till bilden av Hill? De senaste åren har det visserligen kommit en hel del ny forskning kring psykisk sjukdom och kreativitet, liksom relationen till schizofreni, som många anser att Hill led av. Men Svensson väljer en annan väg. Hon utgår istället från tidens idéhistoriska kontext och samtidens syn på sinnessjukdom. Hur upplevde samtiden och hans familj Hills insjuknande, och hur såg dåtidens läkare på de intagnas skapande?

Jag hade visserligen önskat att en bok om Hills sjukdomsår hade kommit snabbare in på sitt ämne. Inledningsvis fastnar Svensson i detaljerade beskrivningar av släktingar och brevväxlingar om Hills första levnadsår och utbildningen vid Konstakademien. Men efter denna något för långa inledning tar berättelsen fart i skildringen av den produktiva Paristiden och det efterföljande insjuknandet.

När Hill efter konststudier i Stockholm kom till Paris 1873 mötte han en sprudlande och vital konstscen. Det var i Paris det hände, och där alla ville vara, och Hill sög åt sig intrycken och utvecklades snabbt som konstnär. Det var i Paris, under några produktiva år som Hills skapade de verk som gått till konsthistorien. Samtidigt fanns en hård press hemifrån att lyckas och att visa fadern att han kunde försörja sig som konstnär. När systern och fadern några år senare dog utlöste det en djup kris som förvärrades fram till sammanbrottet 1878.

Svensson visar hur Hills sjukdom inte bara blev en personlig tragedi, utan också en social katastrof för hans familj. Även om behandlingen av psykisk sjukdom under 1800-talet hade förändrats och blivit mer human, var psykisk sjukdom fortfarande stigmatiserande för den drabbade och hans familj. Hills sjukdomskonst bröt också mot normerna och var i många fall utmanade vilket gjorde att hans konstnärskap glömdes bort, eller rättare sagt gömdes bort.

Det gäller framför allt versmanuskriptet som Hill skrev på de senaste åren och som Svensson ägnar en ingående analys åt i slutet av boken. Denna märkliga delvis självbiografiska skrift på vers, blandar biografiska återblickar med litterära och konstnärliga referenser med rent nonsens.

Konstnären som försvann är en bok som inte bara ger en bred biografisk skildring av Hills liv, utan också en fördjupad inblick i tidens idéhistoriska föreställningar om psykisk sjukdom, dess kategoriseringar, förklaringar och behandlingar. Svensson har gått igenom Hills efterlämnade journaler och sätter in dem i samtidens diskussioner om sinnessjukdom. Hon följer Hills på hans väg mellan olika anstalter innan han slutligen återvänder hem till systern Heddas omsorg på Skomakargatan i Lund.

Som helhet är Svenssons bok ett ambitiöst och kunskapsrikt arbete, där fokus inte enbart ligger på det individuella sjukdomsödet utan också på de kulturella och idéhistoriska ramar som formade det. Det bidrar till en ökad förståelse för andra konstnärer och författare som drabbades av psykisk sjukdom under samma period. Resultatet är en nyanserad och tankeväckande bok som ger en bredare bild av en välkänd konstnärshistoria.

Toppbild: Carl Fredrik Hills målning ”Syster Anna” (1877).

***

Läs även: Mikael Timm: Det var slumpen som gjorde mig till kulturman

Läs även: Därför har konstnärer alltid varit fattiga – och konstsamlare rika