Hans lugn tog storföretagen genom djupa kriser
Företagsledaren Björn Svedberg dog den 25 juni, 88 år gammal.
År 1990 fick Ericssons avgående vd Björn Svedberg frågan vad som skulle bli det stora tekniska genombrottet inom telekommunikation fram till millennieskiftet. Svaret kom utan någon som helst tvekan: bildtelefonen. Alltså en fast telefon med en liten inbyggd tv som gjorde att man kunde se den man pratade med. Med facit i hand vet vi i dag att 90-talet i stället blev mobiltelefonens decennium. När intervjun gjordes kunde antalet svenskar som hade en mobil räknas i tusental, tio år senare fanns knappast en vuxen människa här i landet som inte hade en.
Anekdoten säger inte så mycket om Svedbergs förmåga att spå i framtiden som om hur svårt det är att förutse stora teknikskiften. Även om de är nära förestående. Och även om man själv befinner sig i utvecklingens absoluta centrum. För det gjorde Björn Svedberg. Han kom till Ericsson 1962 som nybakad teknolog från KTH och deltog bland annat i utvecklingen av den digitala AXE-växeln, företagets storsäljare under 70- och 80-talen.
Efter att han blivit vd 1977 ledde han koncernen in i en stor satsning på datorer och datahantering kallat Ericsson Information System. Den blev ett brakfiasko som kostade miljarder och ledde till ett stort besparingspaket där tusentals anställda fick lämna bolaget. Det sägs att när företaget hade kommit på rätt köl igen sa Björn Svedberg till sin styrelseordförande Hans Werthén att resan hade varit ”en helt otrolig managementutbildning”. Den spjuveraktige Werthén lär då ha svarat: ”Ja, men dyr. Gör inte om det.”
Ericssons fantastiska utveckling under 90-talet, till ett marknadsvärde på 1800 miljarder kronor på toppen av it-boomen, berodde som antytts på företagets världsledande position inom mobiltelefoni. Och att Svedberg inte nämnde mobilerna i den där intervjun kan ha berott på att delar av utvecklingen av tekniken skedde i något som Ericssons forskare kallade skunk works, alltså utvecklingsprojekt som inte var sanktionerade uppifrån och som bedrevs ”vid sidan av” annan utveckling, utan insyn från företagsledningen.
När han lämnade Ericsson efter nästan 30 år trodde nog de flesta att han såg fram mot en lite lugnare fas i livet som styrelseproffs. Men ödet ville annorlunda. Hösten 1990 ställde finansbolaget Nyckeln in betalningarna vilket blev startskottet för den bank- och fastighetskris som sedan kopplade strupgrepp på Sverige. Två år senare stod S-E-Banken, dagens SEB, på ruinens brant och familjen Wallenberg kallade åter in Björn Svedberg i aktiv tjänst som vd. Övergången från telekom till bankvärlden var överraskande och kan förefalla tvär, men detta var en tid då de krisande svenska bankerna sökte ledare med organisatorisk förmåga snarare än branschexperter. Och den svindyra ledningskursen som Svedberg hade gått på Ericsson kom nu väl till pass.
Med sitt karaktäristiska, metodiska lugn grep han sig an uppgiften att sanera bankens kreditportfölj och samtidigt inleda förhandlingar med den så kallade Bankakuten om statligt stöd. Ett sådant hade inneburit att SEB hade övertagits av staten och att aktieägarna hade förlorat sitt kapital. Men fem i tolv kom man fram till att det nog gick att rädda koncernen genom en stor nyemission. Så ansökan till bankakuten drogs tillbaka, en nyemission på 5,3 miljarder kronor genomfördes och SEB förblev privatägt och börsnoterat. I dag har bolaget ett börsvärde på 436 miljarder kronor.
Det är frestande att beskriva Björn Svedberg som en representant för den gamla industrikapitalismen. Det vore bara delvis rätt. Han var ingen nostalgiker. Tvärtom ledde han Ericsson genom övergången från elektromekaniska växlar till digital telekommunikation och vidare mot mobiltelefonins möjligheter. Men han tillhörde också en företagsledargeneration som ansåg att teknik, långsiktighet och ingenjörskunnande vägde tyngre än kvartalsretorik och personkult.
Hans viktigaste insats var knappast en enskild affär eller ett tekniskt genombrott, utan att han tog två av Sveriges största företag framgångsrikt genom var sin allvarlig kris. Det är en prestation som åldras betydligt bättre än de flesta årsredovisningar.
