”Vi måste rusta oss för drönarkrig”

Genom historien har uppfinningar och teknikskiften förändrat stridskonsten i grunden. Stigbygeln, eldhandvapen, stridsvagnen och helikoptern är några exempel. Våra dagars transformativa teknologi är de autonoma systemen, drönarna. De revolutionerar krigföringen och skapar nya villkor för taktik, strategi, operationer – och politik.

Under 2010-talet slog drönarna igenom i form av flygfarkoster som Predator och Reaper. De kan liknas vid små obemannade flygplan som fjärrstyrs från avlägsna baser. Under kriget mot islamistisk terrorism var de både militärt och politiskt behändiga för USA att använda på platser som Afghanistan, Pakistan och Somalia. Med dem kunde man genomföra precisionsangrepp utan att riskera egna piloters liv eller behöva sätta in trupper på marken. För president Obama var de en betydande politisk tillgång eftersom krigen i Afghanistan och Irak blev allt mer impopulära bland väljarna. Värt att notera är att dessa tidiga system var tämligen stora och dyra samt att de avfyrade missiler för att sedan återvända till sina baser. Detta kom att förändras genom krigen i Syrien och senare Ukraina och Iran.

Under 10-talet utvecklades drönarteknologin snabbt: drönarna blev mindre och snart så billiga att de kunde köpas på den civila marknaden. Designen förändrades också: de var inte längre små flygplan, utan närmast miniatyrhelikoptrar bestående av en kropp och fyra rotorblad. Detta ökade manöverförmågan radikalt och dessutom kunde de – i likhet med helikoptrar – stå stilla i luften, vilket gav upphov till en rad nya innovationer. I Syriens sönderskjutna städer blev drönare oumbärliga för markförbanden. En liten drönare kunde enkelt skickas upp för att spana efter gömda fiender, till exempel flyga in i byggnader och leta efter motståndare. Det dröjde inte länge innan någon satte en enkel sprängladdning på en drönare och så var en svävande, fjärrstyrd precisionsbomb född.

Det är svårt att överdriva hur revolutionerande dessa två funktioner – lättanvänd flygövervakning på låg höjd samt precisionsbekämpning av fiender i skydd med omedelbar verkan – är för markstrid. Tidigare har man varit hänvisad till flygspaning med helikopter eller flyg och fjärrbekämpning med artilleri, helikopter eller flyg. Nackdelarna med det senare är många: det är dyrt, tar tid, upptäcks av fienden och har låg precision.

I Ukraina har drönarna blommat ut som vapensystem vilket märks i alla områden av kriget. Små och medelstora drönare används med lätthet i markstrider vilket har inneburit stora problem för såväl infanteriförband till fots som för de tidigare dominanterna stridsvagnar och helikoptrar. Längs fronten i Donbas har båda sidor skapat integrerade system av övervakande och attackerande drönare i så kallande ”kill webs” som gör det oerhört svårt att rycka fram och även att koncentrera trupper. Som en ukrainsk officer uttryckte det: ”Dagens slagfält ser nu ut som i filmen Terminator 2: överallt finns maskiner som vill döda dig.” Drönarna är dessutom utrustade med kameror som spelar in allt fram till ögonblicket då den förstörs. Det gör att man samlar in stora mängder data om fienden och därmed kunskap om vad som fungerar i strid.

Givetvis saknas inte motmedel mot de nya stridsmedlen, men den tekniska utvecklingen går så snabbt att dessa snart blir obsoleta. Små drönare är så manöverdugliga och snabba att de är svåra att skjuta ned. I somras kunde man se videor med ryska soldater som försökte träffa ukrainska drönare som attackerade Moskva. I panik sprang de runt och avfyrade axelburna luftvärnsraketer (MANPAD) från motorvägsbroar över tättbebyggda områden. Få drönare sköts ned och i stället träffade en av raketeterna en rysk oljecistern. Eftersom drönare ofta används i stora svärmar – ibland uppemot tusen stycken – blir försvararens uppgift ungefär som att slåss mot en bisvärm.

Större drönare är lättare att skjuta ned från marken eller luften. Problemet är att drönare är billiga och möjliga att massproducera, medan luftvärnssystem och flygplan är dyra och fåtaliga. Alltså kan en aktör med drönare höja kostnaden för fiendens försvar till oacceptabla nivåer. Denna dynamik syns tydligt i USA:s och Israels krig mot Iran. Priset för en iransk drönare av typen Shahed är kanske 300 000 till 400 000 kronor. En enda amerikansk luftvärnsrobot av typen Patriot kostar däremot omkring 100 gånger så mycket, cirka 40 miljoner kronor. Det är lätt att se att kostnaden för ett gammaldags försvar mot oräkneliga drönare kan knäcka snart sagt vilken statsbudget som helst.

Ett annat motmedel är att elektroniskt kapa signalen mellan drönaren och piloten. Det kan dock kontras på flera sätt: bättre kryptering eller att styra drönaren med hjälp av en kilometerlång fiberoptikkabel. Ytterligare ett sätt är att styra drönaren över internet vilket idag kan göras via satellitnätverket Starlink. Ett annat sätt är att programmera en drönare med kartsystem och AI som gör att den antingen själv hittar fram till ett bestämt mål eller själv identifierar lämpliga mål. Helt autonoma drönare sågs länge som djupt oetiskt men om krigets krav är tillräckligt hårda kan även detta tabu brytas.

Drönarna har samtidigt öppnat nya möjligheter inom specialoperationer. Alla som sett en actionfilm vet att svårigheten med räder är att få hem soldaterna helskinnade. Men en självmordsdrönare lastad med sprängmedel löser det problemet. Och till skillnad från bombräder med flyg eller helikoptrar behöver man inte heller flyga hela vägen tillbaka efter attacken.

I juni 2025 genomförde Ukrainas specialförband Operátsija Pavutýna ”Operation spindelnät” mot flygbaser djupt inne i Ryssland. Drönare fördes in i landet med lastbil och när tiden var inne flög de ut från sina gömställen. Resultatet blev häpnadsväckande: ett 20-tal ryska flygplan förstördes, varav hälften var tunga bombplan som kan bestyckas med kärnvapen – en viktig och i det närmaste oersättlig resurs för Ryssland. Drönarna flögs med hjälp av ”död räkning” där positionen beräknas genom fart och riktning, vilket innebar att de inte kunde störas ut. Dessutom användes AI-system för att känna igen målen.

Ukraina har därefter gått på drönaroffensiv mot mål inne i Ryssland. Man har bombat lagerbyggnader, infrastruktur – bland annat broarna till Krim – och oljeraffinaderier. Därmed har drönarna uppnått en strategisk effekt i kriget för Ukraina. Man har skadat Rysslands oljeexport och därmed landets ekonomi och dess krigföringsförmåga. Dessutom har det uppstått bensinbrist i Ryssland med ibland timslånga köer till bensinstationer som följd. Ukraina har också börjat lamslå delar av ekonomin, transportsystemet och jordbruket. I förlängningen kan det leda till brist på mat och andra resurser. Dessa långdistansattacker hade varit mycket svåra att genomföra med konventionella flygstridskrafter. Ryssland har mycket luftvärn och Ukraina skulle förlora både flygplan och piloter som kostar mycket pengar, tid och resurser att ersätta.

Även till havs har de autonoma systemen fått stor effekt, inte bara i enskilda strider utan även för hur kriget förs. När kriget inleddes 2022 hade Ukraina praktiskt taget ingen flotta medan Ryssland hade sin beryktade och tämligen kompetenta Svartahavsflotta. Det ledde till att Ryssland snabbt kunde inleda en blockad som slog hårt mot Ukrainas ekonomi. Sakta men säkert började dock ukrainarna använda drönare till havs. Flygande såväl som sjögående system kunde slå ut både ryska fartyg och angripa broar. Nu är Svartahavsflottan förminskad och tillbakaträngd. Marina drönare, alltså fjärrstyrda små och låga båtar som bestyckas med sprängladdningar, är ytterst svåra att upptäcka och försvara sig mot. Detta är något som alla länder med lång kust bör nogsamt begrunda.

Man kan likna drönarna vid ett gerillavapen som nu används konventionellt i massiv skala och – likt en gerilla – utmanar konventionella försvarsmakter. Drönarkriget är som en gerillataktik upphöjd till strategisk princip: fienden finns överallt, är smidig och lättrörlig. Hans vapen och utrustning är billiga och används med stor precision. Drönarna slår mot stora, dyra och känsliga militära och civila system, och gör att en stor och stark fiende långsamt förblöder. Deras ständiga närvaro blir också demoraliserande för både militärer och civila.

Drönarkriget har potentiellt förfärliga konsekvenser för Europas länder, inklusive Sverige. Vi saknar i dag väsentligen träning och kompetens att strida mot en drönarbeväpnad motståndare. I maj 2025 genomfördes en stor Natoövning i Estland under namnet ”Operation Hedgehog”. Där deltog även några ukrainska drönarförband som kunde pröva västländernas beredskap. Resultaten förskräckte. Ukrainarna kunde enkelt ”slå ut” förband från flera länder eftersom dessa inte hade förberett sig på eller övat mot drönare. Man samlades i stora grupper och uppträdde utan tillräcklig maskering eller skydd. Detta får givetvis aldrig upprepas i skarpt läge.

Slutsatsen för Sveriges del är att drönare måste föras in i Försvarsmakten på bred front. Vi måste också skapa ett robust drönarskydd av civila strukturer. Men vi måste även inse att krig i drönarnas tidevarv tveklöst kommer innebära förluster – av militärer, infrastruktur och av civila. Drönarna har redan revolutionerat krigföringen och de fortsätter att utvecklas blixtsnabbt, understött av AI. Om Sverige ska kunna freda sig i framtiden måste vi inte bara hänga med i utvecklingen, vi måste ligga i framkant.

Peter Haldén är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.  

***

Läs även: Så förändrar drönare kriget i Ukraina

Läs även: Elisabeth Braw: Du är en del av drönarmuren