Richard Jomshof vill dra ut i korståg mot islam

Richard Jomshof kommer med andan i halsen till mötet med Fokus, direkt från en annan intervju. Snart ska han vidare till riksdagen, ett par kvarter bort, för att rösta om Tidöregeringens straffrättsreformer. Men annars är det varken voteringar eller valrörelsen som upptar Jomshof mest just nu. Det är islam. Första upplagan av hans bok Kafir, som släpps i dagarna, sålde slut redan före releasen. Jomshof själv ser rusningen som ett tecken på att islam engagerar och han säger sig möta intresse långt utanför SD:s led.

– Jag tror att det hänger ihop Palestinademonstrationerna och haverierna och skandaler kring moskéer och muslimska friskolor. Vi har ett annat klimat i dag än när Jimmie skrev sin debattartikel 2009. Vi fick otroligt mycket skit då. Det är en annan värld nu.

Jomshof syftar på en artikel i Aftonbladet där Jimmie Åkesson beskrev muslimerna som Sveriges största utländska hot sedan andra världskriget och varnade för en tilltagande islamisering. Där finns också kärnan i Jomshofs bok. Kafir, som är det arabiska ordet för otrogen, är en drygt 350 sidor lång genomgång av islam från Muhammeds födelse i Mecka på 500-talet fram till vår egen tid. Författarens intresse för islam går över 30 år tillbaka i tiden. På 90-talet utbildade han sig till lärare, med historia och geografi som huvudämnen, och beskriver sig som historienörd sedan ungdomen.

– Då började jag fundera mer på vad religionerna egentligen säger. Inte bara på slagen och krigen, utan på tankarna och idéerna bakom.

När han blev aktiv sverigedemokrat 1999 fanns frågan redan i bakhuvudet, men terrorattackerna den 11 september 2001 och striden kring de danska Muhammedkarikatyrerna 2005 gjorde islam till ett betydligt starkare politiskt intresse hos honom. Några försonande drag hos profeten Muhammed eller den religion han grundade är svåra att hitta i boken. Tvärtom är dess bärande tanke att mycket av det Jomshof ser som problemen runt islam i dag går att spåra tillbaka till religionens grundare. Han beskriver Muhammed som en militär och politisk makthavare som förde krig, lät avrätta motståndare, ägnade sig åt plundring, ingick äktenskap med ett barn och bedrev slavhandel – och vars liv inom stora delar av den muslimska traditionen sedan kom att betraktas som ett föredöme. Jomshofs tolkning är att jihad – heligt krig – inte var någon historisk parentes utan är en integrerad del av den klassiska islamiska världsbilden, där islams område ska utvidgas på den icke-muslimska världens bekostnad.

Men en världsreligion som har överlevt i närmare 1 400 år måste väl ändå innehålla någonting som människor har uppfattat som gott eller sympatiskt?

– Det finns säkert försonande drag, men det är en vågskål och det negativa väger över. Muhammed hade säkert både bra och dåliga sidor. Problemet uppstår när hans liv och handlingar används av religionen som ett perfekt och felfritt föredöme. Då blir också sådant som krig, dödande och slaveri en del av förebilden. Och när man sedan betraktar Koranen som Guds ofelbara ord blir utrymmet för omtolkning väldigt litet.

I boken jämförs ofta Muhammed med Jesus och islam med kristendomen. Det kan tyckas paradoxalt då Jomshof själv är ateist, men hans syn på kristendomen har förändrats med åren.

– Hade du frågat mig när jag var 18, 19, 20 hade du fått ett helt annat svar. Jag är fortfarande icke-troende, men jag inser naturligtvis värdet av kristendomen och den roll den har spelat för vårt samhälle och vår kultur. Det går inte att komma ifrån.

Han tycker att den avgörande skillnaden mellan religionerna syns hos deras grundgestalter. Jesus avstod från världslig makt och predikade kärlek till alla – även fienden. Men kristendomens historia är knappast heller alltid fredlig. Korstågen, inkvisitionen och religionskrigen ligger nära till hands som invändningar. Själv menar han dock att jämförelsen haltar.

– Det första korståget var definitivt ett försvarskrig. Det var ett svar på 400 års aggression. Islam hade trängt in i kristenhetens urhem, säger han.

– Sedan är det klart att det begicks massor av övergrepp i kristendomens namn också. Skillnaden är att den kristne inte hittar stöd för sådant våld hos Jesus. Inom islam finns det däremot stöd hos Muhammed och i de religiösa källorna – samtidigt som Muhammed betraktas som felfritt föredöme.

Jomshof går så långt att han instämmer i den amerikanske islamkritikern Robert Spencers uppmaning till väst att gå ut i ”ett nytt korståg” mot islam. Dock inte av Rikard Lejonhjärtas slag, utan ett ideologiskt försvar mot en religion som han menar fortfarande befinner sig i konflikt med västerländsk demokrati.

– Det är lite skämtsamt formulerat. Men det jag menar är att vi måste börja stå upp för våra värderingar och säga att de faktiskt är värda att försvara. Demokratierna pressas tillbaka i världen. Trots alla våra brister är våra demokratier något av det finaste mänskligheten har skapat, säger författaren.

– Vi är bättre! Då menar jag inte genetiskt. Men vår kultur är bättre. Vår demokrati är, trots sina brister, bättre än alternativen.

Richard Jomshof är medveten om att kritik av islam inte alltid är riskfritt. Vi kommer in på den franske läraren Samuel Paty, som mördades efter att ha visat Muhammedkarikatyrer, och på författaren Salman Rushdie.

Är du orolig för din egen säkerhet?

– Nej, men jag kanske borde vara det. Man vet ju aldrig. Men samtidigt lever vi fortfarande i en demokrati. Jag tycker vad jag tycker och det måste jag kunna säga.

Poängen med Kafir är att peka på en rak linje han ser från islams historia fram till dagens Europa, där han kopplar den stora invandringen från muslimska länder till en accelererande islamisering. Ett helt kapitel i boken ägnas den islamistiska terrorismen – al-Qaida, IS och attentaten i Paris, Bryssel, Stockholm och nyligen Berlin – ändå är det inte de enskilda terrordåden som oroar honom mest, utan hoten mot demokratin och den västerländska civilisationen.

– Det är klart att terror är fruktansvärt. Men terrordåden är bara de mest extrema symptomen. Islamiseringen pågår under ytan, där man använder våra pengar för att långsamt bryta ner demokratin. Det är mycket värre.

Jomshof är inte oväntat starkt kritisk till den mångkulturella politiken och den stora invandringen från muslimska länder som Sverige haft. Men framför allt vänder han sig mot dem han menar har gjort en islamisering möjlig: liberaler, medier – och vänstern. Och förklaringen är inte bara naivitet, utan han ser en ohelig allians. Den sekulära vänstern och politisk islam borde, med sina diametralt olika uppfattningar om exempelvis religion, jämställdhet och sexualitet, vara naturliga fiender. Ändå finner de varandra gång på gång.

– Jag är helt övertygad om att många på vänstersidan tror att de kan liera sig med de här grupperna och kontrollera dem. Det ska de nog inte vara så säkra på.

Särskilt hård är han mot Socialdemokraterna. När delar av den gamla arbetarklassen började lämna partiet såg S, enligt Jomshof, möjligheten att vinna väljare i växande muslimska invandrargrupper.

– De tror att de kan behålla makten genom att säkerställa stödet i den här gruppen i stället. De ingår någon sorts pakt med djävulen, om man får säga så, säger Jomshof.

– Om man gör upp med islamister, ger dem inflytande på valsedlar och lovar att driva deras frågor mot att de röstar på en – vad ska man annars kalla det? En uppgörelse, ett avtal?

När intervjun görs har det bara gått någon vecka sedan Jomshof utlöste ett politiskt bråk genom att kalla Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg, och därefter Magdalena Andersson, för quislingar.

Varför gjorde du det? Var det ett sätt att provocera och få uppmärksamhet?

– Både och. När jag blev engagerad i Sverigedemokraterna fick jag tidigt uppleva ett hat och ett motstånd som jag aldrig hade mött tidigare. Vi har kallats rasister, nazister, fascister och ett hot mot demokratin. När jag var partisekreterare brukade jag tänka when they go low, we go high. Ignorera det. Titta åt ett annat håll. Men någonstans på vägen förändrades jag. Det tar ju aldrig slut.

Efter en kort paus lägger han till:

– Man menar alltså att vi bara ska hålla tyst. Att vi ska hålla käften och bara ta de här smällarna. Och jag gör inte det.

Men att beskriva socialdemokrater som landsförrädare är inte bara ett svar på åratal av politiska förolämpningar. Han återvänder till S relationer till islamistiska miljöer:

– Om man har lierat sig med islamister, ger dem inflytande och plats på listor mot att de röstar på en, då gör man ett avtal med djävulen, mer eller mindre. Och skulle man hårdra det: är inte det en sorts landsförräderi? Det är så jag ser på det.

Jomshofs språkbruk har kritiserats av bland andra statsminister Ulf Kristersson, medan Jimmie Åkesson var försiktigare och pratade om ”en storm i ett vattenglas”. Det finns rentav de som misstänker att Jomshof fungerar som en sorts testballong för SD. Att partiledningen låter honom säga något kontroversiellt för att se hur det landar. Jomshof blir märkbart road av tanken, men förnekar att han är partiets speciella provokatör.

– Det handlar nog snarare om att jag tycker så här. Det jag tycker, det säger jag. Och det jag säger, det står jag för. Sedan kan jag efteråt inse att just den gången kanske jag inte skulle ha sagt det. Det har hänt ett par gånger.

Och faktum är att partiledaren ibland tycker att han går för långt. I P1:s utfrågning av Jimmie Åkesson kunde man ana en viss kritik mot Jomshofs vana att väcka kontrovers.

Jag får intryck av att Åkesson tycker att du går för långt emellanåt?

– Det tycker han nog.

Jomshof ser inte helt missnöjd ut när han säger det, men nyanserar sedan sitt svar.

– Men det är hans roll att hålla koll på oss. I sakfrågan tror jag att vi är ganska överens. Jag har otroligt stor respekt för Jimmie. Han är en otroligt intelligent människa. Lite pajas ibland.

Några ministerambitioner har Jomshof däremot inte.

– Nej, verkligen inte. För mig är den ideologiska kampen viktigare än någonting annat.

Samtidigt som partiledningen måste kompromissa och hålla ihop Tidösamarbetet oroar sig Jomshof för motsatsen: att partiet han varit med och format anpassar sig för mycket efter de andra.

Tycker du att Sverigedemokraterna har blivit för mjuka?

– Till viss del kan jag förstå den kritiken. Vi måste förstå att vi är en del av ett större samarbete och tänka på vad det innebär om vi ska få så mycket politisk utdelning som möjligt. Men ibland tycker jag att vi går lite väl långt.

För långt åt vilket håll?

– Vi är ett parti i förändring. Vi växer och får nya väljargrupper. Det måste vi hantera. Men vi ska inte förlora vår själ. Jag tror att det är bra om vi ibland är lite spetsiga. Den borgerliga sidan måste också sluta vara så ängslig.

***

Läs även: Veckans bråk: Vem får säga q-ordet?

Läs även: Sven Holmberg: Medelklassen har stulit Sverigedemokraternas dröm