”Dags att göra upp med värdegrundsvansinnet”
Företag, myndigheter och organisationer lägger enorma resurser på så kallat värdegrundsarbete. Det är kostsamt, kontraproduktivt och måste upphöra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribenternas.
Under flera decennier har ”värdegrunden” blivit den svenska offentlighetens heligaste ko. Alla ska ha en – kommuner, myndigheter, företag. Alla ska visa upp den – i policies, på hemsidor, i Powerpointpresentationer, över entréndörren. Organisationer lyfter fram den som något unikt, enande och styrande. Sådant som alla tycker låter bra – men som saknar distinkthet, förpliktelse och verklig betydelse. Värdegrunden består i allmänhet av ett urval ”hurra-ord” som inkluderande, hållbar, diversifierad, transparent, tolerant, demokratisk, kvalitativ, kreativ, kundorienterad, agil, nytänkande, framtidsfokuserad – allt för medborgarnas, kundernas eller elevernas bästa. Men vad leder dessa stolta proklamationer till? Vad förändras i praktiken? Svaret är: ytterst lite. I många fall gör de högstämda orden faktiskt mer skada än nytta – om de överhuvudtaget har någon effekt, annat än att sluka tid och pengar från annat.
I nyligen publicerad forskning (Alvesson, Blom & Jansson: Värdet av värdegrunden, Fri Tanke) studerades värdegrundsarbetet i olika organisationer. Resultaten är entydiga: arbetet är ofta ytligt, förvirrat och i praktiken verkningslöst. Några tycker att formuleringarna låter bra. Andra att det är nyttigt med påminnelser om goda ideal. Men få kommer ihåg orden, och de saknar i regel egentlig innebörd. Inget tyder på att värdegrunden gör någon skillnad i organisationens arbete/produktion. Risken är i stället att ledningar och HR-avdelningar fastnar i floskler, önsketänkande och självbespegling, snarare än att lösa verkliga problem. Värdegrunden blir ett slags moralisk teater – en uppvisning i godhet i stället för ett verktyg för att förbättra verksamheten. Samsyn över de fina värderingar som värdegrunden uttrycker blir ett självändamål.
Särskilt myndigheter, kommuner och andra offentliga organisationer lägger stora resurser på värdegrundsprojekt som främst sysselsätter konsulter, HR-avdelningar och kommunikatörer. Samtidigt skapas en klyfta mellan den svulstiga visionen och verkligheten. Tjänstemän förväntas känna ”ägarskap” för värdeord de aldrig varit med och formulerat, och som de sällan uppfattar som specifika för just deras arbetsplats eller uppgift. Ledningar prackar på personalen ”våra värderingar”, kritiker tystas i konsensuskulturens och den goda stämningens namn. Vem vill framstå som motvalls? Vem tycker inte att organisationen ska vara hållbar och inkluderande? Den som ifrågasätter värdegrundsarbetet misstänkliggörs som illojal, negativ eller besvärlig.
Det är inte värderingarna i sig som är problemet. Det kan vara värdefullt att fundera över dessa – men då självkritiskt och reflekterande. Problemet är värdegrundsindustrin som gör vagt definierade uttryck om kvalitet, etik eller mångfald till ouppnåeliga och luddiga moraliska ideal. All kritik blir suspekt. Men hur ska vi kunna tala om yttrandefrihet, professionalism eller faktisk verksamhetsförbättring om värdegrunder, välmåendeövningar och önsketänkande står i vägen? Om självbilden som den goda organisationen odlas i stället för att man har fokus på vad som faktiskt åstadkoms?
Forskningen visar också att värdegrundsarbetet ofta blir en övning i hyckleri: man säger ett, gör något annat – och kallar det för ”styrning”. En kommun som skyltar med ”mod och kreativitet” har sällan fog för det. Ett företag som betonar gemensamma värderingar får erkänna att variationen i praktiken är stor. Resultatet av värdegrundsidealen blir ofta försiktighet, dubbelmoral – och cynism. När värdegrunden krockar med verkligheten - som inom akademin där moraliserande regelverk får gå före meningsfull forskning, där jämställdhet ibland prioriteras framför kompetens och där formulärifyllande går före kunskapskrav – väljer man ofta att släta över snarare än diskutera konflikterna. Att värdegrundsarbetet har blivit ett självändamål märks inte minst i hur sällan det ifrågasätts. Organisationer formulerar sina värdeord i workshops utan att ställa de grundläggande frågorna: Hjälper detta någon i deras arbete? Hur gör detta vår verksamhet bättre? Skapar det tillit – eller mest cynism?
Skattepengar ska inte gå till fluff
Det räcker nu. Det är dags att Sverige gör upp med värdegrundsvansinnet. Vi behöver fungerande verksamheter, professionell integritet och en offentlig kultur som tål verklighetens komplexitet. Inte fler slogans på guldkantade affischer. För det första bör alla offentliga organisationer – myndigheter, regioner, kommuner – som lägger tid och resurser på värdegrundsarbete, visionssnack och allsköns grumliga handlingsplaner genomgå självrannsakan för att utvärdera nyttan. Hur mycket tid och pengar har lagts ner? Har det förbättrat verksamheten, arbetsmiljön eller tilliten – eller blivit ett självförstärkande system med en tystnadskultur där ingen vågar säga att kejsaren är naken?
För det andra bör regeringen ta initiativet genom att slopa kravet på särskilda värdegrundsdokument i myndighetsstyrningen. Vi har redan lagar, grundlagsskyddade rättigheter, arbetsrätt och offentlig etik. Det räcker bra. Myndigheter ska styras med tydliga uppdrag och utvärderas efter sina resultat – inte av fluffiga värdeord som lika gärna kan vara skrivna av en reklambyrå eller en AI-driven floskeltombola.
För det tredje bör symboliskt värdegrundsarbete ersättas av konkret, professionellt kvalitetsarbete. I stället för att personalen ska ”äga” tre, fyra abstrakta ord i ett färgglatt dokument bör resurser läggas på granskning av arbetssätt, faktiska resultat och saklig problemlösning. Vardagen måste tas på allvar. Dygd signaleras bäst genom praktik – inte genom innehållslöst snack.
Ett särskilt uppvaknande krävs i universitet och högskolor. Den akademiska friheten hotas när lärosäten tvingas formulera värdegrunder som överordnas vetenskaplig frihet. Forskningens uppgift är inte att bekräfta moraliska ideal – utan att söka sanningen. Därför måste politiskt färgade lojalitetsförklaringar hållas borta från akademisk styrning.
Slutligen bör offentlig sektor göra sig kvitt sitt beroende av värdegrundskonsulter och kommunikationscoacher. Skattepengar ska inte gå till fluff. Inga nya projekt bör startas utan en oberoende effektutvärdering. Den industrin måste avvänjas och resurserna styras dit de verkligen behövs.
Det är inte så att Sverige behöver mindre etik – snarare tvärtom. Men vi behöver en ansvarsetik: att ta ansvar för vad man faktiskt åstadkommer i skola, vård, polis, socialtjänst et cetera. Och i näringslivet. Vi behöver mindre sentimental symbolpolitik och mer som faktiskt fungerar. Det är dags att lägga ner värdegrundsteatern och återgå till professionalism och sunt förnuft.
Fotnot: Mats Alvesson är professor och organisationsforskare vid bland annat University of Bath. Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, fri skribent och visiting scholar vid Georgetown University.
***
Läs även: "Krisen i skolan hotar välfärden"
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribenternas.
Under flera decennier har ”värdegrunden” blivit den svenska offentlighetens heligaste ko. Alla ska ha en – kommuner, myndigheter, företag. Alla ska visa upp den – i policies, på hemsidor, i Powerpointpresentationer, över entréndörren. Organisationer lyfter fram den som något unikt, enande och styrande. Sådant som alla tycker låter bra – men som saknar distinkthet, förpliktelse och verklig betydelse. Värdegrunden består i allmänhet av ett urval ”hurra-ord” som inkluderande, hållbar, diversifierad, transparent, tolerant, demokratisk, kvalitativ, kreativ, kundorienterad, agil, nytänkande, framtidsfokuserad – allt för medborgarnas, kundernas eller elevernas bästa. Men vad leder dessa stolta proklamationer till? Vad förändras i praktiken? Svaret är: ytterst lite. I många fall gör de högstämda orden faktiskt mer skada än nytta – om de överhuvudtaget har någon effekt, annat än att sluka tid och pengar från annat.
I nyligen publicerad forskning (Alvesson, Blom & Jansson: Värdet av värdegrunden, Fri Tanke) studerades värdegrundsarbetet i olika organisationer. Resultaten är entydiga: arbetet är ofta ytligt, förvirrat och i praktiken verkningslöst. Några tycker att formuleringarna låter bra. Andra att det är nyttigt med påminnelser om goda ideal. Men få kommer ihåg orden, och de saknar i regel egentlig innebörd. Inget tyder på att värdegrunden gör någon skillnad i organisationens arbete/produktion. Risken är i stället att ledningar och HR-avdelningar fastnar i floskler, önsketänkande och självbespegling, snarare än att lösa verkliga problem. Värdegrunden blir ett slags moralisk teater – en uppvisning i godhet i stället för ett verktyg för att förbättra verksamheten. Samsyn över de fina värderingar som värdegrunden uttrycker blir ett självändamål.
Särskilt myndigheter, kommuner och andra offentliga organisationer lägger stora resurser på värdegrundsprojekt som främst sysselsätter konsulter, HR-avdelningar och kommunikatörer. Samtidigt skapas en klyfta mellan den svulstiga visionen och verkligheten. Tjänstemän förväntas känna ”ägarskap” för värdeord de aldrig varit med och formulerat, och som de sällan uppfattar som specifika för just deras arbetsplats eller uppgift. Ledningar prackar på personalen ”våra värderingar”, kritiker tystas i konsensuskulturens och den goda stämningens namn. Vem vill framstå som motvalls? Vem tycker inte att organisationen ska vara hållbar och inkluderande? Den som ifrågasätter värdegrundsarbetet misstänkliggörs som illojal, negativ eller besvärlig.
Det är inte värderingarna i sig som är problemet. Det kan vara värdefullt att fundera över dessa – men då självkritiskt och reflekterande. Problemet är värdegrundsindustrin som gör vagt definierade uttryck om kvalitet, etik eller mångfald till ouppnåeliga och luddiga moraliska ideal. All kritik blir suspekt. Men hur ska vi kunna tala om yttrandefrihet, professionalism eller faktisk verksamhetsförbättring om värdegrunder, välmåendeövningar och önsketänkande står i vägen? Om självbilden som den goda organisationen odlas i stället för att man har fokus på vad som faktiskt åstadkoms?
Forskningen visar också att värdegrundsarbetet ofta blir en övning i hyckleri: man säger ett, gör något annat – och kallar det för ”styrning”. En kommun som skyltar med ”mod och kreativitet” har sällan fog för det. Ett företag som betonar gemensamma värderingar får erkänna att variationen i praktiken är stor. Resultatet av värdegrundsidealen blir ofta försiktighet, dubbelmoral – och cynism. När värdegrunden krockar med verkligheten – som inom akademin där moraliserande regelverk får gå före meningsfull forskning, där jämställdhet ibland prioriteras framför kompetens och där formulärifyllande går före kunskapskrav – väljer man ofta att släta över snarare än diskutera konflikterna. Att värdegrundsarbetet har blivit ett självändamål märks inte minst i hur sällan det ifrågasätts. Organisationer formulerar sina värdeord i workshops utan att ställa de grundläggande frågorna: Hjälper detta någon i deras arbete? Hur gör detta vår verksamhet bättre? Skapar det tillit – eller mest cynism?
Skattepengar ska inte gå till fluff
Det räcker nu. Det är dags att Sverige gör upp med värdegrundsvansinnet. Vi behöver fungerande verksamheter, professionell integritet och en offentlig kultur som tål verklighetens komplexitet. Inte fler slogans på guldkantade affischer. För det första bör alla offentliga organisationer – myndigheter, regioner, kommuner – som lägger tid och resurser på värdegrundsarbete, visionssnack och allsköns grumliga handlingsplaner genomgå självrannsakan för att utvärdera nyttan. Hur mycket tid och pengar har lagts ner? Har det förbättrat verksamheten, arbetsmiljön eller tilliten – eller blivit ett självförstärkande system med en tystnadskultur där ingen vågar säga att kejsaren är naken?
För det andra bör regeringen ta initiativet genom att slopa kravet på särskilda värdegrundsdokument i myndighetsstyrningen. Vi har redan lagar, grundlagsskyddade rättigheter, arbetsrätt och offentlig etik. Det räcker bra. Myndigheter ska styras med tydliga uppdrag och utvärderas efter sina resultat – inte av fluffiga värdeord som lika gärna kan vara skrivna av en reklambyrå eller en AI-driven floskeltombola.
För det tredje bör symboliskt värdegrundsarbete ersättas av konkret, professionellt kvalitetsarbete. I stället för att personalen ska ”äga” tre, fyra abstrakta ord i ett färgglatt dokument bör resurser läggas på granskning av arbetssätt, faktiska resultat och saklig problemlösning. Vardagen måste tas på allvar. Dygd signaleras bäst genom praktik – inte genom innehållslöst snack.
Ett särskilt uppvaknande krävs i universitet och högskolor. Den akademiska friheten hotas när lärosäten tvingas formulera värdegrunder som överordnas vetenskaplig frihet. Forskningens uppgift är inte att bekräfta moraliska ideal – utan att söka sanningen. Därför måste politiskt färgade lojalitetsförklaringar hållas borta från akademisk styrning.
Slutligen bör offentlig sektor göra sig kvitt sitt beroende av värdegrundskonsulter och kommunikationscoacher. Skattepengar ska inte gå till fluff. Inga nya projekt bör startas utan en oberoende effektutvärdering. Den industrin måste avvänjas och resurserna styras dit de verkligen behövs.
Det är inte så att Sverige behöver mindre etik – snarare tvärtom. Men vi behöver en ansvarsetik: att ta ansvar för vad man faktiskt åstadkommer i skola, vård, polis, socialtjänst et cetera. Och i näringslivet. Vi behöver mindre sentimental symbolpolitik och mer som faktiskt fungerar. Det är dags att lägga ner värdegrundsteatern och återgå till professionalism och sunt förnuft.
Fotnot: Mats Alvesson är professor och organisationsforskare vid bland annat University of Bath. Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, fri skribent och visiting scholar vid Georgetown University.
***
Läs även: ”Krisen i skolan hotar välfärden”
