Jan Weiner: ”Orimligt med högre klimatmål än EU kräver”

För en tid sedan presenterade Centerpartiet krav i fyra punkter till de pågående klimatförhandlingarna inom ramen för Miljömålsberedningen (MMB). Syftet med beredningen är att nå bred politisk samsyn kring klimatpolitiken med mera. Centern kräver bland annat att Sverige ska ha ”högre ambitioner än EU:s miniminivåer” och ”skärpa sina egna mål till både 2030 och 2040”. Man vill också att Sverige ska driva på för att EU ska öka ambitionerna i kompletterande mål för 2040. Tanken med denna artikel är att, baserat på tillgänglig statistik, sätta Sveriges situation och politik på klimat­området i ett globalt och europeiskt perspektiv.

Figur 1 visar utvecklingen av utsläpp av växthusgaser i EU och resten av världen med start 1990, som utgör basår i EU:s och Sveriges klimatmål. Då utgjorde EU:s utsläpp 15 procent av de totala globala utsläppen och år 2024 utgjorde de 6 procent. Motsvarande siffror för Sverige är lite drygt 2 promille respektive 1 promille. EU:s utsläpp minskar kontinuerligt, vilket framgår av den blå kurvan. Däremot fortsätter utsläppen i omvärlden att öka i mer eller mindre konstant takt. Hacket i kurvan är relaterat till covid.

EU har beslutat att unionens nettoutsläpp av växthusgaser 2030 ska ha minskat med minst 55 procent jämfört med 1990 samt att unionen ska uppnå netto noll utsläpp senast 2050. Med nettoutsläpp menas utsläpp minus upptag samt inlagring av koldioxid i brukad skog och mark. Dessutom förbereds en lagstiftning innebärande att nettoutsläppen 2040 ska ha minskat med 90 procent jämfört med 1990. För att uppnå EU:s mål har medlemsländerna fått individuella krav på utsläppsminskningar fram till 2030. Sverige tillhör de länder som fått de största minskningskraven. Detta trots att vi redan har de lägsta utsläppen per person bland EU-länderna. I tillägg till de lagstiftade krav som EU ställer på Sverige så har vi även egen lagstiftning, vilken bland annat säger att Sverige ska uppnå netto noll utsläpp senast 2045.

I figur 2 visas utvecklingen av nettoutsläpp av växthusgaser inom EU, baserat på data från Eurostat som sammanställer och redovisar statistik för EU och dess medlemsstater. Den inlagda trendlinjen visar en genomsnittlig minskning med 41 miljoner ton per år under perioden 1990 till 2023. För att nå målet för 2030 krävs att den genomsnittliga minskningen av utsläppen mellan 2023 och 2030 hamnar på 117 miljoner ton per år. Att den historiska minskningstakten är långt ifrån tillräcklig för att nå målen framgår också av trendlinjens förlängning i relation till de markerade EU-målen i figuren (röda fyrkanter). Här bör man också notera att i en omställningsprocess som den aktuella är det nog mer sällan så att man börjar med de svåraste bitarna, snarare tvärtom. För unionen som helhet kommer det att bli oerhört krävande att nå målen.

Regeringen har kritiserats för att Sverige löper stor risk att missa de klimatmål som EU ålägger oss samt att det skulle kunna medföra dryga miljardbelopp i böter till Bryssel. Detta togs upp med EU:s klimatkommissionär i en intervju som sändes i SVT i juni i år. I intervjun tillfrågades kommissionären upprepade gånger om det inte fanns risk för att vi i Sverige skulle missa våra mål och därmed drabbas av sådana böter. Kommissionären var påtagligt angelägen att tona ner risken för detta, men tillstod att det naturligtvis var möjligt att det kunde bli så. Samma sak gäller givetvis alla medlemsländer.

Det är värt att notera att när EU:s mål ska utvärderas så kommer kommissionen att vara beroende av data från medlemsländernas expertmyndigheter. Som framgår av figur 2 så sker en, i ett historiskt perspektiv, kraftig minskning av de redovisade utsläppen 2023. Den cyniskt lagde undrar kanske om inte det redovisade utfallet för 2023 kan ha något att göra med att medlemsländernas rapportering har börjat anpassas till EU-målen för att därmed undvika risken för böter.

Långt ifrån alla utsläpp kommer att kunna elimineras. För att nå målet om netto noll utsläpp kommer därför upptag och inlagring av koldioxid i brukad skog och mark vara avgörande. Tillväxt i skogen leder till inlagring, medan avverkning minskar inlagrat kol i skogen. När träd fälls och blir exempelvis till pappersmassa så återförs upptagen koldioxiden relativt snabbt till atmosfären. Givet Sveriges förhållandevis stora skogsareal kommer denna att utgöra en betydelsefull bricka för att uppnå EU-målen. Kraven innebär att år 2030 ska inlagringen i svensk skog och mark vara 50 miljoner ton koldioxid. Enligt senaste tillgängliga data från SCB var motsvarade inlagring 31 miljoner ton och sjunkande, se figur 3. Den minskning i inlagringen som ses det senaste decenniet beror på en kombination av minskad tillväxt och ökad avverkning.

I den tidigare nämnda intervjun nämndes just inlagringskravet som det område där Sverige ligger efter i förhållande till EU:s krav. Skogsindustrin är av förklarliga skäl oroad över eventuell lagstiftning som i syfte att nå EU-kraven skulle resultera i minskad avverkning. Det Centerpartiet säger angående skogen i pressmeddelandet som nämndes i inledningen är inte glasklart, men där hörs ett eko av skogsindustrins argumentering. Går man till Centerns särskilda yttrande i ett tidigare betänkande från MMB så blir det dock helt klart: ”EU:s klimatmål bör därför revideras så att ambitionsnivån för fossila utsläppsminskningar ökar medan markanvändningssektorns beting justeras neråt.” Det beting man talar om är inlagringskravet. 

Förutom krav angående inlagring så finns från EU:s sida också krav bland annat inom det område som på EU-språk benämns ESR (ansvarsfördelningsförordningen). För Sveriges del är de mest betydande delarna av ESR-området inrikes transporter och jordbruket. Den ökade ambition som berörs i citatet ovan kommer rimligen att handla om ESR. Det innebär i så fall i allt väsentligt skärpta krav för inrikes transporter då utsläpp från jordbruket huvudsakligen handlar om andra växthusgaser än fossil koldioxid, nämligen metan och kvävedioxid. Tills helt nyligen bedömde regeringen baserat på ett scenario från Naturvårdsverket att Sverige skulle landa på ett mycket måttligt underskott i förhållande till EU:s minskningskrav för utsläpp inom ESR-området. Detta scenario har dock på grund av nya data reviderats till ett betydligt större underskott.

Således vill Centern att minskade EU-krav på inlagring (i markanvändningssektorn) ska kompenseras genom skärpta krav framför allt inom inrikestrafiken. Sedan vill man att både Sveriges och EU:s klimatkrav ska skärpas ytterligare. Dock undantaget skogen måste man anta för där vill C ju sänka kraven. Man kan nog anta att skärpta krav inte heller ska omfatta jordbruket. Här kan det vara på sin plats att notera att EU:s inlagringskrav ligger högre än dagens svenska utsläpp (brutto). Om vi skulle klara att uppfylla detta krav skulle Sverige alltså med stor säkerhet uppnå netto noll utsläpp redan före 2030. Sverige kommer, liksom övriga EU, ha mycket svårt att klara befintliga EU-krav.

Avslutningsvis: EU och Sverige måste givetvis fortsätta vägen mot netto noll utsläpp. Frågan är med vilken hastighet. Det förefaller uppenbart att nu gällande klimatkrav både avseende Sverige och EU som helhet kommer att bli mycket svåra att uppnå. Givet EU:s förhållandevis låga och fortsatt minskande andel av de globala utsläppen finns också anledning att fråga sig hur stor betydelse de accelererande utsläppsminskningar som nuvarande EU-lagstiftning kräver skulle ha i ett globalt perspektiv. I alla händelser är det svårt att se det som rimligt att, liksom Centerpartiet, kräva att Sverige ålägger sig självt extra krav utöver EU:s lagstiftning. Eventuella åtgärder som går utöver det som EU kräver skulle ändå knappast medföra någon märkbar effekt på det globala klimatet. Att dessutom, samtidigt som man vill skärpa de övergripande kraven, också driva på för minskade krav inom ett mycket betydelsefullt område blir märkligt.

Klimatpolitiken kan heller inte frikopplas från omvärlden och politiken i övrigt. Det har här inte funnits utrymme för någon egentlig diskussion om den saken. Fast det förtjänar, exempelvis, ändå nämnas att EU:s behov av teknisk och ekonomisk styrka, och därav avhängig makt, också måste vägas in i en värld där kamp om resurser, maktspråk och brutalitet är på frammarsch. 

Skribenten är civilingenjör i teknisk fysik samt pensionerad statistiker/epidemiolog. 

***

Läs även: Allt du vill veta om växthusgaser

Läs även: Klimatångest i Bryssel