Ring så spelar vi – så russifieras den svenska politiken

Politiker ringer plötsligt upp missnöjda kändisar eller skickar miljardbidrag till elkonsumenter. Håller svensk politik på att bli alldeles rysk?

Pernilla Wahlgren satt i karantän i början av förra veckan, men pandemin biter inte på Instagram. Det var där Wahlgren sent på måndagskvällen lade ut en porträttbild på kulturminister Jeanette Gustafsdotter med kommentaren att det är »otroligt fint med en kulturminister som följer upp vår oro & vädjan inom underhållningsbranschen«.

Någon timme tidigare hade Wahlgren, en röst att räkna med på Instagram, uttryckt sin frustration över hur de återinförda pandemirestriktionerna slår mot privatteatrarna. »Läget är akut, var är du?« frågade artisten kulturministern.

Fem, tio minuter senare fick Pernilla Wahlgren svar. Telefonen ringde. Kulturministern var i andra änden.

– Det här var ett spontant samtal efter att ministern hade sett att Pernilla hade skrivit på Instagram, förklarade kulturministerns pressekreterare Tora Heckscher i Expressen.

I somras var det den tjugonde gången i ordningen som Rysslands president Vladimir Putin höll telefonväkteri. Det påstods ha inkommit två miljoner frågor från ryssarna. En bråkdel av dessa hann Putin med under fyra direktsända timmar.

Det som gav rubriker, åtminstone utanför Ryssland, var uppmaningen till alla att vaccinera sig. Men mest handlade telefonväkteriet, som alltid, om problem för enskilda medborgare.

Soptippar som luktar illa, vägar som borde ha färre hål, löner som borde vara högre, priser på mat och el som borde vara lägre.

Oavsett vad frågorna gällde var Putins löfte, som nästan alltid, detsamma: Han ska lösa problemet. Och det är väl belagt att Putin personligen kan ringa byråkrater och politiker för att beordra resultat.

Ryssland har en lång tradition av att lita till en stark man och av att misstro dennes rådgivare.

Tsaren är god, bojarerna dåliga.

»Om Stalin bara fick veta hur vi har det.«

Inte som i Sverige, där vi har utredningar, expertmyndigheter och förbud mot ministerstyre.

Eller?

Det var Moderaterna som började, skulle man kunna säga.

Vid lucia förklarade Moderaternas ekonomiska talesperson, Elisabeth Svantesson, att staten borde slopa skatten på el under januari och februari, för att kompensera konsumenterna för de historiskt höga elpriserna.

Moderater vill alltid sänka skatten och det här rörde sig egentligen om att staten inte skulle tjäna extra på de skyhöga elpriserna. Men det rörde sig också om ett tydligt undantag från principen att staten inte godtyckligt ska detaljstyra samhället från fall till fall: en annan moderat kronjuvel.

En vecka efter Moderaternas utspel bröt elpriserna fyrakronorsvallen per kWh i elområde tre och fyra. Tidvis kostade elen över sex kronor. Elpriserna hade blivit en potentiell politisk bomb.

I onsdags förra veckan, en knapp månad efter Moderaternas utspel, kom regeringens svar. Finansminister Mikael Damberg och energi- och digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar höll presskonferens och lät meddela att drygt sex miljarder kronor avsatts till en »elpriskompensation«. De hushåll som har störst förbrukning ska kunna få 2 000 kronor i ersättning per månad för december, januari och februari.

– Vi behöver göra åtgärder på kort sikt för dem med höga elräkningar, förklarade energiministern, samtidigt som han medgav att åtgärden var en aning udda för svensk tradition.

Men det är trots allt inte bara elpriserna som har varit ekonomiskt och politiskt besvärliga på sistone. Pensionerna är ett annat sådant område.

För två år sedan drev regeringen igenom ett nytt pensionstillägg, som började betalas ut i september förra året. Det blev mest rubriker om att de utbetalade summorna var en besvikelse för många pensionärer, men Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren såg ett annat problem med åtgärden:

– Systemets grundläggande principer har avskaffats utan att politikerna berättar att det är det som sker, sa han till Svenska Dagbladet.

I november förra året, i svallvågorna efter besvikelsen över det första tillägget, kom regeringen och Vänsterpartiet överens om ytterligare ett tillägg: upp till 1 000 kronor mer i månaden till de 700 000 pensionärer som har lägst pension, enligt Vänsterpartiet. Riktigt hur det ska gå till är fortfarande oklart.

– De har skrivit saker jag inte begriper, kommenterade Ole Settergren.

Varken regeringen eller Vänsterpartiet verkade särskilt besvärade av att deras expertmyndighet inte förstod vad som pågick.

»Istället för att förhandla, springer man och uppvaktar politiker i riksdagen och det tror jag verkligen är olyckligt för vår modell.« Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo kritiserar den politiska inblandningen i lönebildningen.

Det är valår i år. Den första utbetalningen av det nya pensionstillägget beräknas komma ett par veckor före valdagen. Men är det bara det som saken handlar om?

I måndagens Ekonomieko riktade Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo stark kritik mot den politiska inblandningen i lönebildningen. Redan 2016 drev den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen igenom lärarlönelyftet. I den moderatledda budget som regeringen nu har att regera på, är 400 miljoner avsatta till högre polislöner. Det har blivit mer regel än undantag för politiker att trycka på för högre löner i vissa nyckelgrupper:

– Man gör ju förstås det här för att det upplevs som positivt av väljarna och det är viktigt med den här typen av jobb, men det riskerar ju att leda till att man i stället för att förhandla, springer och uppvaktar politiker i riksdagen och det tror jag verkligen är olyckligt för vår modell, sa Wennemo.

Och så finns förstås den ofrånkomliga pandemin.

Skulle elpriskompensationen ha före­slagits utan de prejudikat som alla de hårt riktade och tillfälliga pandemistöden utgör? Rubrikerna tar aldrig slut: Tre miljarder till kollektivtrafiken, 18,5 miljarder till kommuner och regioner, ytterligare 6,8 miljarder till kommunerna, och 10 miljarder som täcke på det, 6,4 miljarder till kulturen, 30 miljarder i vårbudgeten, 38 miljarder i coronastöd till företag för korttidsarbete, och så vidare.

Om man har vant sig själv och väljarna vid dusörer av det här slaget, hur lätt är det att sluta?

Ekonomen Klas Eklund tänker gärna i långa termer. Bara på senare år har han i olika sammanhang tagit sig an svensk bostadspolitik, skissat ett nytt skattesystem och lett Omstartskommissionen, som föreslår genomgripande reformer på tio olika samhällsområden. I förra veckan skrev han en artikel på Dagens Nyheters debattsida, där han förespråkade nya riktlinjer för såväl penning- som finanspolitik.

Han håller med om att politiken blivit mindre principstyrd, men det har varit tydligt länge. Apropå elpriskompensationen knyter han an till det han kallar det svenska skattesystemets tre lager:

– Det första är att vi har hög beskattning. Det andra är att den höga beskattningen kräver olika avdrag och undantag, det tredje att avdragen och undantagen till sist blir så många och komplicerade, att det krävs nya ordningar för att kontrollera hur avdragen nyttjas.

Det här, i kombination med »kändis- och klickpolitiken« och den splittrade riksdagen, har satt sin prägel på politiken under längre tid:

– Vi har en lappa- och lagapolitik. Man gör det man kan göra, oavsett hur det slår på längre sikt.

Han drar sig för några paralleller med den ryska traditionen, men över tid sätter ändå den här utvecklingen sitt märke:

– Fragmentisering och kortsiktighet leder till slut till att de stora systemen blir så underminerade, att de slutar fungera väl.

Kommer pandemihanteringen att lämna några bestående spår i svensk politik?

– Det är för tidigt att säga. Men pandemin har bidragit till att man insett att de gamla budgetmålen är förbispelade. Politiken rör sig i långa vågor och vi är på väg tillbaka till en mer keynesiansk politik. Det skulle ha skett även utan pandemin, men kanske har det gått fortare.

Och långsiktigheten?

Eklund konstaterar syrligt att hans arbete de senaste åren med att reda ut bostadspolitiken, skattesystemet och de stora reformbehoven i Sverige, hittills inte har lett till någonting alls.

Nej, Sverige är långt ifrån Ryssland. Men den kortsiktighet och fragmentisering som Klas Eklund talar om, föder trots allt efterfrågan på något slags motvikt. Den verkar inte ta formen av principer och långsiktighet. Snarare får vi uppvisningar av politisk initiativkraft och öronmärkta miljarder. Och sedan några år har direktkontakter med svenska ministrar faktiskt ibland fått en kärvare, mer Putinlik karaktär än den mellan Pernilla Wahlgren och Jeanette Gustafsdotter. Ett par exempel:

I februari 2015, efter en artikel i Dagens Nyheter, kallade dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin till sig Läromedelsproducenterna och Läromedelsförfattarnas förbund för att avkräva dem en förklaring till varför det var så få kvinnor i grundskolans historieböcker. Det var i praktiken ett slags offentlig uppsträckning.

I april 2018 kallade dåvarande bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson och den evige Morgan Johansson till sig Google, Facebook och Tidningsutgivarna för att »kräva att de snabbare tar bort olagligt innehåll från sina plattformar«. När Facebook tackade nej blev de offentligt ansatta av Johansson.

Långt ifrån Ryssland. Men något är på väg att hända.

***

Text:

Toppbild: FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT, PAUL WENNERHOLM/TT, ALEXEI NIKOLSKY, ANDERS WIKLUND/TT