Sverigedemokraterna – ett parti som alla andra

Efter budgetuppgörelsen med M och KD skålade Sverigedemokraterna i bubbel. Men partisekreterare Richard Jomshof vill inte bli för kaxig.

Text:

Bild: Tommy Pedersen/TT

Jimmie Åkesson har slutat bocka för SVT:s reportrar som en konfirmand inför prosten. Han säger fortfarande artigt »Tack så mycket«, men knycker sedan bara nådigt på nacken. Det är en partiledare som växt alldeles enormt i självförtroende.

För det fanns en annan tid:

2006 intervjuade jag Jimmie Åkesson för tidningen Resumé i Almedalen. Han var oerhört misstänksam och försiktig, jag och fotografen fick truga för att få plåta honom på scenen där enbart de etablerade partierna hade tillträde. Kollegorna fnös och tittade snett på oss. Men, som devisen på partiets landsdagar säger, »vi såg det komma«.

Partisekreterare Richard Jomshof har varit med på hela resan från mediernas fula ankunge till svan:

– 2001 hotades jag av Nationalsocialistisk front med att jag skulle hamna på sjukhus om jag kandiderade för Sverigedemokraterna i Karlskrona. När jag polisanmälde skrev Sydöstran om »uppgörelse i högerextrema kretsar«. När vi råkade illa ut ansåg medierna att vi hade oss själva att skylla.

Sverigedemokraterna särbehandlades länge av traditionella medier, vilket ledde till att partiet tidigt tog ledarpositionen på sociala plattformar och har den än i dag. 

– Vi insåg snart att sociala medier var den arena där vi kunde kommunicera med våra medlemmar utan att riskera att bli misstolkade eller illa behandlade, säger Richard Jomshof. Efter riksdagsinträdet 2010 förändrades mediernas attityd något, men det är först de senaste fem, sex åren som det blivit balans i rapporteringen. I dag behandlas vi i stort sett som andra partier.

En central del av Sverigedemokraternas kommunikationsstrategi är att med närmast bibliskt tålamod vända andra kinden till:

»Känner man sig illa behandlad så svarar vi med att behandla dem som vi själva vill bli behandlade« säger partiets kommunikationsplan från valet 2018.

– Det bästa är om vi beter oss som vanliga människor, säger Richard Jomshof, för ingen tjänar på att debatten blir mer polariserad än den redan är.

Men hur är det att möta folk som förr tog avstånd från er, men i dag är översvallande trevliga?

– Jag har inga problem med det, det är ett ganska mänskligt beteende. Och det finns ledamöter i andra partier som redan från början behandlade oss bra.

Är det risk för hybris när ni nu är så accep­terade?

– Nej, vi måste försöka vara ödmjuka. Det är en balansgång, för vi vill samtidigt sända signaler om framgång till våra väljare. Och vi måste göra klart för dem inom M och KD som tror att vi ska lägga oss platt att så inte blir fallet. Därför fick Jimmie på landsdagarna ett mandat att förhandla hårt.

Ni trycker grönt om ni får ministerposter, annars väntar tuffa förhandlingar?

– Ja, det handlar om att förändra »mindset« hos vissa inom M och KD så att de ser oss som en normal spelpjäs och inser att demokratin inte monteras ner av ett samarbete med oss. Vi har medlemmar som tycker att vi inte ska samarbeta med M och KD som ju varit med om att skapa många av dagens problem. Men de måste förstå att vi inte kan vara alltför kaxiga, utan måste bortse från partiernas tidigare misstag och kompromissa.