Sverigedemokraternas historia betyder mest

Ju närmare i tiden, desto större roll spelar ett partis historia. Det finns med andra ord goda skäl att granska SD:s historia närmare.

De politiska partiernas historia förekommer nästan aldrig i svensk debatt eller i partiernas egna informationer. Liberalerna var de som för drygt 100 år sedan införde demokratin i Sverige. Partiledarna Karl Staaf och Nils Edén spelade en huvudroll för att riksdagen blev demokratiskt vald och att också kvinnor fick rösta. Jag tyckte att det var dystert att det parti som grundade demokratin tidigare i år hade opinionssiffror som visade att de skulle åka ur riksdagen.

Också det socialdemokratiska Arbetarpartiet med Hjalmar Branting som partiledare betydde åtskilligt för demokratin i början av förra seklet.

Dock har vad ett parti stått för flera generationer bort inte någon relevans för hur man ska rösta i dag. Moderaterna (då ”Allmänna valmansförbundet”) var motståndare till den allmänna rösträtten. Men det har ju inte med Ulf Kristersson att göra. Samma sak gäller Centerpartiet, som tidigare hette Bondeförbundet. Det hade på 1930-talet några tydligt antisemitiska riksdagsledamöter, men det har ingen relevans för Annie Lööf.

Såväl Centerpartiet som Liberalerna, Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet hade andra namn när de grundades.

Vänsterpartiet startade 1917 som Kommunisterna och bröt sig ur Socialdemokraterna samt stödde Lenin och Sovjetunionen under alla år. Deras länge hyllade partiledare, 1964–75, CH Hermansson gick med i Kommunistpartiet 1940 då partiet stödde Hitler-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, eftersom Sovjet och Nazi-Tyskland hade en gemensam överenskommelse, (”Molotov-Ribbentorp-pakten”). Senare kom Hermansson med i styrelsen för Kommunistpartiet och han hyllade Stalin och stödde Sovjets ockupation av Ungern 1956.

Som partiledare kritiserade han Sovjets övergrepp. Partiet var kommunistiskt, men bytte 1990 namn till Vänsterpartiet. Partiledaren Jonas Sjöstedt, som avgick för två år sedan, gick med i Kommunistisk ungdom och blev aktiv i partiets ledning när de fortfarande hade nära kontakter med Sovjet och Östtyskland. Men nu är Nooshi Dagostar partiledare och hon är den första som inte har någon bakgrund i partiets tidigare kommunism, så nu har de tagit ett steg bort.

När KD bildades 1964 var det efter en stor uppslutning kring protesten mot att ”kristendom” ersattes med ”religionskunskap” i läroplanerna. KD fick åtskilligt stöd från de frisinnade, alltså en del av Folkpartiet. KD kom in i riksdagen först 1991, då man kom över fyra procent. Folkpartiet hade 1970 arbetat för att det skulle var fem procent inte fyra procent som tröskel in i riksdagen och det berodde på att man ville hålla KD utanför. Nu driver inte KD religionsfrågor politiskt.

De två nyaste partierna är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Per Gahrton avgick som vald riksdagsledamot för Folkpartiet (L) och grundade Miljöpartiet 1980. Det var direkt efter folkomröstningen om kärnkraften och de var emot kärnkraft. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 var det efter Tjernobyl-katastrofen, som ökade kärnkraftsmotståndet i Sverige. Miljöpartiets nuvarande ledning var inte med när partiet bildades, så det är ingen slump att partiet inte längre motsätter sig att vi har kärnkraftverk.

När Sverigedemokraterna grundades 1988 var det ett tydligt nynazistiskt parti och bland grundarna fanns flera som varit aktiva nazister under Hitlertiden, bland andra en som frivilligt ställt upp militärt för Hitler. Det var relevant när dagens partiledare gick med i sitt parti. Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna när han var tonåring samtidigt som de fortfarande ledande sverigedemokraterna Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson. SD var då nynazistiskt och de nu ledande var med på åtskilliga heilande möten. De bodde i Skåne och när de var nya medlemmar ordnade Sverigedemokraterna ett möte i Höör där partiets vice ordförande talade under en hakkorsflagga och där man brände böcker om Förintelsen.

Det har nu kommit åtskilliga böcker om SD:s historia. För två år sedan kom Maria Robshamn med boken ”Sverigedemokraterna och nazismen. En faktagenomgång”. Och i år har en rad böcker om detta kommit: Expressen-journalisten David Baas kommit med boken Segra eller dö, Gellert Tamas med Den avgörande striden, Anna-Lena Lodenius med Svart på vitt: Om Sverigedemokraterna, Christer Bergström med Därför är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti : en vetenskaplig genomgång Pontus Mattsson med In klampar Jimmie : Sverigedemokraternas entré i politiken och Amanda Broberg med SD-land.

Böckerna registrerar alla hur nazister och nynazistiska organisationer stod bakom SD. Efter valet kommer också en utredning av idéhistorikern Tony Gustafsson om SD-historiken, beställd av Jimmie Åkesson. Det har funnits åtskilliga rasister och antisemiter i partiet men de har uteslutits när de gått ut offentligt. Sverigedemokraterna står för nationalism och främlingsfientlighet, men har lämnat nazismen.

Jimmie Åkesson blir upprörd när han karaktäriseras som ”brun”, men han tar inte tydligt avstånd från hur partiet var när han gick med. Överhuvudtaget förnekar han tidigare ståndpunkter, bland annat att han slutit upp bakom Ungerns autoritära president Viktor Orbán och att han beklagade att Donald Trump förlorade valet. Det kan förklaras av vad partisekreteraren Richard Jomshof skrev internt 2016: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Sverigedemokraterna är det parti där historien betyder mest. Efter en generation till då inga ledare kommer att ha varit med under den nynazistiska tiden kommer inte partiets historia att spela någon roll.

Internt, inte minst i ungdomsförbunden, informerar de flesta partier om sin historia, vilket blir en del av deras kultur. Men partihistorien spelar ingen roll i valkampanjerna.

***

Text:

Toppbild: Leif R Jansson / TT