Avund, lojalitet och fyra år på Lundsberg

Jag gick fyra år på Lundsberg. Jag älskade skolan.

Inte för att den var perfekt. Utan för att den gav mig något som känns ovanligt i Sverige i dag: riktig gemenskap. Sammanhållning. Lojalitet. Känslan av att vara en del av något större än sig själv.

Och kanske är det just det som provocerar människor mest.

I ett överindividualiserat land där människor knappt känner sina grannar längre sticker stark gemenskap ut. Det människor egentligen längtar efter själva blir i stället något de vill slå sönder hos andra. För om jag aldrig kommer att få vara en del av den där gemenskapen, då ska ingen annan heller få ha den kvar.

Det som utifrån kallas ”tystnadskultur” är ofta bara lojalitet. Inte blind lojalitet, men den mänskliga impulsen att skydda människor man lever nära, växer upp med och älskar.

Avundsjuka kan förflytta berg.

Det är märkligt hur vissa frågor väcker så starka känslor att människor bildar sig en uppfattning långt innan de satt sig in i verkligheten. Och när bilden väl är satt börjar man samla berättelser och ”fakta” som bekräftar den redan ganska endimensionella bilden.

Plötsligt blir vissa människor symboler för makt, privilegier och moraliskt förfall — och därmed automatiskt misstänkta.

”Fanns det kamratuppfostran på Lundsberg?”

Ja, självklart. Människor som bor tätt ihop påverkar och uppfostrar varandra hela tiden. Det gör barn på förskolan, elever i kommunala skolor, ungdomar på sommarkollo och vuxna på arbetsplatser också. Det är inte unikt för internat — det är mänskligt.

Men kring Lundsberg används ordet som om själva existensen av social dynamik vore ett bevis för något mörkt och systematiskt.

Och ibland blir det nästan absurt. Tonårskillar som dessutom är kusiner och bästa vänner lek-slåss, på det där typiskt bröliga sättet som testo-stinna killar gjort i alla tider, oavsett om det är på ett internat eller på en kommunal skola i Småland — och plötsligt målas det i nationell media upp som sadistiska mobbningsriter.

Det säger kanske också något om nivån på vissa ”granskningar”.

All fysisk och psykisk misshandel är förkastlig. Det ska anmälas, följas upp och tas på största allvar. Det går inte att ursäkta med tradition, kultur eller gemenskap.

Men vi måste samtidigt kunna fråga oss varför just Lundsberg så ofta blir föremål för ett nästan symboliskt överfokus. Varför vissa miljöer och konflikter ständigt reduceras till berättelser om förövare och offer, medan andra tillåts vara komplexa och mänskliga.

Jag minns när jag var med i SVT Debatt om Lundsberg runt 2011. Efteråt hittade jag en Flashback-tråd där någon undrade vad jag var för ”blattebrud egentligen” och konstaterade att jag nog inte hade passat särskilt bra i SS.

No shit.

Det ironiska var att jag själv aldrig hade tänkt särskilt mycket på att jag såg lite annorlunda ut eller inte passade in i nidbilden av en ”Lundsbergare”. Det var externa kritiker som gjorde mig medveten om det.

Min erfarenhet stämmer inte med den bild som så ofta målas upp.

Jag kritiserade själv Lundsberg när jag gick där. Det ska man göra. Intern kritik är sund. Men det är något helt annat än att ifrågasätta själva existensberättigandet.

För när en institution väl placerats i kategorin ”moraliskt oren” spelar fakta allt mindre roll.

Till slut handlar det inte längre om vad människor faktiskt gör.

Utan om vilka människor man redan har bestämt sig för att hata.

Frédérique Arnheim är Lundsbergare och efter några år i Tel Aviv arbetar hon nu i Stockholm med finans