Skryt på Linkedin ska inte stävjas

”Självsmeket på jobbet är skadligt för alla”, menade Lydia Wålsten i Expressen i förra veckan. Hon var upprörd för att människor i hennes Linkedin-flöde berättar om sina prestationer. ”Linkedin-personer som har nära till skryt och skrävel premieras professionellt, även om de är sämre än sina kolleger. Det är galenskap.”

Hon har visserligen rätt i att många stoltserar, förskönar och förbättrar. Men det är oförskämt att föraktfullt insinuera att de är tomma skal fulla av ljug. Wålsten skrev om överord, att blåsa upp sig och hemfalla till ”grundlöst” självförhärligande. ”Den tysta och kompetenta trängs undan till förmån för den som har nära till skryt och skrävel”. 

Menade hon att den som talar gott om sig själv är inte kompetent?

Hon skrev: ”Frågan är vad som händer med en arbetsmarknad där det blir viktigare att skriva svulstiga marknadsföringstexter om sitt jobb, än att faktiskt göra jobbet?”

Menade hon att de som framställer sig som bra gör inte jobbet? Det hela andas mobbing, där de som sticker ut attackeras. Kanske på grund av avundsjuka eller bitter missunnsamhet?

Tvärtom skulle Sverige mår bra av att vi inser vårt värde och törs använda oss av det – för att starta företag, bli chefer eller konstnärer. Vi har ju alla talanger som andra uppskattar. Självklart ska vi fokusera på att lyfta just det hos oss själva. 

Något skaver när de som är stolta trycks ner och förlöjligas. I stället borde de höjas och hejas på. De som trotsar jantelag och imposter syndrome är kaxiga hjältar som inspirerar andra. De som säger ”kolla på mig” kommer mer sannolikt att lyckas försörja sig själva. Människor som har självkänsla blir oberoende och öppnare för frihetsbudskap, medan de kuvade söker auktoritära ledare. För en liberal är det därmed självklart att uppmuntra, och stärka inifrån. 

Det är märkligt att en liberal ledarsida i stället hånar den som tror att han eller hon är nåt.

Carolin Dahlman