IMF berömmer regeringen, ingen märker det 

Av en slump ramlar jag över ett färskt uttalande av Ingvar Carlsson. ”Moderaterna klarar inte av att sköta statsfinanserna och då skyller man på de sjuka och arbetslösa”.

Eftersom Ingvar Carlsson var statsminister i sju år vet han en del om statsfinanser. Han må vara förlåten för att han vid 92 års ålder har slutat prenumerera på pressmeddelanden från Internationella valutafonden (IMF), men blir antagligen desto mer förvånad om han tittar på den senaste Sverige-rapporten från den 80-åriga institutionen där 3000 ekonomer analyserar världens länder.  IMF har nämligen helt missat den svenska katastrofen. 

I stället använder de ord som återhämtning, styrkeposition, låg inflation, trovärdiga ramverk, riklig buffert, starka institutioner. Såvida IMF inte har börjat med ironi så är Sverige ganska långt från tvångsförvaltning. 

Alla socialdemokrater kan förvånas över att IMF dessutom tror att Sverige kommer att ha ”bred policy-kontinuitet på mellanlång sikt” vilket betyder 2-5 år på nationalekonomiska. På svenska: Magdalena Andersson kommer inte att ändra på särskilt mycket. 

Experterna på IMF har helt klart inte lyssnat på den svenska valrörelsen. Vilket för oss tillbaka till Ingvar Carlsson. Om denne respekterade gamle statsman kan säga att Moderaterna ”inte klarar av att sköta statsfinanserna”, varför behöver Socialdemokraterna ens beordra sina digitala arméer att leva rövare på X?

De största problem som IMF kan urskilja är dels elpriserna, dels hushållens monstruösa berg av bostadsskulder som ingen regering har lyckats göra något åt på 30 år.

Går man in i detaljerna blir det ännu mer intressant. IMF är inte nöjda med regeringens matmomssänkning – men den har Socialdemokraterna ställt sig bakom liksom V och MP. Än mer skeptiska är IMF till sänkningen av bränsleskatterna – som Socialdemokraterna också går med på (till skillnad från V och MP).

IMF är därtill måttligt imponerade av regeringens träffsäkerhet i stödet till fattiga hushåll och efterlyser fler åtgärder för att möta klimatmålen 2030. Det låter lite mera rödgrönt. Är IMF miljöpartister? Det är svårt att driva hem. För de tycks samtidigt vara komplett ointresserade av vilket icke-fossilt kraftslag vi satsar på.

Däremot vill de att vi bygger ut elnäten och överföringskapaciteten – samma sak tycker alla svenska partier.

Det mest slående med IMF-rapporten är därför inte vad den innehåller, utan hur lite den märks.

Valrörelsen fungerar som en enorm centrifug. Alla nyanser flyger ut först. Kvar blir överdrifter, domedagsprofetior och karaktärsmord. Samt paradoxer. Magdalena Andersson talar om en ny samarbetsanda samtidigt som Ingvar Carlsson beskriver regeringen som ekonomiska klåpare. Hur går det ihop?

Sverige har lyckats skapa en valrörelse där den internationella institution som har till yrke att bedöma länders ekonomier säger att systemet fungerar ganska bra – och ingen bryr sig.

Så det verkligt farliga är kanske inte en vänstersväng eller en högersväng.

Det är risken att vi efter sju veckor till av kampanjretorik inte längre märker någon som helst skillnad mellan politik och reklam. Mellan Anna Tenje och Hanif Bali.

Eller mellan Ingvar Carlsson och Annika Strandhäll.

Och det vore synd.

Cecilia Garme