En pojke är inte en flicka, fastslår USA:s högsta domstol

USA:s högsta domstol slog nyligen fast att delstater har rätt att förbjuda idrottsdeltagande utifrån könsidentitet med motiveringen att enbart biologiskt kön ska avgöra. Beslutet stöddes av domstolens sex konservativa domare men kritiserades delvis av de tre liberala.

Domen svarar på en stämning från två elever i West Virginia och Idaho mot sina respektive delstater. Eleverna anser sig nekats ”lika skydd inför lagen” och diskriminerats i egenskap av transpersoner. Idaho beslutade redan 2020, som första stat, att skolidrotten ska segregeras efter kön. Sedan dess har frågan väckt stor uppmärksamhet, särskilt efter att flera transkvinnor, i grunden män, satt rekord, vunnit med enorma marginaler och tilldelats idrottsstipendier reserverade för kvinnor. Samma beslut har sedermera fattats av ytterligare 26 stater medan övriga 24 alltjämt tillåter självidentifikation. Uppdelningen följer i stort den mellan republikaner och demokrater.

Genuskritiska politiker, debattörer och kvinnorättsaktivister hävdar tvärtom att förbudet mot självidentifikation är nödvändigt för att säkerställa rättvisa och säkerhet. Det existerar empiriskt påvisbara förmåge- och styrkeskillnader mellan män/pojkar och kvinnor/flickor, särskilt efter att puberteten påbörjats, som motiverar separationen mellan könen: de överlägsna resultat som transidentifierade flickor – alltså biologiska pojkar – erhållit, stödjer deras argumentation.

Högsta domstolen avgjorde till genuskritikernas fördel: de transidentifierade studenterna har inte diskriminerats enligt jämställdhetslagen Title IX som förbjuder könsdiskriminering och inte heller brutit mot 14:e författningstillägget om likhet inför lagen. Enligt domstolen faller studenternas anmälan på hur grunden för diskriminering ska förstås: kön eller identitet. Domstolen väljer att utgå från kön. Domare Clarence Thomas betonar att kön är en oföränderlig binär karakteristik: pojkar är inte och kan inte bli flickor, även om de tror sig kunna det. Könsdiskriminering kan följaktligen enbart ske utifrån biologiskt kön och könsidentitet. Vad en människa tror sig vara utgör inte legal grund.

Att delstaterna har rätt att separera elever baserat på kön och att ”sex” i Title IX betyder biologiskt kön är domstolen enig om. Reservationer lämnades dock av de liberala domarna som oförståeligt ansåg att förbudet ”misslyckats med att skydda könsbaserade möjligheter för kvinnliga atleter”, trots att det är precis det skyddet kvinnliga atleter menar att ett förbud mot transidentifierade personers deltagande i damklassen säkerställer. Även med könshormoner behåller män fysiska fördelar som större lungkapacitet och kroppshydda liksom starkare och snabbreaktiva muskler. Tvingas kvinnor tävla mot män fråntas kvinnor sina rättigheter.

Liknande argument ges åter företräde inom idrott överlag: i mars beslutade IOK att uppdatera regelverket, och för att säkerställa säkerhet och rättvisa ska kriterier för deltagande utgå från evidens. Deltagande i damklassen begränsas följaktligen till dem med kvinnligt kön. Denna revision skedde efter uppmärksamheten kring hur algeriern Imane Khelif tillåtits puckla på kvinnor i boxningsringen under senaste OS.

Media har valt att porträttera detta rättsfall utifrån transidentifierade studenters perspektiv och hävdar att de diskrimineras för att de är trans. BBC porträtterar felaktigt domslutet som att det upprätthåller ett ”förbud mot transpersoner att delta i sport”. Amnesty hävdar hyperboliskt att det är legaliserad diskriminering för att utrota transpersoner. Förbudet innebär dock på intet sätt ett generellt förbud, utan enbart att ingen får tävla i det motsatta könets klass. Diskrimineringen utsattes i själva verket flickorna för, som inte tilläts tävla på rättvisa villkor när pojkar gavs tillträde till deras utrymmen.

Flickornas sida av myntet är betydligt mindre uppmärksammad. Deras kritik mot att tvingas inkludera pojkar i sina lag, omklädesrum, aktiviteter och inte minst tävla mot pojkar, tonas ner. Fokus har legat på en förmodad rätt att ”identifiera sig” in en grupp och ”få delta som alla andra”. Att eleven från West Virginia vid flera tillfällen uppmanade sina lagkamrater att ”suck my dick” förringar en smula narrativet om utsatta transflickor som ”bara vill idrotta som alla andra flickor”. Domen berör alla transidentifierade, men i praktiken i huvudsak transkvinnor eftersom transmän – det vill säga kvinnor – har få incitament att delta i mäns klasser. De få som gjort det har inte vunnit och de söker sällan, om aldrig, vistas i männens omklädningsrum. Det bekräftar att det ytterst är en säkerhets- och rättvisefråga; kön har avgörande betydelse för kapacitet och säkerhet.

Flickornas rätt till könsseparata utrymmen utgör en väsentlig aspekt: flickor menar att de är obekväma med att byta om med pojkar och anklagelser om hot och sexuella trakasserier har förekommit. Domstolens beslut omintetgör möjligheten att kräva tillgång till det motsatta könets alla utrymmen inom skol- och universitetsverksamhet. Så återställs ordningen som garanterar de könsbaserade rättigheter som togs för givna innan den genusideologiska invasionen omkullkastade verkligheten.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol